I förra veckan, under min läscirkel med några lässvaga killar, stod det, i boken vi läste, att en av killarna den handlade om åkte Yamaha.

"Shit vad sugigt!" stönade min lilla trio. "Y a m a h a a a a?"

Det var tydligen fett fel märke för den kräsna skaran.

Och plopp sa det i mitt medvetande. När jag mitt upp i alltihop kom att tänka på min äkta hälfts Yamaha-sommar för fem år sedan.

Ja.

Min, då trettiotreårige, man tillbringade en sommar med att ta sig de fyra milen -enkel resa- till jobbet på en begagnad [De kanske inte ens nytillverkas längre? Jag har absolut  i n g e n  koll.] Yamaha DT.

När han inte cyklade.[Jodå. Det hände det också.]

Eller blev skjutsad av mig eller Mutti eller pappsen.

Vadan detta?

Farbror polisen gillade inte att han körde 132 km/h på en 70-sträcka. En kväll när han hade fasligt bråttom till jobbet. Och var sur och tvär. Och försökte gasa sig till bättre humör.

Tack och lov hade herr Nyckelhålsmannen Fartdåre inga tidigare anmärkningar.

Så han slapp undan med tre månaders indragning av kortet och 2000 spänn i böter.

Till en början var han kaxig och sa att han minsann skulle cykla till och från jobbet. För han hade cyklat  m a s s o r  i  sina dagar.

Och det hade han så klart. Flera år tidigare. Och. I Kalmar. Lika med platt.

Inte i Sundsvall. Lika med not so very platt.

Vips.

Hade en Yamaha DT införskaffats. En sådan som alla prinsar hade. När man gick på högstadiet. 1988.

Detta anskrämliga och högljudda åbäke körde många mil i ur och skur den sommaren.

Plötsligt var det inte bara moppepojkarna och byns största original som puttrade runt i samhället på tvåhjulingar som inte får överstiga 30 kilometer i timmen.

Det var moppepojkarna. Byns största original. Och Nyckelhålsmannen.

Så en sommarkväll kom han glidandes -nåja- på sin kamrat på väg till jobbet för ett nattskift.

Med skägget -som jag bråkar bort så där var sjätte vecka- utstickande ur hjälmen och med jobbarväskan på ryggen.

Jag ser honom liksom framför mig.

Kläderna som fladdrade av fart(!)vinden. Kisandet bakom glasögonen. Fokus på att komma fram till jobbet i tid.

Så visar det sig att det är cruising i stan.

Massor av jenkare smyger förbi den bittre på moppen. Han som inget körkort har. På ett tag. Och som liksom sitter där på sin lilla moppe och gillar läget.

I dessa vräkiga amerikanare spelas det 50-talsmusik och sprättas bärs så det står härligan till. Det är sommar och livet leker liksom.

Och. Så. Händer det oundvikliga.

En bil åker upp jämsides med min stackars stackars man. Som liksom inte kan låta bli att blänga.

Den är full av fulla medelålders raggare med flera liter brylcreme i kalufserna [finns det raggare med flint?].

Och fram på passagerarsidan sitter en riktig lirare med bakåtslick, rejäl ölkagge och den obligtoriska ölen lämpligt placerad på den redan nämnda kaggen.

Rutan är nervevad och liraren tycker att the geek på moppen är ett  s t o r t  irritationsmoment denna härliga sommarkväll.

Så han stoppar ut sitt huvud genom rutan. [Och här vill jag liksom se framför mig hur hans kinder fladdrar lite i vinden, i kapp med min mans skägg. Men det behöver  i n t e  betyda att det var så. De kanske inte fladdrad alls. De där kinderna.]

Och vrålar "Men väx upp för fan!"

Det var en mycket upprörd och förnedrad Nyckelhålsman som ringde hem från jobbet den kvällen.

För "vem fan var det som skulle växa upp. E g e n t l i g e n."

Ho. Ho. Ho.

Nu är det trafikvecka i Sundsvallsområdet. Bäst att påminna den äkta hälften om det.

[Ett "misstag" till slutar  a l d r i g  med tre månader.]

Natti, natti los kamratos del bloggos.