Det finns en ruggigt begåvad och väldigt ung - tolv år, för sjutton gubbar- poet som kallar sig Bump.

Man behöver bara besöka hennes blogg för att förstå att tjenare hallå, här har vi något really special.

Att läsa Bumps poesi är inte att läsa och tänka "halledudane mig då, så ung och så  b e g å v a d", att läsa Bumps poesi är att läsa och tänka "fan, det här gör ont och det här är lysande och var får man ett sånt fantastiskt språk ifrån?"

Och att äga Bumps poesi.

Den första diktsamlingen från denna underunge.

Det är häftigt.

Så bara kliv in via den här länken och köp ett ex.

[Nu verkar inte jag vara så vass att jag lyckas länka direkt till hennes bok...men klicka på bokhandel på sidan du hamnar på och skrolla sedan ner till hennes bok och tryck på köp.]

[Fast nu har jag varit och snokat på andra sidor och hittat rätt länk. Tror jag. Så glöm det som står här ovanför. Tror jag. Nu ska du komma direkt till Bumpens bok. ]

Det kostar dig 153 spänn med frakt.

Du har 30 dagar på dig att betala.

Och boken i brevlådan på ett par dagar.

Varför inte ge bort tröstande, vackra, omskakande ord i påskägget i år i stället för socker?

Det är bara ett krux. Du har ingen betänktetid. I dag är sista försäljningsdagen.

I morgon är det april och chansen gick dig bi.

Så vad väntar du på?

KÖP!

Och.

Hoppla.

I dag är Moböjs i Aftonbladet.

För många hundra veckor sedan -eller mer korrekt kanske sex- fick vi språklärare en inbjudan till inspirationskväll med Bonniers på Hotell Knaust här i staden.

Inspirationskväll är lika med ett enda stort smörjande av lärarvärlden från förlagsvärldens sida. Några korta seminarier om de nyaste läromedlen, lite gratisböcker, pennor med logga, käk och vin.

Och ett ypperligt tillfälle att ramla över kompisarna från lärarhögskolan och forna kollegor -för dem som varit med ett tag- under tiden.

Dessutom får vi på vår skola räkna bort en halv dag från de pliktskyldiga tretton utöver skoldagarna per läsår, om vi deltar under dessa tillställningar.

Så det vore enbart korkat att  i n t e  gå.

Den kvällen är i morgon.

Så för några veckor sedan konstaterade jag att det skulle innebära att jag inte skulle kunna vara med på Teaterföreningens årsmöte som också är förlagt i morgonkväll.

Nåja.

Årsmöten är sällan upphetsande anyway. [Förlåt Golvad, men that's my opinion. Fast att jag sitter i styrelsen.]

Hur som helst kan man säga att morgondagen varit riktigt ordentligt fetuppbokad en längre tid.

Då kan det inte bero på annat än att det är lite mycket nu när jag mitt under fixande inför ett riktigt teatermarathon i stan i går passade på att ringa Sverkers gruppboende och boka upp honom för en kväll på travet.

I morgon. Torsdagen den 29 mars. 

När teatemixtrandet var över och alla gick åt diverse håll med farvälhälsningar i stil med "Men då ses vi på torsdag då!" i gårkväll tänkte jag att det gör vi ju inte.

Och sedan inget mer.

Förrän ytterligare en timme senare, i hemmets lugna vrå [Tjotta, för att lämna lite mer information än nödvändigt. I vanlig oordning.] när jag tänkte att nä just ja, jag kan ju inte vara med på torsdag, jag.

Pling. Plingeling. Ding. Dong.

Och då kan jag ju ännu mindre gå med Sverker på travet.

Det var bara att ringa tillbaka och lägga korten på bordet.

Thank God hade ingen hunnit upplysa herrn om vad som vankades så nu får vi ta den där travkvällen om fjorton dar i stället.

Förresten.

Undrar vad man skulle ta och göra i morgonkväll.

Det händer väl inget speciellt då?

Om det är dött här inne så vet ni att det beror på att det  r ö r  sig där ute.

[Och jag  v e t  att man inte behöver blogga varje dag och att det ska vara roligt att blogga och att det inte finns några krav och bla, bla, bla. Men. Då har ni inte hört min Mutti när hon suckar teatraliskt och säger "Men nu har det varit lite dött på bloggen ett tag tycker jag..." Och dessutom är bloggandet avkoppling för mig så jag sörjer verkligen när jag inte hinner med det.]

Tjingeling hörni!

...är väl egentligen för stora ord att sätta som rubrik på detta inlägg to come.

Men jag kan inte påstå annat än att jag blev grymt besviken den där slaskiga vårvinterdagen i Stockholm i början av nittiotalet.

När jag hittade Eldkvarns Plura vid frysdiskarna inne på Vivo Daglivs vid Fridhemsplan.

Det var mitt första år som stockholmare. Och jag hade långt ifrån vant mig vid alla kända ansikten som dök upp här och där.

Och så stod jag plötsligt mittemot Plura där inne på Vivo.

Och det blev så himla fel.

Bilden stämde inte in.

Plura skulle jag ramla över inne på någon skum kvarterskrog. Han skulle sitta och vara svårmodigt poetisk. Pimpla rödtjut och äta gräddstuvad pytt.

Kanske tillsammans med andra svårmodiga musiker.

Eller med någon sådan där dam som Amanda Ooms. Svår. Mystis. Mörk. Vacker. Med röda läppar.

Det skulle vara mörkt och rökigt och lite sunkigt.

Och så.

Bara så där.

Står jag bland sej och frysta ärtor och ser den svårmodige i lumberjacka -och var det inte manchesterbyxor- rotandes bland fiskpinnspaketen.

Det var lysrör och eftermiddag och han såg ut som vem som helst.

Och min illusion var för alltid krossad.

[Trodde jag där och då i alla fall.]

Den kunde dock inte förstöra upplevelsen när Eldkvarn härom året gjorde en spelning i en av samhällets kyrkor.

Inte helt i alla fall.

För de var så lysande bra och Plura sjöng med sin djupa, slitna röst på ett sätt som  n ä s t a n  fick mig att glömma den beiga uppenbarelsen med varukorgen på armen där på Vivo.

Men bara  n ä s t a n.

Men nu. Hörni.

Nu.

Är han ännu mera nästan borta. Till och med den rutiga halsduken har jag ännu mera nästan glömt.

[Jag nämde den inte förut. Det var för mycket medelsvensson redan med lumber och manchester. Men han hade faktiskt rutig halsduk också. Tror jag. Som sagt håller mötet på att blekna bort. Eller mötet. Det var bara jag av oss två som noterade att vi befann oss på varsin sida frysdisken. Så något möte var det väl aldrig tal om i den bemärkelsen.]

För jag har via Amelia hittat till hans blogg.

Och  v i l k e n  blogg.

Inga lumberjackor eller fiskpinnepaket i världen kan förstöra hans image mer.

Plura  ä r  den Plura han ska vara.

Om än han äger en beige, rutig halsduk.

Litteraturhistoria med niorna.

Shakespeare ska avhandlas.

Vi ser Romeo och Julia inspelad på sextiotalet.

Ungarna suckar. Och frustar.

"Men...vilket jäkla språk!"

"Asså, jag fattar  i n g e n t i n g  av den här filmen!"

"Men seriöst....det är för poetrigt med allt shall och thee och bluttanblä!"

Men så blir det alldeles tyst.

Och jag kikar upp från min rättning. [Det gäller att vara effektiv.]

Romeos nakna rumpa sticker upp i sängen. Det är på morgonkvisten efter hans och Julias giftemål. Och han ska snart ge sig ut på flykt.

En av tjejerna bryter den magiska nude-moment-tystnaden i klassrummet när hon efter några sekunder inte kan hålla sig längre, utan frustar "Shit, vilken stjärt!"

Konstigt.

Efter den blottade rumpan-sekvensen blev filmen så  m y c k e t  intressantare.

Det var i och för sig ingen dålig rumpa.

Det var det inte.

Fast jag tror Shakespeare hade högre pretantioner än så med sina verk.

Om han nu fanns. Det finns ju de som hävdar motsatsen.

... tjugo över nio en onsdagskväll.

I form av en elev med föräldrar.

En elev som gjort fel. Och som ljugit för sin mentor [läs Moböjs] för att senare gå hem med en klump i halsen och ont i samvetsmagen.

Då känns det.

Så väldigt bra.

För medan det finns massor av elever utan något som helst stöd hemifrån. Finns det också de som har föräldrar som bryr sig, och som vet att vända fel till rätt.

Och i morgon efter 16.00 ska jag och den ångestmagade ställa saker till rätta.

Alla kan göra misstag.

Men att ta sig i kragen och stå sitt kast. Det är stort. Och ska uppmuntras.

Vem har inte varit fjorton år?

Fick vi inte.

Men man kan ju drömma.

Nyckelhålsmannen har sina två festisbästisar här på pizza och filmer i afton.

Och yngsta brorsdottern övernattar.

För att ha något att göra innan det var dags för minior att nanna kudden drog hon och jag in till stora staden Sundsvall och väninnan T.

Vi tyckte vi kunde klara oss utan pizzapojkarna där hemma.

"Ska Nyckelhålsmannen ha killmiddag?" undrade M när vi släppt av hennes storasyster -som liftat med oss in till pojkvännen- på stan för att åka vidare mot väninnan T.

"Nja, kanske lite så..."

"Det låter liksom så konstigt tycker jag... det är ju mest du som brukar ha en massa middagar och så...det är ju inte så killigt liksom!"

"Ja, jo...fast middag och middag...de ska käka pizza och se på ett gäng filmer..."

"Jaha, ja, det låter mer som en killkväll det, tycker jag!"

Sa hon, och lät riktigt lättad där hon satt i baksätet och funderade.

"Det låter liksom mer som nåt som killarna i min klass skulle kunna tänka sig..."

Tja. Elva eller fyrtio. Det är kanske ingen större skillnad?

[Eller. Man kanske är aningen mer konservativ i sitt tänk som fyrakladdare ändå. Har lite snävare ramar. För nog skulle Nyckelhålsmannen och kompisarna lätt snickra ihop en schysst trerätters om de hade lust. Men just i kväll var det filmerna som hägrade.]

Så plockade vi upp väninnan T och åkte från A till B till C vidare till D för att plocka upp T:s äldsta dotter, E, som haft teater och nu stod och väntade på oss.

Allt för att vi fyra så småningom skulle landa på en bowlingbana vi bokat mellan 18.00 och 19.00.

"Jaha... är det några av er som vill ha staket?" undrade killen i repan.

"Eh, vad är det?" undrade jag tillbaka. Och ungefär samtidigt som han skulle börja förklara förstod jag vad det var han menade.

Och ungefär då förstod jag även vad N menat, när vi bowlade för en och en halv vecka sedan och hon sa nåt om att hon skulle behöva "såna där barnskydd!"

[Förlåt N. Nästa gång vi bowlar ska du få staket. Jag lovar.]

"Ah...ja, ta det till småtjejerna då..." sa jag och T i kör. Och log självbelåtet.

Det gjorde vi inte längre en halvtimme senare. När småtjejerna körde över oss totalt ute på banan.

Då muttrade vi mellan de glada tillropen att det fan var vi som skulle behövt de där jäkla staketen.

Jag fick in en liten fjösig strike. T fick in två. Eller tre.

Men jösses. Vi hade fler klot i rännan denna måndagkväll än det är kisspojkar i rännan på krogtjottan en lördagkväll.

Tjillevippen.

En slank han hit och en slank han dit.

Och. "Jaaaa! Du fick ju ner tre i alla fall, skitbra!"

På varenda bana runt omkring oss stod det proffs med egna klot och bistra miner.

Medan vi skrattade så det ekade bland våra färggranna låneklot. Satte de sina  e g n a  fina och polerade mot kinden och for fram mot banorna med koncentrerade blickar. Och naturligtvis iförda  e g n a  clownskor med steppsula.

Och så swicht. Strike. Butter blick och släpig tillbakagång. Och så swicht igen. Strike. Släpig tillbakagång med pokerfejs.

Och så den där härliga posen när det ena benet liksom flyger upp bakom det andra och de stannar till i ett halvskutt med armarna stilla i luften medan de väntar på den -nästan- obligatoriska striken.

Strike. Strike. Strike.

Och så vi igen då! "Men  h e r r e g u u u d, vad mycket streck det var där i protokollet nu då....ho, ho, ho!"

När vi var färdiga och E vunnit, M kommit tvåa, T trea och jag riktigt jäkla sist [Fast jag står fast vid att  v a d  s o m  h e l s t  kunnat hända med poängfördelningen om jag hunnit med sista vändan. Vilket jag  i n t e  gjorde.] var det dags att städa undan klot och clownskor.

Och T tyckte hon skulle skoja lite i klotförrådet och nämnde i förbifarten att de som stod och valde kunde undvika just de klot hon lämnade tillbaka eftersom de inte var så himla bra.

Det  u p p s k a t t a d e s  inte.

Ho. Ho.

Vi trodde att bowling var lättsamt tidsfördriv.

Den inställningen fick vi har för oss själva.

Men kul var det. I alla fall.

Och nu ska jag ta och stretcha bowlingmuskeln och nanna kudden.

Tjingeling.

...kramsnö över hela vår by.

Och jag rastvaktar i morgon.

Vad skoj.

Not.

Här är skylten på dörren:

Den är nummer två i ordningen och har börjat bli en smula väderbiten.

Och.

Kära vänner.

Som den med bra syn kan se heter inte Mulle bara Mulle. Han är en River också.

Han heter rättare sagt River. Men kallas Mulle nästan jämt. Det är väl som med alla  s m e k n a m n. De försvinner när man är arg.

Så det är alltid "River!" vid skarpt läge.

Hur som helst har jag kladdat över Ingång sker på egen risk.

Och följande bild -tagen för tio minuter sedan- talar sitt tydliga språk:

Den här gamla slöa soffkorven lägger inte benen på ryggen för vad som helst.

Nu tillbaka till den andra soffan.

Tjingeling 

När jag var ganska precis nyss fyllda tio år, bestämde sig storebror B:s stereo för att explodera en eftermiddag när jag och en klasskompis nyss kommit hem från skolan. Och var ensamma hemma.

Eller nyss.

Vi hade varit hemma en bra stund egentligen. Och var på väg ut igen. Skulle till någon lekpark.

Min klasskamrat stod i hallen och väntade otåligt på mig.

Vi hade precis varit på övervåningen. Faktiskt i brorsans rum -jag hade inte fått telefon på rummet ännu- och pratat med Mutti.

Som alltid ringde hem klockan tre och kollade att allt var okej.

Och det var det ju då. Klockan tre. Där jag satt och pratade med henne intill samma stereo som tio minuter senare skulle orsaka en tillfällig flytt på ett knappt år.

Eller. Det var nästan okej.

För allt är som bekant relativt.

Jag var faktiskt lite irriterad när jag pratade med Mutti.

Jag höll nämligen på att leta ihjäl mig efter ett gäng Carola-affischer -året var 1984- jag förvarade i ett stort kuvert någonstans i mitt genomstökiga [Mutti sa alltid politiskt inkorrekt "Ja här kan man då inte se att det bor en flicka!" när hon suckande tittade in i mitt rum. Det kunde man egentligen. För jag hade blommiga tapeter och himmelssäng. Men det var röran hon syftade på.] rum.

Men de fanns ingenstans.

Och i och med att Mutti ringde blåstes sökandet av, och jag och kompisen bestämde oss för att gå till parken och leka i stället. Och skita i de där förbannade plancherna. De fick jag leta en annan dag.

[Fast det fick jag inte. Och det kan, otroligt nog, när man tänker på vad som hände sedan, gräma mig än i dag.]

Jag vet att jag noterade att det luktade bränt i trappan upp till övervåningen.

Men det luktade på det där viset som det gör när en kastrull fått koka torrt eller man ställt brödrosten på sexan när bröden egentligen är färdigrostade någonstan mellan tvåan och trean.

Det luktade på det viset som sådan doft kan göra när den dröjer sig kvar några timmar. Så jag tänkte att det var just  så.

Att någon morgontrött i familjen misslyckats med frukosten efter att jag kilat till skolan.

Att jag oftast var sist och borde ha märkt det på morgonen i så fall tänkte jag inte på då.

Eller gjorde jag det?

Var det någon intuitiv känsla som fick mig att gå och sätta mig i köket och bläddra i ett sånt där färgglatt och blankt reklampapper ICA-butikerna skickade ut på den tiden. Innan de miljövänligare alternativen blev poppis.

I stället för att ta på mig ytterskorna.

Allt medan min klasskompis stod i hallen och himlade med ögonen och vägde på höfterna och sa "Men guuud, kom nurå!"

För plötsligt.

Mitt i allt det vardagliga och tysta. Mitt i irritationen över de förbaskade affischerna. Bläddrandet bland Start-förpackningar, billigt tvättmedel och tre burkar Ravioli för fem spänn.

Lät det plötsligt som om någon rusade runt på övervåningen för att sedan kasta sig ut genom ett fönster.

[Tryckvågorna -eller nåt- när stereon exploderat gjorde att taket i köket och hallen vibrerade som om någon hoppade omkring där uppe. Och när fönstren gav vika lät det i två tioåringars öron som om någon slängde sig handlöst ut genom fönstret.]

Och sedan kom röken.

Den grå. Kompakta röken. Bara rusande nerför trappen. Begravde min kompis i hallen. Som bara stod där stel som en pinne. Oförmögen att röra sig.

Jag minns att jag rusade upp från köksbordet och in i mamma och pappas sovrum, där familjens hund låg under sängen och slumrade.

Jag kommer ihåg hur jag fick slita ut henne därifrån och hur jag gråtandes och skrikandes tvingade ut henne genom köket och hallen och ut genom ytterdörren. Jag formligen slängde ut henne.

Sedan vände jag mig om och puttade ut min paralyserade klasskamrat samma väg.

Rusade ut på gräsmattan och vrålade efter brandkår. Ett par grannar som stod och samtalade över häcken reagerade först inte. Trodde vi lekte. Sedan vände de sig om och såg mig komma rusande genom trädgården samtidigt som eldslågor stod åt alla håll från alla fönster på övervåningen.

Därefter blir det lite rörigt i mitt huvud fast att jag egentligen minns allt väldigt väl.

Hur jag satt i grannarnas gäststuga med ett glas saft och skakade på huvudet, grät och kved "Åh, vårat hus, vårat fina hus..." tillammans med klasskompisen och älskade vovven och någon av grannarna. Hur polisen kom och ställde frågor och jag  i n t e  fick vända mig om och titta mot huset.

Förrän mamma eller pappa eller vem det nu var som kom först verkligen kom. Hemringda från sina arbeten.

Och jag minns alla människor som bara stod på våra gräsmattor och bara glodde. Medan alla brorsans och mina saker brann upp och undervåningen vattenskadades.

Och jag fotfarande snorade och grät och kved "Vårat fiiina huuus..."

Jag minns rökdykare som varje gång de kom ut ur huset hade med sig en dagbok eller en Barbie-docka. Sotiga, brandskadade minnen från mitt rum. Där Carola-planschera brann som bäst.

Trots all dramatik.

Är jag inte mer rädd än andra att det ska börja brinna.

[Och nu inser jag att jag nog skrivit om det här nån gång för länge sedan. Men då bjuder jag på reprisen då.]

Jag har inga direkta "men" efter branden.

Det enda jag kan känna ibland är olusten att lämna Mulle ensam.

För jag vet ju att en brand inte bara händer andra. Och att slumpen inte har något minne.

Att man aldrig kan vara säker.

Så hos oss finns det en liten skylt på ytterdörren, som talar om att det finns en hund som måste få hjälp ut om något händer när han är ensam hemma.

Jag går inte och tänker på brandrisker särskilt ofta som sagt.

Däremot blir jag alldeles skakig när brandkårens sirener viner genom luften. Det ljudet klarar jag inte av. Då knyter det sig i magen på mig och minnesbilderna kommer tillbaka.

Det gjorde de i förrgår på väg till träningen, när tre brandbilar i full syra mötte mig.

De skall väl inte hem till oss?

Näe. De skulle de inte.

De skulle rädda en tant som höll på att drunkna i Selångersån, förstod jag när jag läste morgontidningarna i går.

Och nu.

Nu ska jag sticka och träna igen.

Allt är relativt. Som sagt.

Ha en bra lördag och glöm inte plattorna på när ni går hemifrån.

Tjingeling.

Den senaste utmaningen som valsat runt bland alla våra bloggar. Den om alla ovanor och konstigheter man har för sig.

Den har fått mig att reflektera över alla dumma grejer jag gör.

Och medan en del klagar och jämrar sig över att de har  s v å r t  att fylla listans ynka sex punkter, känner jag precis tvärtemot.

Jag skulle med lätthet kunna fylla en betydligt längre lista. 

Jag har till exempel en löjlig ovana när jag gör smoothies.

När den är färdig och ska tappas upp ställer jag ett glas under tappen.

Och i och med att glaset börjar fyllas upp, rusar jag tvärs över köksgolvet till servetterochsugrörslådan i skänken.

Där rafsar jag fram ett sugrör så fort jag kan.

Och sedan rusar jag lika snabbt tillbaka till smoothiemakapären.

Detta  m å s t e  ske utan att det hinner bli översvämning på arbetsbänken.

Och det har det hittills inte blivit.

Fast att det varit kritiskt läge någon gång när sugrörspåsen inte varit öppnad eller Nyckelhålsmannen vevat om bland servetterna så sugrören hamnat längst ner i lådan.

Nu finns det personer som kan hävda att de aldrig sett mig utföra denna fåniga ritual.

Men det beror enbart på att jag bara gör den när jag är ensam.

Det finns gränser.

[Om än inte i denna blogg.]

En annan ovana jag inte kan lägga av med.

Är att pilla och klämma på min alldeles underbara soffkudde.

En fin sak från Lexington. Dreglad över av mig. Och inköpt i födelsedagspresent till mig. Av Nyckelhålsmannen.

Den är bullig och gullig. Och stoppad med dun.

Vilket gör att jag vid tevetittande  k o n s t a n t  klämmer på den i jakt på vassa dunpluttar att dra i.

Jag är som besatt av att rycka ut små dun genom det täta tyget.

Det är ruskigt tillfredsställande varje gång jag känner något vasst mot fingertoppen.

Och det händer att jag fuskar.

Genom att pilla under själva överdraget. Direkt på kudden.

Så det är bara en tidsfråga innan den bulliga gulliga blir sladdrig och platt.

Och Mulle. Den stackarn.

Får minsann veta att han lever när klåfingermatte är i farten.

Han är inte helt kär i mig under hårtappartopparna på året.

Det är nämligen så att han har massor av ulligt underhår som liksom lossnar i tussar då.

Fruktansvärt ryckvänliga tussar.

Bak i "byxorna". Runt halsen. Längst upp på svansen. Tja. Lite överallt faktiskt.

Och lika maniskt som jag letar dun att rycka loss från soffkudden i vardagsrummet, attackerar jag Mulles tussar.

De sticker liksom ut lite här och där.

Fast ibland sticker de ut ändå. Utan att vara lösa.

Det är då Mulle frustar och blänger stint på mig innan han flyr fältet.

Oftast med mig frustande bakom.

"Nej vänta, bara en till!" 

Tja.

Sån är jag.

Och hörni.

Det är fredag.

Fan. Vad skönt!

» V.g. invänta dina motståndare...
» zLORFiNk:s tur.
Moböjs: Hejsan!
zLORFiNk: hej hej
Moböjs: Är du ofta här?
Moböjs: ;-)
zLORFiNk: tsss.... SCH!
Moböjs: Vad har du på dig?
zLORFiNk: ett raffset
Moböjs: mmm...
» zLORFiNk: SLUG (32).
» Moböjs:s tur.
» Moböjs: SEG (5).
» zLORFiNk:s tur.

[Texten ovan är kopierad från min och Nyckelhålsmannens chatruta på betapeten just nu. A woman gotta do what a woman gotta do för att distrahera le man.]

Ibland.

Ibland möts jag och min man över ett parti betapet.

Det var betydligt vanligare förr.

Men.

Så blev vi liksom. Liksom så. Osams.

Vi blev spända. Tysta. Efter matcherna.

Det stavas  p r e s t i g e.

Båda ville vinna. Ingen unnade den andre segern.

Så vi la av där ett tag.

Eller.

Fortsatte spela. Bara inte med varandra.

Men nu är vi igång igen.

Och det går riktigt bra.

Så länge jag har något mer att roa mig med under matcherna. Som att blogga till exempel.

För medan jag är reptilsnabb och kastar runt bokstäverna som heta potatisar på spelbrädan -med varierat resultat- är Nyckelhålsmannen -eller zlorfink på betan då-  e f t e r t ä n k s a m  o c h  l å n g s a m.

Det ska vändas och vridas och funderas  h e l a  tiden.

Hmmm.

Så är det i och för sig han som har 324 poäng och jag 242 för tillfället också.

Fan.

Han vann.

Måste koncentrera mig bättre under revanchen.

See ya!

Ungefär en gång var femte månad är det förbannat trist att vara jag.

Det är den där gången när jag inte kan sova.

När det är för varmt.

När det kliar överallt.

När kuddarna är obekväma.

När hunden flåsar.

När Nyckelhålsmannen [som nästan aldrig kan somna] vrider på sig.

När jag är törstig.

När jag inte är trött.

Suck och pust och suck igen.

Jag undrar om Tommy Nilsson kan sova i natt?

Han tror på människan, men inte en jäkel trodde på honom i kväll.

Noll poäng.

Alltid är det någon som har det värre.

Näe.

Nu ska jag ta ett sista parti Betapet.

Sen gör jag ett nytt försök.

God natt.

[Hoppas jag.]

Och hon har vårat till sina pjucks.

Härligt.

Jag har blivit utmanad av Wanda.

"Skriv sex underliga/egendomliga saker om dig själv, ange också dessa regler. Välj sex nya bloggare som du utmanar, och ange deras namn på din blogg. Berätta för dem att de blivit utmanade och be dem läsa mer i din blogg."

1. Jag är en jävel på att vända på ord. Atarp segnälkab åstlla!

Och så en anekdot till det:

När jag jobbade på dagis en gång för länge sedan brukade jag ropa upp barnens namn baklänges. Det skulle min kollega på en av de andra avdelningarna också göra. Och det gck jättebra tills hon kom till en liten flicka som hette Suna. Min kollega ropade bara upp "sina" barns namn baklänges en gång. Ho. Ho.

2. Jag är något av en julpynts-Hitler som får hjärtklappning och flimmer och allt vad det kan vara när folk inte har vett att lägga av med utomhusbelysningar i tid.

Gah.

3. Jag gillar fortfarande inte att gå på A-brunnar. Råkar jag göra det måste jag  d i r e k t  banka mig själv i ryggen tre gånger.

4. Jag är topsoman.

Och  f a s t  att jag  v e t  att det minsta man ska krafsa i öronen med är armbågen, går det åt säkert tre tops om dagen. 

Förr om åren blötte jag alltid topsen också.

Ren överkurs.

Som dessutom slutade i näst intill katastrof två gånger. När luddet fastnade i örat och bara pinnen kom ut. Båda gångerna [detta var också under min dagiskarriär] opererade min kollega på avdelningen bort luddpluttarna med pincett och förmaningar. Ivrigt påhejad av alla barn som förmanade mig minst lika tufft med hyttande pekfingrar och rynkade pannor. 

5. Jag knäcker med fingrarna. Till och med  i sömnen. Har gjort sedan jag var tolv. Till Muttis stora förtvivlan.

6. Jag är så betapetskadad att jag suckar förtjust om jag ser en registreringsskylt med bokstäverna XYZ. "Oj, vad många poäng!"

Jag utmanar: Bump, Mymlan, Barbafjant, Supergirls don't cry, Apelsina och Ove med Evald

[Fast jag är en lat utmanare som väntar tills de utmanade dyker upp här inne självmant.]