Jag och Sverker tog oss en tur in till Mutti i kväll.

Sverker för att chilla i hennes soffa. Äta massa kakor. Och spela luftgitarr till The Refreshments.

Jag för att jag vet att Sverker älskar att hälsa på den "snälla damen" Mutti. [Mycket på grund av ovanstående fakta.] Och för att jag ville klämma lite på Valencia som var hos gammelfarmor [fortfarande Mutti för den som har svårt att hänga med i svängarna] eftersom matte jobbade och husse var borta på annat håll.

På lördag ska charmiga lillfrallan Valle nämligen vara hos sin gammelfaster av samma anledning. [Undrar just vad Vargas och Vilda säger om det.] Och då gäller det att trygga till henne innan dess.

Det är i alla fall vad jag skyller på efter att ha drabbats av sådan valpabstinens sedan Valencia dök upp i förra veckan att det inte är klokt.

Sverker var till en början inte särskilt imponerad när lilleskrutt for efter benen på honom i kväll och skulle upp. Pliktskyldigast böjde han sig ner från sin soffposition och klappade henne på huvudet halvhjärtat med ena handen medan han nervöst fingrade på glasögonen med den andra. Och log stelt.

Men sedan hände det något.

Och innan det var färdigt hade han bett Mutti om att få smeka kissen.

Vi struntade i att påpeka den lilla detaljen att frallan är en hund. Det var vackert bara att han kom till skott och ville kela lite.

I brist på stor inspiration bjuder jag på några bilder från kvällen:

Sverker posar i soffan.

Valencia drabbades av plötslig tröttma på Muttis köksgolv...

... sedan skulle hon upp i gammelfarmors famn.

Däremellan våldförde hon sig på allt i hennes höjd som gick att frambringa innan hon blev trött igen och skulle nanna Mutti på nytt:

Det är inte lätt att vara en liten fralla i stor världen.

Men det är  g a n s k a  lätt att vara det i vår vrå av den.

Natt, nattinatt hörni!

Jag vet egentligen inte om det finns bättre och sämre tillfällen att köra ner i diket.

Men.

Om jag fått välja hade jag valt ett annat tillfälle än  p r e c i s  efter att Sverker och jag lämnat hans gruppboende i eftermiddags, för att hälsa på hans kära mor på äldreboendet hon bor på. [Mycket bo blir det.]

Faktiskt hade vi inte kommit längre än tjugo meter från infarten förrän det började svaja misstänksamt under höger fram- och bakdäck.

Jag körde liksom längs med plogvallen och det visade sig att snöröjaren inte haft någon vidare pinne att gå efter på platsen.

Och tjoflöjt så satt vi där vi satt. Jag lite på sniskan och Sverker rätt rejält på sniskan.

Försöka komma upp. Nä. Funka inte. Försöka backa. Nä. Funka inte heller.

"Men va vart dä nurå?" fick Sverker ur sig rätt snart.

Och jag konstaterade att vi hamnat i diket. Ringde min man som suckade djupare än vi satt fast. Ringde min storebror som skulle få i uppgift att hämta min man för att de skulle kunna göra en bedömning av läget. Men där var det tji svar.

"Men herregud Caroline, va hände nu egentligen, va gjorde ru?!" fortsatte mannen till höger om mig, medan jag halvhjärtat förklarade att läget var  h e l t  under kontroll [yeah right] samtidigt som jag kravlade mig ur bilen och sa åt honom att vänta där han satt.

Som om stackarn hade något val.

Precis som jag kommit ur bilen och var i färd att ringa pappa problemlösaren dök en riddare med röd pickup upp från ingenstans [eller okej, han kom från Åsta].

Riddaren stannade pronto och sa att vi kunde göra ett försök om jag hade bogserlina i min bil. "Men ja ha bara sommardäck ja, så jag kan inte garantera nåt." Om jag hade lina? Yes. Jag hade lina.

Och fett med tur.

För inom loppet av ett par minuter från att vi hamnat i diket, Sverker och jag, var vi uppe på vägen igen.

Och jag visste inte till mig av lycka och slängde mig om halsen på farbror riddare. [Med detektivarbete -tack Josse och Nyckelhålsmannen- lyckades jag senare landa en chokladask i hans näve.]

Det första Sverker sa när jag satte mig bakom ratten igen var, "Men herregud Caroline, hur kunde det där hända egentligen?"

Rub it in bara.

Vi var båda  m y c k e t  chockade [näe, mest Sverker, men det låter bra] efter äventyret utanför gruppboendet. Och jag ringde febrilt alla möjliga människor, för att få kläm på vem riddaren i röda pickupen var, under Sverkers och min fortsatta färd mot äldreboendet.

När jag ringde pappa skulle Sverker prompt prata med honom, och frågan han hade att ställa till pappa var ungefär, "Men h u r  kunde detta gå till egentligen hörrudu? Va vare egentligen som hände? Va? Va?"

Och den frågan hann jag svara på ytterligare ett tjugotal gånger under de timmar vi tillbringade tillsammans i eftermiddag, jag och mannen som aldrig glömmer. Den frågan och hur många medlemmar i The Who som lever egentligen? Varför det heter militärbyxor? Och om jag kom ihåg när Nyckelhålsmannen ramlade när han klippte häcken? Och om det blir någon gatufest till sommaren? Och om vi inte ska åka och fika hos den snälla damen i Nacksta -Mutti- nån mer gång? Och om den där Keith Moon knarkade ihjäl sig han?

Jag vet inte inte om ni kommer ihåg varför Sverker kallas Sverker här i bloggen? [Han heter så klart något helt annat egentligen.]

Det beror på att han låter  v ä l d i g t  mycket som Sverker Olofsson när han kommer igång med sina frågor.

Och näe. Jag vet inte riktigt vad som hände där i dag. Mer än att vi satt där vi satt helt plötsligt.

Och att Sverker trots allt är en himla cool kille. För han oroade sig inte en sekund över annat än hur klantig jag måste ha varit som körde i diket.

Och han hade ju rätt i sin coolhet.

Shit happens och så plötsligt händer det.

Det dyker upp en riddare i en röd pickup och så går livet vidare.

Och nu.

Nu ska jag nanna kudden inom kort.

Natt, nattinatt hörni!

Sverker och jag har varit och kikat på en majbrasa i kväll.

Han var på sitt vanliga sociala humör och småtjattrade med människorna i omgivningen.

Frågade någon cyklande småknatte om giffarnas chanser i år.

Undrade med en och annan karl runt brasan om de gillade bandy.

Berättade för en och annan person vi passerade att Abba var en himla bra grupp.

Och så duschade han mig med superlativ över att få vara med om denna fantastiska majbrasa.

Vad  h ä r l i g t  det var. Och vilken  u n d e r b a r mat vi ätit. Och guuuud vad mycket tjejer och killar det var i farten. Och oooj vad det smällde överallt. Och exakt hur varmt var det där i brasan egentligen och vad skulle hända om han skulle ta och hoppa in i den?

Sverkers liv var rätt mycket på topp.

Och jag slappnade av. Van som jag är att detta sociala geni för sig exemplariskt när vi är ute och cruisar ihop.

Men se fullt lika avslappnad kände jag mig inte när väninnan T och M:s gulliga farmor stövlade fram vid brasan och knappt hann komma fram till mig och Sverker innan han högt och tydligt nästan kastade ur sig frågan om hon trodde på gud?

Lilla farmor I såg ut som ett levande frågetecken samtidigt som hon grubblade på vad hon skulle svara. Så tittade hon lite osäkert på mig som log stelt och sa något i stil med att "He, he...ja, det är ingen enkel fråga att svara på..."

"Nähä" sa Sverker och spände ögonen i farmor I på nytt och tänkte att han kunde ställa en fråga som var betydligt enklare att svara på.

"Men  h u r  gammal är du egentligen?"

Medan farmor I smålog och kikade skeptiskt ömsom på mig och ömsom på Sverker flinade jag ännu stelare och sa att sådant frågar man väl ändå inte en dam om.

Sedan presenterade jag min vän Sverker som jag träffar ibland och det gick upp ett ljus för gulliga farmor I som för ett kort ögonblick med sin dåliga syn nog trott att det var Nyckelhålsmannen som gått och blivit fullständigt kollrig.

"Jaha, haha, änä så, ja hölludu ja ä nog närmare hundra år ja nu!" skrattade farmor I glatt medan jag skrattade mer lättat och Sverker skrattade för att det lät så tokigt med 100 år.

Puh.

Små tanter brukar få frågor om de gillar Abba och om de sett till polisen. Sverker brukar  i n t e  fråga om de tror på gud och hur gamla de egentligen är. I Vanliga fall.

Strax efter att farmor I försvunnit runt knuten började en hund skälla tio, femton meter bakom oss och hundens husse nöp åt den ordentligt och vrålade åt den att uppföra sig.

Då vrålade Sverker åt hussen:

"Men gud, vad  g ö r  hunden egentligen?"

Varpå hussen och hans anhängare blängde tillbaka och jag såg att de tände till på det uppkäftiga tilltalet.

[Ni förstår att vid första anblick ser Sverker ut lite som vilken farbror som helst för människor med otränade ögon.]

Jag svarade att hunden skäller men att hussen tar hand om det.

Då vrålade Sverker på nytt [om hunden]:

"Men säg åt han då!"

Varpå jag på nytt log stelt och sa att det ju var precis det hussen gjorde. He. He. He.

"Jaha..." sa Sverker då.

Och sedan hade vi tittat färdigt på brasan och gick hemöver. Innan Sverker blev anfallen av den uppretade hundägaren. Och hans kamrater. Och hund.

Hå hå ja ja.

Näe.

Nu ska jag spela lite betapet tror jag.

Tjing, tjingeling!

Om någon tror att Sverker klämt i sig allt innehåll på det här kakfatet på egen hand i kväll har vi bara ett att säga:

Skämmes.

Och förresten.

Om vi ponerar att det  k a n s k e  eventuellt skulle kunna finnas en  l i t e n  l i t e n  chans att så är fallet.

Så vet väl alla att ett kafferep inte är ett kafferep om man inte har.

Hrm.

Sju sorters kakor?

Just det.

Dessutom dansade Sverker intensivt till Refreshments alla stunder han inte åt kakor.

Punkt.

[Och jag som undrar varför Sverker trivs så bra med att åka hem till den snälla damen -läs Mutti- och fika.]

Tjing, tjingeling!

Nu var det ett tag sedan jag bjöd på Sverker här inne.

Det betyder icke desto mindre att han fortfarande bjuder en  h e l  d e l  på sig själv i min närvaro ett par gånger i månaden.

För det gör han.

Om och om igen.

Senast var det över en lunch med mig och Nyckelhålsmannen tidigare i dag.

Och det var då jag fick ett blogg-uppslag.

Ni förstår.

En av egenheterna min ljuvliga polare Sverker har.

Är att han.

Att han gärna liksom. Överdriver en smula.

Allra helst när det har med fysiska skador att göra.

I dag satt han till exempel och orerade över ett brutet ben han råkat skaffa sig när han klev ur dagcenterbussen för en obestämd tid sedan.

"Då ska jag berätta för en nu hur det var förstår ni, då ska jag berätta för er att det var så här, att jag, att jag skulle kliva ur dagcenterbussen och det gick bra...och..och..sedan gick jag ett par steg och sen bara small det och så låg jag ju där jag...med brutet ben! Är det inte bedrövligt, va? Det var så fruktansvärt halt och isigt utanför bussen..."

"Men bröt du verkligen benet?" undrade jag och försökte bläddra tillbaka i tiden under de tolv år jag känt Sverker.

"Ja, jag undrar det..." svarade Sverker och rättade till glasögonen på näsan och fortsatte äta sin fläskpannkaka.

"Blev du gipsad?" frågade Nyckelhålsmannen.

"Näe, inget gips. Jag bara klev upp jag, och gick hem!"

Okej.

Så var det med det brutna benet.

En annan sådan sak Sverker tar upp varje gång vi träffas är hur det egentligen gick för den där stackarn som ramlade på isen när Selånger mötte Kalix för ett par år sedan. [I bandy. På Gärdet.]

Näe.

Det var ingen funktionär som hamnade på isen och slog huvudet i femton bitar.

Inget sådant.

Det var en spelare som halkade till framför målburen och var uppe igen snabbare än jag hann blinka.

Detta tog Sverker fasta på.

Big time.

Och han kan inte nog uttrycka sin förtvivlan över denna stackare som var tvungen att ramla så bedrövligt på isen.

Blev han verkligen inte medvetslös? Tog han sig upp på egen hand igen? Bröt han verkligen  i n g e n t i n g?

"Men Caroline, det var ju fruktansvärt!"

"Men Sverker... han snubblade ju bara, och vips var han på benen igen..."

"Ja, jo..."

Tredje dråpliga skadehistorian är den när Nyckelhålsmannen höll på att klippa häcken på Egnahem och tappade balansen och flög av stegpallen han stod på. Precis när jag och Sverker kom och blev vittnen.

Olyckligt på mer än ett sätt.

För nu slipper Nyckelhålsmannen aldrig undan en analys av tillbudet under våra samkväm med Sverker.

För vad var det egentligen som hände? Kunde inte Nyckelhålsmannen ha undvikit att ramla? Blev han förlamad eller? Fick han lov att åka till sjukhuset eller?

"Men Svä:ke, det vet du väl att jag inte behövde. Du va ju med, vi gick ju öve gä:smattan tillsammans, sedan åt vi ju su:stö:mming. Jag behövde ju inte åka till sjukhuset, det gick ju ba:..."

"Jaha..."

Inget gehör någonstans för all den dramatik den arme Sverker så gärna vill förmedla.

Men han kan verkligen beskriva den enklaste sak med större och mer dramatiska gester än självaste Carl-Jan.

Och det.

Är inte fy skam det heller.

Natti, natti hörni.

Nu ska jag strax nanna kudden. I morgon bitti är det frukostklubb med tjejerna.

Och mer behöver inte sägas om detta...

Häromkvällen, när jag och Sverker var iväg och fixade hans fars grav, tog vi svängen förbi Mutti på vägen hem.

Sverker älskar att fika hos "den snälla damen".

Så det fick han göra medan jag passade på att duscha -än är inte badrummet helt klart.

Han fikade. Och dansade. Och berättade för Mutti hur fantastiskt bra han är på både musik och sport. "Är inte det otroligt det va? Trodde du att jag skulle vara så här duktigt? Trodde du det, va?"

Och jag duschade och tvättade håret.

När jag kom ut deklarerade Mutti att Sverker fått avsluta fikakalaset -som innehöll en hel del fikabröd- med en glassbåt.

En nöjd Sverker sken i Muttis soffa när jag hittade ut från badrumsångan.

Och i köket väntade en smoothie på mig och Mutti.

"Tro ru han vill ha en sån å?" undrade kära mor.

Och jag sa att det kunde han säkert klämma i sig.

[Något nyttigt gott kunde ju inte skada heller, och det brukar vara långt till botten på Sverker.]

Men där ser ni, hade jag fel.

Ett par bullar till hade åkt i med en rasande fart.

Säkert en glassbåt eller två också.

Men den där yoghurtdrinken, den fick han klara svårigheter med, vår kamrat Sverker.

Han smuttade och smuttade. Fixade glasögonen. Log stort. Och smuttade.

Men inget hände.

Det ville  i n t e  minska i glaset.

Till slut sa jag och Mutti åt honom att han inte behövde kämpa så, om han inte tyckte om.

Då reste sig Sverker upp från soffan för att gå in med glaset till köket.

Och så drog han ihop ansiktet lite snusförnuftigt.

Och sa:

"De va lite fö sött, tro ja!"

Yeah. Right.

Hörni.

Nu sticker jag och Nyckelhålsmannen till Kalmar och återkommer på söndag.

Vi ska på bröllop. 

Mutti håller ställningarna här hemma i byggröran. Men varken hon eller Mulle är några hejare på bloggtillverkning.

Så det lär vara lugnt på den här fronten resten av veckan.

Krama varandra, för själv har jag inte tid.

Tjing, tjingeling! 

Så har då jag och min polare Sverker varit på hans fars grav och gjort sommarfint.

Sverker tyckte det hela var  m y c k e t  ansträngande.

Livet är hårt för de hårda.

Och det var som magi.

För medan Sverker låg som veckans badpojke på marken intill, och diskuterade räddningstjänsten och The Who, sa det bara simsalabim.

Så hade de gamla, utdöda små skrumpljungsstackarna förvandlats till nya fräscha sommarblomster:

I tisdagskväll var det ungefär hysteriskt i det här hemmet [som är lika med Egnahem än så länge].

Extreme home makeover up my ass.

Lindrigt talat.

Nyckelhålsmannen for fram som en virvelvind i köket.

Muttrade och skruvade. Svor och flåsade.

"Fö:bannat!"

"Men hä:egu:d...hu: svå:t ska det måsta va?"

"Samabe:ta sku:vjävel!"

Ungefär så lät det.

Fast egentligen fruktansvärt mycket mer barnförbjudet och hetsigt.

Det var alla handtag som skulle fast på de nymålade köksluckorna.

Och alla luckorna som skulle fast på skåpen.

Mulle var tvångskommenderad till vardagsrumskaoset och låg uppkörd i soffan bland ytterkläder, väskor och andra hallpryttlar.

Blängandes och  f r u k t a n s v ä r t  irriterad över att jag och Mutti blockerade flyktvägen upp till det för tillfället hyfsat fredade sovrummet.

[Bortsett från en bunt räkningar, ett par övergivna galgar och några tavlor på sängen, samt tre fyra sopsäckar på golvet, var det faktiskt rätt tomt där uppe.]

Blockerade? tänker du.

Målade gjorde vi.

Oj. Vad vi målade.

Vi for fram med penslar och stor och liten roller samt enorma mängder maskeringstejp och byttor fulla med röd färg i vår lilla, lilla hall.

Klev upp och ner i trappan och på en gammal pinnstol.

Det svors en hel del ute hos oss i hallen också.

Men mest av allt kunde man höra någon av oss hojta till den andra "Oj, nu hamna re färg på golve/take/karmen, haru en blöt tuss åt me?"

Så mitt i allt kaos plingade det plötsligt på dörren.

Och Nyckelhålsmannen och Mulle öppnade medan jag och Mutti glodde nyfiket ut mot bron [trappan, Thomas, trappan].

Längst ut på nedersta trappsteget stod en liten man i keps och kikade tillbaka på skocken i dörröppningen.

Och så säger han så här:

"Det är  a b s o l u t  ingen fara med att jag kommer och ringer på hos er just nu. Ni behöver  i n t e  vara det  m i n s t a  o r o l i g  för det är  a b s o l u t  ingen fara alls. Bara lugn. Det finns  i n g e n  som helst anledning att oroa sig,  a b s o l u t  inte!"

Under de få sekunder det tar för mannen på bron att berätta för oss att vi  a b s o l u t  inte behöver oroa oss hinner jag oroa mig massor.

Har någon släppt ut en stor, fet giftig orm i vår trädgård?

Är det någon patient från rättspsyk inne i stan som rymt?

Har man kommit på att vårt hus står på en gyttjepöl och snart kommer sjunka ända ner till Kina?

Är ett tredje världskrig på gång?

Vad är det vi  a b s o l u t  inte behöver oroa oss för?

[Det finns väl inget säkrare sätt att få folk att bli dyngnervösa än att börja ett samtal med att tala om att det inte finns anledning till oro? Va?]

Så fortsätter mannen där ute på bron:

"Som sagt, det är  a b s o l u t  ingen fara med att jag är här hos er nu, för jag är bara här av en anledning..."

Men kläck fram det någon gång, tänker jag. [Och säkert du med.]

"... och det är för att jag vill sälja ett  f a n t a s t i s k t  gott tunnbröd till er! Jag kommer från Gäddede bakeri och vi är ensamma om vår fantastiska kryddning! Vad säger ni?"

Ja. Vad sa vi.

Jag försvann in i köket nervöst fnissande med en pensel för munnen medan Mutti frustande fortsatte rolla väggen ovanför halltrappan.

Allt medan snälla, goa Nyckelhålsmannen som alls inte blivit rädd och ängslig över det plötsliga besöket av den lilla mannen längst ned och längst ut på brons nedersta trappsteg, sa att vi självkla:t skulle ha lite tunnbö:d!

Den lille kilade iväg till bilen och hämtade fem paket och jag och Mutti skrattade så tårarna sprutade.

Detta fortsatte vi med resten av kvällen.

Medan vi tjatade i munnen på varandra.

"Det är  a b s o l u t  ingen fara, men nu kliver jag över din färgbytta här!" och "Du behöver  a b s o l u t  inte oroa dig, men nu kliver jag upp på stolen här!"

Ja.

Vi skrattade så vi grät. Och hickade.

Åt egentligen. Ingenting.

En stackars välvillig jämte som  a b s o l u t  inte ville något ont.

Kronan på verket kom när mamma Mutti ringde en halvtimme efter att hon lämnat huset.

"Hej, det är Mutti! Jag skulle bara säga att det är  a b s o l u t  ingen fara, men brödet var fruktansvärt gott!

Ha. Ha. Ha.

Det var precis vad vi behövde den där stressiga tisdagen.

Och hörni.

Det är  a b s o l u t  ingen fara med mig.

Jag har bara lite mycket att stå i för tillfället.

Och fortfarande lyser en fungerande kamera med sin frånvaro så än blir det inga bilder från La Casa del Bällsta.

Men det kommer så småningom.

Ni behöver  a b s o l u t  inte oroa er.

Nu ska jag sluta tramsa och gå och nanna kudden.

So long.

Jag och min lindrigt utvecklingsstörde vän Sverker [som så klart heter något helt annat egentligen] var på bandy i går.

[Förra gången vi var iväg var det arton minus. I går låg det på nollan. Men blåste så inte ens isen låg säker på sin plan. Aldrig får det vara riktigt bra. Yada...yada...yada.]

Strax innan jul var vi iväg och hälsade på hans mor, som han inte träffat på evigheter, och som för tillfället ligger på sjukhem.

"Hej mamma, men guuud va kul å sere! Men hörrudu mamma...ja trodde ja skulle få gå på bandy ja..."

När vi var på hockey i november satt Sverker i Timrå islada och undrade när han skulle få gå på bandy igen.

I somras. När vi var ute och åkte bil undrade han när sjutton han skulle få gå på bandy.

"Men Sverker...det är ju inte ens is nu ju..."

"Näe, det är sant hörrudu Caroline, det är sant det. Vi kan ju inte gå på bandy när det inte finns nån is, det är ju sant det hörruduru, det går ju inte det...näe, näe...hur tänkte jag nurå? Va? Men herregud, h u r  tänkte jag nu?"

Så i går. Var det då äntligen dags.

Och Sverker visste inte till sig av glädje mellan alla "Men herregud va kallt de ä!" och "Men Caroline, Caroline...visst blåser det fruktansvärt nu va? Va?

Varje ny människa som kom och ställde sig på läktaren blev vänligt informerad om var de hamnat.

Knack, knack på axeln. "Hörrudu, det här är  b a n d y  det, du är på  b a n d y  nu hörrudu!"

Och när det blev mål och alla skrek "JA!!!" vrålade Sverker "Markoolio!!!" För då spelades "Mål, mål, mål, vi vill ha mera mål..." över hela Gärdet.

Strax innan det var slut på första halvlek sträckte sig Sverker över mig och sökte ögonkontakt med en äldre herre som stod bredvid och såg snäll ut.

"Du, hörrudu...v e t  du vad jag tror?"

"Näe? sa den snälle snällt.

"Då ska jag tala om för dig så här, då ska jag säga till dig nu vad jag tror, då ska jag säga till dig nu, att jag tror att det är  f r u k t a n s v ä r t  halt där ute på isen ja!"

"Ha, ha...ja, hörrudu, det tror jag med. De kanske skulle behöva sanda litegrann!"

Blink. Blink. Halvöppen mun.

Och sedan ett stort skratt tillbaka från Sverker.

"Ja! Ha, ha, ha. S a n d a!"

Strax efter var det dags för ett nytt snack.

"Hörrudu, jag tycker dom spelar bra grabbarna, det tycker jag verkligen!"

"Ja, det tycker jag också!" höll den snälle med.

"Fast dom borde skärpa sig!" kom det i nästa andetag.

"Nämen, det kan vi väl inte begära när dom spelar bra, va?"

"Ha, ha...näe, näe, det kan vi inte. Näe, det var dumt av mig hörrudu...det var dumt, jag  t y c k e r  dom spelar jättebra, det tycker jag. Dom behöver inte skärpa sig. Det behöver dom inte!"

Efter fikapaus och tio minuter in på andra halvlek gav vi upp.

Blåsten vann över Sverker och mig.

Och den snälle fick se färdigt matchen i lugn och ro.

Nästa gång ska vi åka till den trevliga damen [mamma Mutti] och fika.

Det tycker Sverker ska bli himla trevligt.

För när vi i går äntligen åkte på bandy.

Kunde han inte låta bli att säga "Vad kul hörrudu att vi ska på bandy...men vet du vad jag trodde? Jag trodde vi skulle åka till den trevliga damen å fika ja!"

Ho. Ho. Ho.

Näe.

Någon sådan har vi inte.

Varken jag eller Sverker.

Men vi hade en himla trevlig ho-ho-ho-ho-ho-hockeykväll i stället.

Fast lite sjåigt [=jobbigt] var det att hålla skenet uppe när det kom till Sverkers halsduk.

Det skulle se ut som en Timrå-halsduk.

Men hrm.

Det stod faktiskt  D a n m a r k  på den.

Jag vet inte riktigt hur den som köpt halsduken åt honom tänkte.

"Ja, ja, det är ju Timrås färger i alla fall!"

Hur som helst hade personalen på hans gruppboende tagit på honom den inför matchen [som by the way slutade 2-1 till Timrå. Puss på dig kollegan P, det går fler tåg ska du se.]

Sverker var social och trevlig i vanlig ordning och konverserade med dem som satt runt omkring.

Tanten till vänster om honom fick sig ömsom ett "Oj, oj, oj, nu var det nära hörru!" och ömsom ett "Oj, vad det smällde i sargen, vart du rädd nu, hörruduru, vart du dä?"

Killarna ovanför fick ta alla "Men herregud, vad vart det nu då?!" när klacken skrek "DOMARJÄVEL!!"

Och själv fick jag "Ska vi gå på bandy också i vinter hörrudu, ska vi det?" och "Skulle vi inte köpa korv också?"

[Den tog vi på macken på väg hem sedan.]

Och så var det det där med halsduken då.

Det blev faktiskt bara ett kritiskt läge på hela kvällen.

Och det var när Sverker sträckte sig över mig för att ta ett par ord med herrarna som huserade till höger om oss.

"Hörrudu, vilka hejar du på rå?" log Sverker mot den gråhårige mannen nämast mig.

Och han skrattade gott och drog lite i Danmark-halsduken och sa "Samma som du vettu, samma som du!"

Blink. Blink. Halvöppen Sverker-mun blängandes på halsduken.

Men precis när jag tänkte nu klämmer han till med ett "DANMARK?!" så ändrade han riktning och lät det passera med blott  en enkel nickning.

Puh.

Näe.

Det här går inte.

Jobbet kallar.

Tjing, tjingeling hörni.

Ett grundmurat självförtroende.

Inga bekymmer i världen, egentligen.

Och en jävla koll på all musik.

[Fast att det så klart aldrig är hela sanningen. Det där med problem och bekymmer.]

Tre meningar som sammanfattar Sverker ganska bra.

Och som får mig att skratta både gott och kärleksfullt efter ett par timmar i hans sällskap.

Den mannen har tagit termen affirmation till oanade höjder. Upphöjt i femtio. Minst.

Ingen kan som han utbrista i ett spontant "Herreguuuuud, Caroline! Jag  ä r  väl  för härlig jag också?"

Eller "Tycker inte du att det är fantastiskt att jag är så underbar?"

Jo.

Det är fantastiskt.

Lika fantastiskt som att man kan börja sjunga på nästan vilken låt som helst, och veta att han inom ett par sekunder kommer haka på.

Däremot måste jag säga -så här när han inte hör på- att det är  l i t e  si och så med den där fantastiska sångrösten. Och att det ibland finns  l i t e  mer att önska när det kommer till artikulationen när han klämmer i och sjunger.

I dag till exempel, underhöll han mig med en låt jag vet han sjungit förut.

Mellan alla "Är det inte väldigt vackert?" och "Caroline, lyssna på mig nu, nu får du underhållning här av Sverker!" och "Tänk att det visste inte du om mig, va, att jag var en sån fena på att sjunga?" kom det några svaga melodislingor med obestämda "halilaredee...hajorååå...."  och med vissa inslag av "...taaaak" mellan varven. Det var ljust och det var någon höjning här och där.

Och jag kunde bara inte komma på vad sjutton karln sjöng på.

Eftersom Sverker är lika van att jag klämmer i och sjunger med honom som jag är att han sjunger med mig. Uppstod en lätt frustration när jag aldrig kom in med andrastämman.

Han sjöng och sjöng och jag bläddrade och bläddrade i hjärnans textförråd. Och plötsligt kom det en melodislinga jag kände igen.

Så jag föll snabbt in i texten och en lättnad spred sig över Sverkers glada ansikte.

"Hördu, nu frågar jag dig en sak så här; vem är det egentligen som har gjort den här låten, va? Nu frågar jag dig det, va?" kom det då genast.

Och det bara stod stilla i hjärnkontoret på nytt.

"Näe, Sverker...jag kommer inte på det..."

"Rod Stewart, Caroline. Rod Stewart är det!" konstaterade Sverker med ett stort leende.

Just ja. Det var det ju.

Sedan sjöng vi stämsång hela vägen till fotbollsplan.

Och det lät faktiskt  n ä s t a n  så här:

Det visste ni inte om mig, va? Att jag var så fantastiskt bra på att sjunga?

Men nu sjunger jag på sista versen för den här aftonen.

Natti, natti hörninini!

Citat Sverker.

Vi har haft Sverker här på surströmming [mmm, Thomas, mmm] i kväll.

Surströmming och konsertröj närmare bestämt.

"Hörrudu Nyckelhålsmannen, kommer du ihåg när jag var här sist...då kikade vi på Stones och Abba och Robert Williams hörru. Det var ganska trevligt det faktiskt hörrudu. Det tyckte jag faktiskt hörrudu. Jag tycker Stones är bra jag faktiskt, hörrudu. Och Abba och Robert Williams. Robert Williams är en ganska fantastisk kille faktiskt hörrudu..."

"Tycke du vi ska spela dem i kväll också?"

"Ja hörrudu, det tycker jag faktiskt. Det skulle vara himla trevligt faktiskt hörrudu."

Deal.

Efter maten åkte konserterna fram.

Medan Nyckelhålsmannen och Mulle chillade i soffan stuffade Sverker loss till Abba och Robert (!) Williams.

Ni ska få ta del av några schyssta moves:

Luftgitarr till Abba

Framåtlutade höftrullningar till Robbie. Förlåt, Robert ska det ju vara.

Mulle och husse dansar dock aldrig nykter. Eller alls.

Det är svårt att inte bli på bra humör när man har en Sverker framför sig som svänger med höfterna och utropar "Men herregud vad jag kan! Är jag inte helt fantastisk, va? Jag dansar ju! Det här trodde ni inte i er vildaste fantasi om mig va?"

Jo.

Det trodde vi.

För Sverker  ä r  fantastisk.

[Fantastisk och en smula tjatig i Nyckelhålsmannens ögon dock.]

                                          ******

Så ett litet tillägg till Nynnande: Jag tog nyss upp med Nyckelhålsmannen att du tycker synd om honom när jag suktar efter Robbie Williams i bloggen. Men det är okej. Jag  f å r  tycka Robbie är sexig. Jag har till och med fått en konsert-dvd av min äkta hälft. Han vet i alla fall vem det är som gäller när det verkligen gäller. Om man säger så. Ha. Ha. Ha.

Så har vi tagit oss förbi plommonträdsplantering och ringblomssättning.

Och har kommit fram till del tre i denna pedagogiska trädgårdsserie.

I dag ska vi prata om vård, och inte vilken vård som helst, utan gravvård.

Ni ska få se ett upplysande bildspel där mamma Mutti och Sverker på enkelt och tydligt sätt visar hur det går till när man förvandlar en trist och tom gravplats till en blomstrande dito.

[Som några kanske minns, fick jag och Sverker en pik om att hans pappas grav inte såg helt kul ut, av en bekant till familjen, när vi var på bandy i vintras. Sedan har vi letat denna grav i omgångar i sommar. Och i går var det då dags att skrida till verket och göra lite snyggt.]

Du behöver:

En gravplats

En Mutti

Vatten

Jord

Ett krafsredskap

Blommor

Sedan är det bara att sätta i gång och jobba. Eller se på när andra gör det. Hrm:

För tionde året i rad har jag och Sverker varit på gatufesten tillsammans -om man räknar bort fjolåret då vi gick på Status Quo på parken i stället- i kväll.

Vi går alltid på en torsdag.

Äter alltid middag i något trevligt mattält. Står alltid till vänster om statyn på torget och titta på aktuell artist. I år Markoolio, tidigare år allt från Winnerbäck till Tom Jones. Köper alltid lakritsremmar. Frågar alltid vakterna om de sett till några poliser. Diskuterar ständigt vilka i The Who som har dött och huruvida det var smart av dem som grupp att slå sönder sina instrument på scen eller inte på tiden det begav sig.

De senaste fyra åren har vi lockat med oss Nyckelhålsmannen också. 

Tryggt och bra för Sverker. Alltihop. Rutinerna och hans nya älskling Nyckelhålsmannen, som han alltid öser komplimanger över.

"Hörrudu, vad snygg du är i håret!" [De har samma frisyr ungefär. Näst intill ingen, eftersom de har näst intill inget hår någon av dem.]

"Nyckelhålsmannen, jag tycker du är fin ja! Ja, du är rätt så hyfsad du å Moböjs förresten..."

Kvällen i kväll var alldeles särskilt lyckad eftersom det sista som hände, när Sverker klev in i färdtjänsttaxin, var att en brandbil med sirener och tjut kom och körde förbi.

"Åh herregud Moböjs, det är ju räddningstjänsten!"

Annars är Sverker en aning missnöjd sedan Ulf Elfving ["en himla fin radiopratare faktiskt" citat från Sverker] slutat knäcka som konferencier på Gatufesten.

I sju år var det gatufestkvällens höjdpunkter. Varje gång Ulf Elfving kom upp på scenen och påade nästa band. "Åh herreguuuud Moböjs, det är ju Ulf Elfving!"

Samma reaktion varje gång. År efter år.

Nog surrat om Sverker.

När han försvunnit i sin taxi i sommarkvällen, gick jag och Nyckelhålsmannen tillbaka ner till  torget för att njuta en stund av Plura och grabbarna innan Nyckelhålsmannen måste hem och nanna kudden.

Ni får en liten storbildsbild på the man with the voice.

Bäst som vi stod där och njöt. Lutade över en papperskorg. Kom det ett störande objekt vandrande. Och ställde sig ett par meter framför oss.

Det var lite ödets ironi över det hela.

För medan jag stod där och blev påmind om ett av mina stora barndomshatobjekt började Plura surra om att nästa låt var en låt som handlade om alla de där vännerna från förr. Som liksom bara försvunnit ur ens liv. Och nästan minne med. Men bara nästan.

Jag kände mig ohemult tvungen att berätta för Nyckelhålsmannen om störningsmomentet.

"Ser du han där borta? I rött? Guuud, vad vi avskydde varandra när vi växte upp. Han var livrädd för hundar, så gissa hur många gånger Sussie -barndomens vovve- släpptes ut när han av nån anledning kom nära barndomshemmet? Hö, hö, hö. Han sprang och var skiträdd och Sussie skällde och viftade på svansen. Ho, ho, ho. Och en gång spelade vi badminton mot varandra på idrotten, och jag vann. Då blev han så förbannad när jag psykade honom över att han förlorat mot en tjej, för det kunde man bara inte i hans värld, att han drämde sitt racket rakt i ena låret på mig så jag fick en lårkaka. Han var verkligen så himla dum...Åh, ja, guuud, vi tålde verkligen  i n t e  varandra!"

"Nähä, fast det ha: väl gått ö:ve nu, va?"

"Äh, jag vet inte...vi hälsar ju  a l d r i g  på varann..."

Vad lustigt sådant där är.

Killen är säkert skittrevlig i dag. Och han är lite halvt om halvt c-kändis i stan, så jag ser honom nu och då i tidningen. Men jag kan inte släppa att jag tyckte han var så urbota dum när vi gick i mellanstadiet. Att jag inte ens förmår mig att hälsa på honom.

Förmodligen känner han likadant.

Fast att vi med all säkerhet skulle kunna garva gott åt det hela tillsammans om vi fick tillfälle.

Fast då måste man ju börja se varandra igen.

Och det är ju jobbigt. När man inte sett varandra på tjugotvå år.

Hur länge sen lät inte det där nu då. T j u g o t v å  år.

Det är förresten halva nöjet med att faktiskt besöka gatufesten.

Alla de där människorna från förr. "Som liksom försvunnit ur ens liv. Och nästan minne med."

Som bara dyker upp där mitt framför ögonen på en och väcker både angenäma och mindre angenäma minnen till liv.

Nu ska jag sussilura.

I morgon ska min polare tandläkaren lattja i min mun i en och en halv timme. Så jag behöver lite sömn nu.

Natti, natti los kamratos del bloggos!