Augusti är en månad fylld av känslor.

Den 6 augusti är fylld av sorg sedan 2008.

Den 12 av glädje sedan 2006.

Den 14 av glädje från 1973 fram till 2003 ungefär och sedan dess av skräckblandad förtjusning.

I går trodde jag att den 11 skulle bli ett nytt sorgedatum.

För superduperwowwowjättemegamattegrisen Vargas som på tre år  a l d r i g  tillbringat en natt utanför hemmets dörrar. Kom. Aldrig. Hem.

Strax efter 23.00 kom Vilda hemspringande. Åt en massa mat. Drack en massa vatten. Knorrade mest för syns skull över att hon inte fick gå ut igen. Och sprang upp och lade sig på övervåningen.

Där och då skulle Vargas ha kommit rultandes strax efter. Dels för att han har lite mer. Päls. Att bära på än sin styvsyster.

Dels för att han ändå inte kommer i närheten av matskålen innan hon är nöjd.

Men han kom inte.

Nada fluffig åttakilosbäbis någonstans.

Mellan 23.25 och 02.00 turades jag och Nyckelhålsmannen om vid ytterdörren. Var femte minut var vi där och tjoade och visslade.

Men. Varje gång resultatlöst.

Vid tvåtiden hulkade jag mig i säng. Snörvlade och grät och hickade fram att det inte fick ligga en överkörd älskling efter Bällstavägen och att han inte fick vara grävlingsmat alternativt ha hamnat i älven.

Strax efter gav sig Nyckelhålsmannen ut i närområdet på spaning.

Han varken hörde. Eller såg. Något som liknade Vargas.

Av ren utmattning somnade jag till slut. För att vakna vid halv fem och rusa ner till ytterdörren och tomheten där utanför.

Upp igen. Somnade om. Drömde att han kom hem. Vaknade och fattade att jag drömt. Hulkade. Somnade om. Drömde att han kommit hem. Vaknade. You got the picture by now.

Halv åtta ringde väckarklockan.

Och en kvart senare var den förlorade sonen hemma.

Utsläppt ur grannens bil.

Curiosity didn't kill him den här gången.

Men jag slår vad om att han kände sig en smula hjälplös där inne mellan 21.00 och 07.45.

Thank God verkar han inte ha gått hårt åt på inredningen eller gjort sina behov.

Eller så är grannarna bara v ä l d i g t  diplomatiska.

Hur som helst är pälsbäbisen inne i kväll.

Till både min och hans egen glädje. Tror jag bestämt.

Jag vill inte ha mer augustisorg. Det räcker som det är.

Natt, nattinatt hörni.

I morgon är en annan dag. Som Christer brukar sjunga.

Vilda har en något naiv syn på fågeljakt.

Ibland.

[Och jag har en usel mobilkamera.]

Härom eftermiddagen.

Då livet var ganska mörkt och trist.

Fick jag skratta gott mitt i allt elände.

Jag babblade i telefonen med Mutti när jag fick höra ett fasligt jamande ute på bron [lika med trappen för alla icke-norrlänningar].

Beredd på att få se Vilda i vilda argumentationer med någon av grannskapets fyrbentingar kikade jag ut genom ena fönstret bredvid ytterdörren.

Där ute, precis på andra sidan redan nämnda dörr stod en välkänd, storväxt kissemoj. Men ingen Vilda så långt ögat kunde nå.

Kissemojjen blängde mot dörren. Och innanför den satt Vargas och blängde på mig.

Och jag i min tur blängde tillbaka och tänkte cat fight och sedan what the heck. Och öppnade.

Döm om min förvåning när de båda storväxta herrarna sprang till uteplatsen och satte sig och tvättade varandra.

Sedan hoppade de och skuttade och lekte.

Det var första gången en katt knackade på hos mig och frågade om hans kompis fick komma ut och leka.

Läckert.

Natt, nattinatt!

Det är inte enkelt att fota en kattjej som till stor del är vit.

Men jag gjorde ett försök i dag när Vilding gjort sig en koja genom att rulla in sig i ett täcke:

Det har varit väldigt tyst på Hubbe-fronten.

Och jag har hållit mina tummar och hoppats att han varit sitt charmigaste jag så att han snart får komma ut och jaga råttor i Kvarsätts skogar.

Och minsann.

I dag kom det ett brev om ägarbyte.

Älskade lilla gostrollet Hubbe-gubben verkar ha hittat hem. Äntligen.

Det gör fortfarande lite ont i mig när jag tänker på den sista blicken han gav mig. De där stora gula ögonen som betraktade mitt rödgråtna nylle när jag lämnade hemmet ett par timmar innan han skulle flytta.

Men jag sa att det skulle bli bra.

Och minsann.

Det verkar det ha blivit.

Puh.

I morse fick jag lämna hemmet och knata till jobbet med två katter under soffan i filmrummet.

När jag kom hem möttes jag av en klämkäck liten Hubbe-Gubbe som kom och strök sig runt mina ben.

Han hade nog haft en halvtråkig dag.

För Vargas och Vilda befann sig fortfarande under soffan.

Och jag tänkte att det här inte skulle funka längre. Stängde in Hubben i köket. Och började locka på dammtussarna.

När de var halvvägs ute från sina gömställen ringde mobilen.

Det var Christina.

Hon hade fått napp.

"Åh, vad bra, de får gärna komma redan i kväll och kika på honom!" sa jag och såg hur Vargas och Vilda vecklade ut sina små kroppar och sträckte på sig framför mig.

Så hörde jag ett sorgset jamande från köket. Lade på luren. Och smällde igång och stortjöt.

Av både lättnad och sorg.

Lättnad för ulltussarnas skull. Sorg för att jag så gärna hade sett att det funkat mellan dem och gostrollet Hubba-Bubba.

Sedan ringde jag en av tjejerna på djurhemmet. Och snörvlade och grät och undrade om hon trodde på ett liv för Hubbe som råttfångare i Kovland?

Det trodde hon nog skulle funka. Och så berättade hon att de på djurhemmet gärna skulle hjälpa till om de nya ägarna någon gång skulle vilja skaffa en kompis till Hubben. För det verkar som han behöver polare med stake i.

Efter det fortsatte jag att tjuta ute i köket med Hubbe strykande runt benen. Gav honom en skvätt kattmjölk och grät. Förklarade att han skulle få det jättebra någon annanstans. Och lipade ännu mer.

Uffa.

Det här är ju good news. Det kommer bli jättebra.

Men hur många gånger ska en liten kisse måsta flytta runt i universum va?

En sak är säker.

Vargas och Vilda kunde inte bry sig mindre om den arme krakens framtid.

De ligger och jäser på sängen i sovrummet utan att blicka ängsligt mot dörren.

Och jag. Jag snörvlar och grinar en stund till.

Tack och lov hade vi i Scen Sundsvall en föreställning i stan i kväll, så de nya ägarna slapp möta mitt rödgråtna nylle.

Det  ä r  inte så hemskt som det låter.

Det här  ä r  jättebra.

Jag är bara en lipsill av naturen. Särskilt när det kommer till djur.

[Det är inte för intet Nyckelhålsmannen måste förkolla filmer med djur i, så de inte dör. Gör de det ser jag helt enkelt inte filmen. Punkt.]

Nä.

Hörni.

Nu måste jag snyta mig och shapa upp mig!

Tjing, tjingeling så länge!

I dag har jag varit hemma och rättat nationella prov.

Och iakttagit kissarna.

De verkar inte ligga platt under sängen hela tiden. Och Hubbe rusar inte och jagar dem stup i ett.

De verkar stå ut med livet åtminstone okej alla tre.

Och nu har vi lagt ut krokar lite här och var.

Jag på skolmailen.

Underbara Christina på sitt jobb.

Och tjejerna på djurhemmet har lovat att tänka så de knakar de med.

Tills vidare får det gå.

Men oj. Vad bedrövligt det kändes igår.

Med hopp om mirakel.

/Eder lipsill Moböjs.

Vi har ett favorituttryck här hemma när något är riktigt, riktigt överjävligt.

Och det är. Uffa.

Kort och gott. Och med eftertryck.

Och nu känns det bara som ett enda stort uffa allting runt kissemojjerna.

I den ena ringhörnan har vi två underbara gamla champions.

De har drastiskt fått kraftigt försämrad levnadsstandard sedan en tid tillbaka.

De rör sig inte fritt i sitt eget hem. Tillbringar större delen av tiden antingen på sängen eller under soffan i filmrummet. På spänn. De får inte gå ut i vårsolen eftersom de kanske protesterar över nykomlingen genom att helt enkelt fly fältet.

På nätterna. När Hubbe är stuck i gästrummet med husse lever de upp en smula.

Passar på att brottas lite. Äter. Går obehindrat på tjotta [läs lådan så klart].

I den andra ringhörnan har vi en riktig gladskit och gosråtta. Han kommer raka spåret och stryker sig efter ens ben när man öppnar ytterdörren.

Han vill vara nära. Nära. Kräver massor av gos och älskar mat.

Men han är också anledningen till bebisarnas missnöje.

Och sedan har vi Nyckelhålsmannen som sliter ont av att ha Hubbe-gubben nära, nära om nätterna. Hur lätt är det att hålla någon slags distans då?

Och så är det jag då.

Som ömsom gråter för Hubbes del eftersom de andra bara blir mer och mer tillbakadragna.

Och ömsom för deras del eftersom de så uppenbart inte mår bra av nykomlingens närhet.

Jag vet att vi ska ge det tid.

Men ju längre tiden går desto kärare blir vi så klart i Hubbe-Lillgubbe.

Och det gör så fruktansvärt ont att veta hur mycket Vargas och Vilda längtat hela vintern efter att komma ut och lattja igen. Och så får de inte det.

Åh.

Vad det här är tufft.

Fjantdjurvänner som jag och Nyckelhålsmannen är  i n t e  gjorda för den här typen av prövningar.

Finns det någon där ute som är i behov av en övercharmig gosboll till kille-prins? Han behöver verkligen ett varmt och kärleksfullt hem.

Och jag blir mer och mer övertygad om att vi inte kan ge honom vad han behöver utan att offra Vargas och Vildas bekymmersfria och lyxiga tillvaro.

Och det kan vi bara inte utsätta dem för.

Tiden går.

Uffa.

Uffa. Uffa. Uffa.

Sakta.

Men [o]säkert.

Dansar vi två steg framåt och tre steg bakåt och fem steg framåt och ett steg bakåt.

Och.

Ja.

Så håller vi på.

Här hemma.

Men det finns hopp om kattlivet. After all.

Senaste nytt:

En tvärslumrande Hubbe tätt intill kryptolösande matte. [Tantvarning yes. O c h  en katt på bordet. Yes igen.]

Och på övervåningen en Vargas på spaning.

Tjingeling från vår del av världen.

Eller. Äsch.

Jag vet inte.

Men Vargas är synnerligen skeptisk.

I stället för att det gått bättre i dag har det gått sämre.

Och just nu ligger en sur ulltuss under sängen efter en dispyt i sovrummet.

Hubbe?

Han spankulerar runt i huset och äter och mår gott.

Och Vilda.

Nja.

Hon är ju i Vargas lag förstås.

Tålamod. Tålamod.

Jag vet.

Men det känns inte kul när de som varit här längst ligger och trycker i ett hörn.

Säg att det finns hopp än.

Hubbe lever och frodas i sitt nya hem.

Testar lite nya grepp nu och då med blandat resultat.

Just i skrivande stund ligger han i ena tv-rumssoffan, medan Vargas ligger i fönstret intill.

Och så skulle jag dokumentera det och tog ett kort:

[Inget smickrande foto men man ser att kissarna ligger rätt nära varandra, och så hade legat i ungefär tjugo minuter i lugn och ro innan jag och Nyckelhålsmannen klampade på.]

Och därefter tänkte Hubbe att han skulle snacka lite närmre med Vargas.

Men det tänkte  i n t e  han, som i stället i mer än hast lämnade sitt fönster och rusade in till Vilda och tryggheten i sovrummet:

[Ha, ha... obäddat som vanligt.]

Och Hubbe själv hamnade frågande i trappan strax utanför[den ännu orenoverade gulbrunfula saken]:

Han tycker onekligen att de båda nya kompisarna är aningen snarstuckna och griniga när han tar till närkontakt.

Men se, här hemma är vi övertygade om att saker och ting kommer lösa sig till det allra bästa. För små framsteg sker hela tiden.

Jag skulle ha gett rätt mycket för att ha varit med i köket sent i går kväll när Nyckelhålsmannen bevittnade hur Vilda låg på golvet och gjorde väsen av sig medan Hubbe satt mitt emot och undrade vad hon höll på med.

Till slut gick han fram till henne och petade på henne med tassen lite lätt. [Ungefär som han tänkte; men ge dig nån gång, jag vill ju bara ha lite lattjo här.] Varpå hon lät ännu mer och blängde med ännu större ögon. Men låg kvar gjorde hon. [Det är Vargas som är mer skvätten och hellre flyr än illa fäktar.]

Ja. Ja.

Small steps är vad som gäller.

Och Hubbe tar sig rejält med närkontakt med Nyckelhålsmannen om nätterna. Och med vem som helst som sitter i en soffa här hemma. Han verkar ha ett enormt behov av kärlek och närhet. Och älskar när det är folkigt.

I lördags låg han i kökssoffan bredvid mig och Mutti medan vi spelade kort med våra respektive Jannar.

Och i i kväll klämde han in sig bland alla i tjejligan som satt limmade framför Desperate.

Hörni.

Jag tror han hittat hem. Den lille Hubbegubben.

Jag bara längtar tills Vagas och Vilda chillat ner sig ordentligt de med.

Men jag  v e t.

Jag  v e t  att det kan ta tid.

Som sagt.

Small. Small. Small steps.

Natt, nattinatt från vår vrå av världen!

Hörni.

Vilda och Vargas slöar på sängen i vanlig ordning.

Hubbe sussar i vardagsrumssoffan.

Inga grindar har hållit kissemojjerna från varandra sedan sextiden i kväll.

Det finns hopp.

Det finns sannerligen hopp.

OBS! OBS! OBS! INNEHÅLLET I DENNA BLOGG SKALL HÅLLAS UTOM RÄCKHÅLL FÖR MINA KÄRA SVÄRFÖRÄLDRAR. De har nog som det är utan att grubbla på Nyckelhålsmannens sjukskrivning.

... och råttan på repet.

Eller kanske mer Nyckelhålsmannen på Hubbe. Och Hubbe på Vilda.

Puh.

Med det ena kommer det andra.

Det har visat sig att min svåger Hubbe inte varit någon riktigt snäll kattkille hemma hos svärföräldrarna.

Han har tagit över deras tillvaro rejält. Och de har hållit god min och pratat varmt om "Hubbe-gubben".

Något har gått snett i kommunikationen. Lillkillen har inte trivts där hemma.

Så för att göra livet lite roligare har han vält grejer, petat ner tavlor från väggen, väckt svärmor om nätterna och varit allmänt lynnig i humöret.

Och med all sorg som kommit in i vardagen på slutet orkade svärmor inte mer i går och det rann ur henne hur elak Hubbe är som inte låter henne sova och som förstör alla hennes grejer.

Tänka. Tänka.

Vad göra?

Jag kontaktade djurhemmet för tips och stöd.

Och ringde Nyckelhålsmannen på jobbet.

Denne konstaterade att vi kanske måste befria svärmor och försöka ta hem det lilla monstret till oss?

Så långt hade inte jag tänkt.

Men med tanke på alternativen. Som inte såg  a l l t  för ljusa ut för Hubbes del. Tänkte jag att det kanske var värt ett försök.

Svärmor var dock  m y c k e t  skeptisk och såg framför sig hur alla våra grejer skulle ligga sönderslagna på golvet i matrummet inom en kvart. "Jag komme ju bli skyldig e: hu: mycket som helst. Hä:egu:d. Det komme aldi gå:!"

Men skam den som ger sig tänkte vi.

Voine. Voine.

Katt-not-så-very-at-all-proffsen Moböjs och Nyckelhålsmannen in action.

Flera gånger pratade jag med djurhemmet och fick tips om hur vi skulle gå tillväga när vi introducerade Hubbe in da house.

Vi skulle ta det lugnt. Inte låta katterna konfronteras direkt. Och vi skulle vara förberedda på att det här är en process som kan ta ett tag.

Yes.

Medan svärmor förberedde flytten genom att plocka fram buren där hemma hos dem. Förberedde sig Hubbe genom att genast lägga sig i den.

Och jag och Nyckelhålsmannen åkte på Granngården och köpte gröna sådana där småstängsel man kan bygga ihop.

Sedan införskaffades en burk fiskbullar för att killen skulle känna sig välkommen.

Svärmor kunde inte hålla lättnaden tillbaka när vi kom och hämtade hennes illbatting. Inte en tår det kom när hon vinkade av honom. [Så jag antar att det varit riktigt tufft. För  i n g e n  har sådan separationsångest som min svärmor. I n g e n.]

Väl hemma installerades farbror Hubbe i matrummet. Med fiskbullar och torrfoder. Vatten. Låda. Och klösträd.

"Vi böja väl med ett inte så högt stängsel. Vi ä ju ändå hä: ju." Konstaterade Nyckelhålsmannen. Och so far så good.

Hubbe käkade fiskbullar i godan ro och Vargas och Vilda kikade in på honom helt kort. Sedan gick Vargas och lade sig.

Men oj. Det verkade ju gå jättebra det här, tänkte Nyckelhålsmannen och jag och glömde  h e l t  alla tips från djurhemmet.

För om det skulle bli protester skulle väl de komma på en gång?

V a d  vi bekräftade varandras tankar medan Hubbe klättrade över det gröna stängslet för att gå på upptäcksfärd.

Vi följde med honom.

Visst var väl han och Vilda nyfikna på varandra? Och visst verkade det gå rätt bra?

Jadå.

Men, oj. Var det Vilda som lät så där konstigt? Hon kanske uppfostrar den nye? Men, oj. Kom det där klickljudet från Hubbe? Hm.

Jag lagade sen middag och min äkta hälft följde kissemojjernas avvaktande färd genom huset. [Ja, inte Vargas då, han hade ju gått och lagt sig.]

Så hörde jag Nyckelhålsmannen mumla något om "att det va nä:a catfight" på övervåningen och ropade tillbaka att han väl fick ta med sig Hubbe och komma ner så vi fick stänga in honom då.

Ett par sekunder senare kom en mycket bister man med en lika bister katt i högsta grepp in genom köket och landade i matrummet. Bakom. Det gröna stängslet som raskt växte för att göra det omöjligt för Hubbe att ta sig över.

Fråga mig inte vad som hände sedan.

Men på något sätt mitt i allt mixtrande blev det en glipa någonstans och köksdörren var inte riktigt stängd så tjoflöjt rusade Hubbe som ett oljat spett genom köket och hallen och mot övervåningen.

Och där och då flög reptilhjärnan i både mig och Nyckelhålmannen.

Rädda Vilda. S k r e k  den till oss.

Och sedan låg Hubbe och hans storebror i en blodig [bett och klor] skrikande och kväsande hög på hallgolvet på övervåningen. Och jag mitt dumma nöt skulle försöka hjälpa till och blev rejält klöst på kuppen.

Efter många blodiga om och kvidande men var Hubbe tillslut i buren och Nyckelhålsmannen färdig att göra slut på honom.

Gråt och tandagnisslan från mitt håll. Handtvätt och telefonsamtal till sjukvårdsupplysningen för min äkta hälfts del.

Och sedan ett snorigt och tårfyllt samtal till ytterligare en medlem ur djurhemsstyrkan.

"Det här...snyft...snörvel...går inte. Katten är helt galen... vi klarar inte det här...."

Superlugnande pedagogen till kattkännare i andra änden av luren konstaterade, i samma takt som det också gick upp för mig, att vi gjort ungefär bra precis varje fel man  k a n  göra, under den senaste halvtimmen.

Och innan vi lade på hade Hubbe klarat ännu ett av sina kattliv.

Jag försäkrades om att det enda rätta var att konsekvent hålla Hubbe i sitt rum i flera dagar och att stå ut med att han inte skulle låta så nöjd varje minut på dygnets timmar. Att mellan varven vara där inne med honom. Och att låta honom och de andra träffas på varsin sida stängslet under en längre tid.

Jösses.

Den lille har funnit sig i sitt öde där nere. Hyfsat. Ett och annat missnöjt tjut undkommer honom nu och då.

Men som sagt.

Skam den som ger sig.

Vi misstänker att Hubbe varit rejält understimulerad och att han eventuellt har en längtan efter både kompisar och att få vistas utomhus.

Vi ska ge det en tid.

Och om det inte går, är jag övertygad om att snällingarna på djurhemmet hjälper oss lösa situationen.

[Och nu ringde Nyckelhålsmannen från jobbet. Han har blivit sjukskriven en vecka och hemskickad med jättekuren penicillin. Och en tjock, bultande högerhand.]

Hå och hej.

Nu ska jag ta mig lite frukost och gå och kika till Hubbe.

Fortsättning följer.

Vi har en bister herre här hemma.

När plusgraderna äntligen kommit till byn får han inte gå ut.

Ja.

Vi är överbeskyddande in absurdum.

Jag vet.

Men.

Nu råkar det vara så att våra katter  ä l s k a r  att stryka runt garaget.

Och vilken dag som helst kommer all snö -och det är   m a s s o r  av snö- att rasa från garagetaket.

Och faktum är att Nyckelhåsmannen och jag hellre har en tjurig Vargas i fönstret än en begraven under drivor av snö.

Punkt.

[Näe. Inte punkt. Det kommer alltid mera härifrån.]

Ring inte djurskyddet eller så.

Jag lovar att så fort garagetaket är bart ska den lille kraken få komma ut i full frihet igen.

Och tills dess går det ingen som helst nöd på honom. Han har hela huset att rusa av sig i. Om han vill.

Och Vilda?

Hon har blivit något av en Milda och är rätt nöjd med tillvaron inomhus.

Hon är i alla fall inte tjurig som sin bror.

Jag vet inte.

Tänkte bjuda på ett par schyssta kisselurvbilder eftersom det var ett tag sedan sist.

Men ingen av hushållets ulltussar hade någon större lust.

Det struntade jag dock i, så här kommer de motvilliga:

Natt, nattinatt från vår del av världen.