När jag fått en idé i skallen kan jag inte släppa den.

Härom veckan var jag tvungen att sms:a en gammal elev mitt i hallrenoveringen.

Hans mamma är helt fantastisk på smyckestillverkning och jag hade nyligen varit på en visning och köpt mig ett halsband och en specialdesignad berlock [ska visa dem vid tillfälle].

Det visade sig att hon även gjorde tavlor.

Jag fastnade direkt för en när jag handlade smycken, men tänkte att jag inte hade något direkt ställe att ha den på. Den var ca 15 gånger femton centimeter stor och liksom gjord i stål som hamrats. I det hamrade stod Bara döda fiskar följer strömmen stansat. Ramen var av svart trä.

Den var så himla mycket jag. Men jag stod emot.

Tills mitt i hallrenoveringen då. När jag insåg att den bara skulle vara så förbannat apsnygg i vår stålgrå hall.

Ett par rastlösa sms och en kort biltur senare hade jag stillat mitt sinne och inhandlat den fantastiska tavlan [den får ni också se vid annat tillfälle] som tack och lov fanns kvar.

En annan idé jag haft länge, länge är att jag skulle vilja ha en riktigt blommig[!] gardin till mina rutiga kökstapeter.

Jag har bara sett framför mig hur himla snyggt det skulle kunna bli.

Så tog jag och stegade in på Butik Annelie inne i stan [lika med Sundsvall] för ett par veckor sedan, och fick tag på butiksinnehavaren själv. Jag förklarade vad jag tänkt mig och hon letade upp min tapet bland sina prover och bara sken upp i ett "Nu vet jag preciiiiis vad du ska ha!"

Fram kom ett underbart tyg. Och innan jag visste ordet av hade hon visat mig hur hon tyckte gardinen skulle se ut. Klockrent.

Hon beställde tyget och lovade skicka det till sin sömmerska så fort jag kommit in med exakt mått.

Och i dag var gardinen färdig och överlyckliga jag kom hemkvittrande på eftermiddagen med min finfina gardin i en finfin pappåse.

Och min finfina nyckelhålsman hjälpte mig sätta i små ögleskruvarna i gardinen och väntade medan jag fixade till rosetter av de underbara tygbanden Annelie skickat med mig.

Och sen bara wow så satt min finfina gardin så himla finfint i köksfönstret.

Sann lycka.

Ytligt och banalt? Kanske. Men man måste få vara lite sådan mellan varven också.

Och inredning är min passion jämte mitt engagemang i alla mina ljuvliga elever. Det är en bra balans i det.

Och nu ska ni få ta del av underverket som hänger i köket sedan några timmar tillbaka:

Ha en fortsatt bra lördag. Min ska tillbringas med fotmassage och ikapptittning av Grey's anatomy med den äkta hälften.

Tjing, tjingeling!

Nu hörni.

Har jag micklat fram lite bilder från den senaste månaden.

Vi börjar väl med de mest aktuella och efterfrågade fotografierna; nämligen de på Hubbe, släktens nytillskott. Här kommer dagsfärska bilder:

Storebror Nyckelhålsmannen hälsar på lillkillen som vi hittade trynandes på en kudde på kökssoffan när vi dök upp som tvättäkta paparazzis tidigare i kväll...

"... say cheese to your new family who wants to see ya!"

Lille Hubbe tog hemma-hos-reportaget på största allvar och ville passa på och hälsa sin gamla jourmatte att han äter och har hälsan!

Och slutligen ett litet kärlekskort på husse och Hubbe!

Nu när jag stillat släktens bildtörst vad det gäller Hubbe-gubben, går jag raskt över till hans brorsbarn. Här kommer senaste skörden Vilda och Vargas:

Jag tar inget extra för det romantiska skimmer som vilar över de två bilderna ni nyss sett...

Pausar alla katter fem, sex minuter mitt i pågående tvätt utan att förlora posen, eller är det bara Vargas som ägnar sig åt den här typen av stretchövningar?

En skön stund på broräcket.

 Chillin' Vilda in da bed.

Då var det färdigkattat och jag tänkte bjuppa på några bilder från 40-årsfesten i lördags:

Ljuvligt underbara liveunderhållningen; vilka vänner vi har!

Slappisarna i dubbeldivanen.

Presentbord minus jubilar. Någon måtta får det vara.

Ni minns kanske tårtresterna jag hade huvudbry över härom dagen? De räckte inte till. "Kan du gö:a två till to: du, så jag kan bjuda alla a:betskama:tena?" Så klart jag kunde.

Sist i bildkavalkaden några foton sedan min älskade F och hans D var i stan och vi tog en middag på Saffran och avslutade kvällen med några drinkar på Södra:

Martini Rosso och sodavatten. Mumma.

Världens bästa F.

Och F och D.

Och slutligen jag mellan godingarna i mitt liv; F och Nyckelhålsmannen.

Nu får vi se när jag kan styra upp med bilder nästa gång.

Natt, nattinatt!

Efter att ha svettats och svurit vid ratten ett par varv runt Timrå med omnejd hittade jag äntligen fram till Hubbes jourhem strax före sex i går kväll.

Och med både spänning och en klump i halsen klev jag och svärföräldrarna ur bilen och mötte upp Hubbes underbart gulliga jourmatte.

För det är som det är det här med att hämta en kissemoj. Särskilt när man vet att jourhemmet fäst sig något alldeles förbenat, men av en eller annan anledning helt enkelt inte  k a n  behålla juvelen man pysslat om under en hyfsat lång tid.

Jag hade redan hunnit fälla några tårar hemma i hallen när jag förklarade för Nyckelhålsmannen att det var dags för ett nytt Vargas-fall [När vi hämtade ljuvligen lämnade han någon som brydde sig fruktansvärt mycket om honom och som inte tvekat en sekund att behålla honom om han haft möjlighet att få vara ute där hon bodde. Tack gode gud att det inte gick, för vår skull. Men jag förstår mer än väl vilket hål i hjärtat jourmatten där fick.] och att jag gruvade mig lite.

Den här jourhemsmatten var av det tapprare slaget och bet ihop och berättade så gott hon kunde om den lille magre svartvite mannen som ömsom strök sig runt benen på var och en av oss och ömsom satt på behörigt avstånd under vardagsrumsbordet och granskade oss och buren vi kom med.

Och så tog hon fram kontrakt och mat, och skickade med en påse fiskbullar hon köpt hem till sin lilla skyddsling, "jag tänkte att ni kan väl ta med dem också, han tycker om fiskbullar..."

Ni förstår ju ungefär hur nära tårarna lipsillen jag var vid det laget.

Och när allt annat var färdigt och jourmatte tog upp lilla Hubbasen i famnen och tog farväl innan hon stoppade honom i buren. Ja. Då var det klippt för både svärmor och mig. Och jourmatte själv, som sa att hon tänkt hålla sig tills vi åkt, kunde så klart inte heller bita ihop då.

Så vi både grät och småskrattade lite ihop när vi sa hej då. Och jag hoppas att hon kände att Hubbe skulle få det bra när vi stängde dörren efter oss.

Väl i bilen hade jag nästan lika svårt att ta mig ur Timrå som det varit att ta sig till jourhemmet. Men efter många om och men landade vi på Arken i Birsta. Svärmor och jag handlade kattlåda och kattsand, matskålar, mat och klösleksak medan svärfar satt med Hubbe i bilen.

Och Hubbe var väl inte helt nöjd med bilfärden. Det var ett fasligt jamande i buren mellan varven. Men svärfar som satt med honom i baksätet skrockade och sa att den lille kissen minsann strök sig efter fingrarna han stoppat in genom gallret.

Och väl hemma i den nya bostaden knatade han utan att tveka ur buren och gick på upptäcksfärd i hela lägenheten. [Hubbe alltså, inte svärfar.]

Nu har jag nyss prata med svärmor för att höra hur första natten gått, och den hade stundvis gått jättebra men mellan varven hade Hubbe varit gnällig och orolig:

"Och ätt vad de va: i natt hö:de jag en fu:ktansväd smäll ute i vadagsummet, och tänkte att vad va det nu som hände...då hade han haft ne: e:at böllopsfoto i golvet... det va de som lät!"

Ja. Han såg väl min nuna och tänkte att jag skulle minsann få för att komma och flytta på honom.

Nog måste han ändå ha förstått att saker och ting kommer bli prima, för han tillbringade långa stunder i sängen med svärföräldrarna redan i natt, även om han var orolig från och till.

Och i morse tog han och lapade i sig svärmors vaniljyoghurt innan hon han vara med.

Ha. Ha.

Det blir nog bra det här.

Nä. Nu ska jag göra någon nytta tror jag. Eller lägga mig bredvid Vargas i sängen och bara vara en stund.

Tjing, tjingeling.

[Fler rapporter följer. Och förhoppningsvis bilder med, så småningom. Det strular fortfarande med bildöverföringen för mig.]

Nyckelhålsmannen ska få ett syskon.

Vargas och Vilda en farbror.

Det trodde ni inte va?

Med tanke på att svärföräldrarna är 72 och soon to be 79.

Och nä.

På sätt och vis har ni rätt.

För inte ska svärmor gå och slå världsrekord i att bli gravid på ålderns höst.

Naturligtvis inte.

Men.

För sjutton.

Möt Hubbe. Släktens nytillskott.

Om ett par timmar hämtar vi honom och mina svärföräldrar vet inte till sig, så ivriga är de över att få hem sin nya skyddsling.

Svärfar kom fram till mig på 40-årsfesten i lördags och sa följande:

"Vei ha: gått och bestämt oss fö: att det vo:e uoligt med en katt dä: hemma. Jau hau sett i tidningen att det finns katte som sö:ke hem hela tiden..."

Han glittrade med hela kroppen när han pratade om beslutet.

Så tog jag upp ämnet med svärmor någon halvtimme senare:

"Naej du. Det ha vi vä:kligen inte beslutat oss fö:. Vä:kligen inte. Vi ha ba:a pa:tat om det lite löst så dä:..."

En liten stund senare lät det ungefär:

"Men visst vo:e det ju te:vligt med sällskap, det vo:e det ju..."

Fort som ögat tog jag ett snack över fejan med några kontakter på Sundsvalls Djurhem. Och minsann. Hade de inte en perfekt liten kisse-herre där? Han var go och tillgiven och van andra djur. [Det hälsar på en och annan hund i svärföräldrarnas hem nu och då.] Och han skulle må bäst av att vara innekatt.

Så i går berättade jag för svärmor om den lille katten och att vi skulle kunna åka och kika på honom på lördag, då Djurhemmet kommer ha adoptionsdag på Arken.

Jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt så där.

Och jo. Nog kunde de åka och kika på honom i alla fall.

I morse kom Nyckelhålsmannens systerdotter S förbi. Hon flinade stort och berättade att mormor suttit vid frukostbordet och sagt att "nog bo:de man väl få ta hem honom på en gång på lö:dag om man ville ha honom..."

Då agerade jag igen. Ringde Djurhemmet och jourmatten. Och visst var vi välkomna redan i dag. Det var bara bra för deras skull om Hubbe fick ett hem redan nu, för det skulle ju lätta upp för ännu en kisse att flirta åt sig ett på Arken på lördag.

När jag ringde svärmor och berättade den glada nyheten för några timmar sedan var all tvekan från i lördags borta.

Så. Som sagt.

Här ska åkas och hämtas upp svåger i afton.

Tjing, tjingeling!

I går var det stort baluns här hemma må ni tro.

Det var 40-åringen som skulle firas.

Och. Oj.

Vad han firades.

Och oj vad jag körde med närmast sörjande.

Medan familjen Storjorden rände huset runt och tände ljus i mängder lassade jag och Mutti fram massa mat på bordet i köket.

Och när klockan slog sex och fram till ungefär halv åtta i går bara vällde det in folk.

Nyckelhålsmannen öppnade dörren gång efter annan och hade nävarna fulla av presenter och blombuketter medan han kramades och trivdes. Och förtvivlades över att inte riktigt hinna med sig i allt det ljuvliga.

Det åts och dracks och babblades och skrattades i varenda vrå av Bällsta.

Och när värsta stojandet med matroddande lagt sig kunde jag och Mutti också beblanda oss med övriga firare.

Och mitt i allt det bullriga, högljudda, stökiga och härliga alltet tillät jag mig att luta mig tillbaka och bara betrakta, rätt vad det var.

Så jag satt där på en stol vid det temporära matbordet i vardagsrummet och sneglade runt omkring mig.

Vilket underbart rikt liv vi lever jag och Nyckelhålsmannen.

Det är ens vänner som är den där stora skatten på något sätt.

Och där längst bort i dubbeldivanen i slutet av soffan i vardagsrummet låg bästa väninnan T med gravidmagen i vädret och en jättesammetskudde under huvudknoppen. Och strax intill låg H, min studiekamrat J:s man, på en annan kudde. De låg där tvärcoola i allt stoj och diskuterade livets vedermödor eller kanske avsaknaden av dem?

Ute i hallen stod en gigantisk ståbas och påminde om den underbara liveshow två av mina arbetskamrater, samt maken till en tredje, haft tidigare under kvällen när de dragit av ett gäng bitar på sina fioler och just denna vackra, slitna, underbara ståbas. Det är något magiskt över livemusik rakt in i vardagsrummet.

I vår säng på övervåningen hade en stor skara ungar gojsat ner sig och låg och kikade på film efter att ha härjat runt hela huset i timmar.

I andra delen av soffan nere hos oss satt svägerskan Svante och Mutti och gamla grannen L och skrattade och dividerade.

Ja.

Det var en underbar kväll fullproppad av goda vänner.

Det enda sorgliga vid sådana här tillfällen är att man liksom aldrig hinner med alla.

Tiden räcker inte till.

Något annat som inte hanns med i går var att äta upp alla tårtorna. Och sent i natt kunde jag konstatera att det var två orörda kvar.

V a d  skulle jag göra av dessa.

En skulle vi ju kunna ta med oss till svärpäronen och fika av så här en sväng i dag [nu kommer de och gårdagens största överraskning, Nyckelhålsmannens systerdotter S -som racade upp från Gävle för att komma och fira morbror- i stället hit om en stund och äter rester och fikar tårta].

Men den andra.

Kanske skulle Mutti jobba och kunde ta med den och glädja arbetskamraterna med?

Eller skulle jag lämna den till fritidspersonalen på skolan? De stackarna som inte har någon som helst ledighet under novemberlovet.

Kanske folket på Slink inn [form av välgörenhetskafé] nere på stan skulle bli glada över en marsipantårta med Janne 40 skrivet med snirkliga bokstäver?

Mutti kom förbi i förmiddags. Näe. Hon skulle inte jobba.

Hon började också fundera på vilka som skulle kunna behöva sig en tårta.

På väg hem ringde hon och tyckte jag skulle lämna den på Hospice. Men näe. Vi kom på att det skulle varit några fler i så fall.

Medan vi pratar och ältar detta dilemma med vad vi ska göra av tårtan vaknar födelsedagsbarnet själv till liv och hör vad vi pratar om.

"Ehh...ni ha: möjligtvis inte tänkt på att  j a g  kanske skulle kunna ta med mig tå:tan på jobbet i må:on?"

Nä.

Hrm.

Det hade vi skamset nog inte.

Den mest självklara tanken slog mig aldrig.

Men nu är i alla fall problemet löst.

Och jag ska ta och lämna bloggen och gå ner och förbereda restmiddagen.

Tjing, tjingeling på er!

I går kväll var Nyckelhålsmannen och jag och såg Robbie Williams live. I London. Fast i Söråker.

Det var satellitsänt.

Och magiskt för oss Robbie [eller Robert, som Sverker föredrar att kalla honom] Williams-entusiaster.

Så skumt att vara här men ändå där.

Ja. Ni fattar.

Hur som helst har jag ägnat stor del av min onsdag åt att berätta en fullkomligt underbar anekdot som Robbie bjöd på mellan ett par låtar.

Och nu ska jag dela med mig av den till er också:

Det hela utspelade sig under en konsert i slutet av nittiotalet.

Dagen innan hade han spelat på samma plats och hans mamma hade varit med i publiken. Hon hade blivit åthutad av en man när hon rest sig upp och dansat till en av låtarna. Och både Robbie och hans mamma hade varit riktigt irriterade över tilltaget. "If people want to sit down they can go and see Sting, hell..."

Tre, fyra låtar in i den konsert anekdoten var hämtad från, kände Robbie att han måste vädra sina åsikter.

Så han berättade vad som hänt hans mamma dagen innan, och så sa han åt publiken att resa sig upp under nästa låt. Nu skulle banne mig alla röra på sig.

45 000 personer gjorde som de blev tillsagda. Robbie tittade sig omkring och upptäckte att alla stod upp. Utom VIP-läktaren.

Så han vrålade att det var väl helt otroligt att VIP-folket som inte ens betalat för sina biljetter inte skulle kunna masa sig upp.

Han fick de 45 000 att stirra ut dem. De reste sig fortfarande inte. Han sa åt den stora massan att bua åt dem. Man buade. Fortfarande tjurade VIP-läktaren på.

Tillslut stirrade, buade. Och. Pekade. 45 000 fans mot VIP-läktaren.

Och en uppspelt och samtidigt irriterad Robbie råkar kika till på sidan av scenen.

Där står hans manager och en kompis.

De grimaserar åt honom att sluta, och gör rörelser.

Och plötsligt. Mitt i hetsen.

Inser Robbie att han tagit fel på VIP-läktaren. Och  h a n d i k a p p l ä k t a r e n.

Han hade helt enkelt fått en publik nästan lika stor som hälften av Sundsvalls befolkning att bua ut dessa stackare.

Ridå.

Så fruktansvärt hemskt. Och ändå fullkomligt underbart förbjudet jätteroligt.

Snacka om fadäs.

Ha en fortsatt bra onsdag. Jag ska ägna min åt att sno ihop några tjälknölar och hålla mig borta från hallen där mattläggning pågår.

Tjing, tjingeling!

Glömde nämna den lilla detaljen att Nyckelhålsmannen firat sin 40:e födelsedag fram till för cirka trettio minuter sedan när det gick från att vara 20 oktober till 21.

Han är alltså inte längre 30+ utan 50- den lilla kärleksodågan.

Kvällen gick i firandets tecken. Middag på restaurang och sedan livesänd Robbie Williams-konsert på Söråkers Folkets Hus.

Men the big thing händer på lördag.

Det är då det är stor festivitas.

Nu ska här sussas.

Natt, nattinatt!

Häromdagen myntade en kollega ett nytt uttryck.

Vi sitter i personalrummet.

En annan kollega lägger på luren efter att ha pratat i telefon, när förstnämnda brister ut i ett "Vem pratade du med?"

Strax efteråt kommer h*n på att h*n så klart inte har med det att göra över huvud taget.

Då säger h*n följande i stället:

"Alltså, jag är inte nyfiken. Jag vill bara veta."

Eller hur?

Ha. Ha. Ha.

... som tycker det varit på tok för lite kattbilder här ett tag.

[Har strul med bildöverföring sedan några veckor tillbaka.]

Men också för att Vilding-Hilding bott hos oss ett år i dag.

Här kommer några gamla goa bilder på lilla sötlöken. Prinsessan. Rovdjuret:

[Väninnan A; ha ingen lill-kille i närheten när du kikar på bilderna.]

Det var alles från vår del av världen.

Natt, nattinatt!

Har nyss sett Robins. Och där var Peter Settman gäst i kväll.

Han berättade målande om hur han pendlar mellan att vara väldigt vuxen och myndig och att vara som en fullkomligt kollikockig tolvåring. Och han drog någon anekdot om när det verkligen blivit väldigt tydligt. Och oerhört pinsamt.

Medan han satt där och pratade kom jag att tänka på personalrummet på jobbet.

Det är ju en plats man gärna skulle kunna tänka sig som oerhört sansad och akademiskt småtorr så där.

Men.

Nä.

Det är inte riktigt så verkligheten ser ut i personalrummet på "min" skola.

Inte alls faktiskt.

Nog kan det pågå väl så avancerade och intellektuella [Hur komiskt är det inte att jag precis googlade på intellektuella för att kolla så jag stavade rätt. Moahahahaaa.] diskussioner [näe, det behövde jag inte googla] där inne.

Men sedan någon planterade en burk pruttlera på ett av borden har nivån sjunkit till oanade bottenrekord.

I dessa influensahysteriska tider är vi ett antal kolleger som trots allt inte kan hålla fingrarna borta från den slimegröna geggan.

Jag har själv blivit något av en expert på att få till riktigt höga och långa pruttljud.

Och det är inte utan att vi fnissar så vi gråter kring den lilla burken, vi som inte kan hålla oss ifrån.

Det blir som så paradoxalt.

Att medan några arbetskamrater sitter djupt försjunkna i en allvarligt mumlig diskussion i soffgruppen. En kollega pratar i telefonen med Maggan på expeditionen och matbordet är fullt av tuggande matlådeätare.

Då delar vi på pruttburken och nästan applåderar fram den ena slajmfjärten efter den andra.

Och har the time of our life.

Sedan torkar vi skrattårarna, snyter oss, tjavar ut i korridoren och ropar in våra små kycklingar till nästa lektion.

Som om ingenting har hänt.

Eller.

Kanske inte alltid.

Ibland avslöjar jag våra barnsligheter för en och annan elevgrupp.

För jag tror de mår bra av att veta att vi inte bara är lärare. Utan att vi är människor -med dålig humor- också.

Och nu känner jag att gränsen mellan personlig och privat är  v ä l d i g t  tunn. För jag är på vippen att ge er a bit more information than you need.

Det är lördag kväll.

Kan Peter Settman på bästa sändningstid berätta att han brukar locka på pillisnoppen på kontoret när han varit vuxen för länge.

Så ska väl jag ta och bjuda till lite jag med.

Detta utspelade sig i ett sovrum nära mig vid sovdags i går kväll:

Jag [som trots att jag gillar pruttlera väldigt mycket, är en mycket väluppfostrad flicka som aldrig i vaket tillstånd skulle få för mig att släppa väder någon annanstans än på tjotta] håller precis på att somna när det som inte får hända händer. "Fjuff" låter det. Från min sida av sängen.

Och som en direkt reaktion på detta fruktansvärda följer denna konversation mellan mig och Nyckelhålsmannen:

Jag förskräckt: "OJ! JAG PRUTTADE!"

Nhm sömndrucket: "Va?"

Jag, lite mer sansat men något generat: "Eh...jag råkade...sucka lite med rumpan..."

Nhm: "Va? Jaså det hö:de ja inte..."

Jag: "Nähä, rackarns... och så avslöjar jag mig själv. He...he..e..."

Nhm: "Jag kanske ba:a va diske:t..."

Jag: "Hmpf..."

Nhm, nu klarvaken och upprymd: "Och du suckade inte med umpan, det va me: som du gäspade!"

Jag, också klarvaken men inte fullt lika upprymd: "Hmpf...hmpf...jag gäspade inte alls, det var bara en liten, liten suck. Faktiskt!"

Så.

Nu slutar jag innan nivån här inne blir  l ä g r e  än den i personalrummet.

Natti, mina kamrater!

I min lilla, lilla. Lilla värld.

Av stora, stora. Stora problem.

Har en störande tanke etsat sig fast i mitt huvud.

Man skulle kunna tänka att jag hade fullt upp med planering av utvecklingssamtal med mina mentorselever och deras parenteser. Och nedtecknande av hur mina adepter ligger till inför deras utvecklingssamtal[66 elever i två basämnen är lika med 132 utvecklingsplaner.] De jag inte ska ha samtal med själv också då. Alltså.

Och renovering och matlagning inför 40-årspartajet som brakar loss nästa lördag.

Och pirr inför den nya uppgiften som kyrkopolitiker. Tydligen tyckte en och annan att jag skulle ha något vettigt att komma med. För jag blev invald med buller och bång [nåja, så mycket buller och bång handlar det kanske inte om om man tänker att ungefär 12 procent av byborna masade sig iväg och röstade, men jag fick ett gäng kryss]. Smickrande och fullkomligt vettskrämmande.

Man kunde också tänka att min skalle skulle vara proppfull av tankar och funderingar kring att vi kanske faktiskt är på väldigt god väg att bli familjehem här på Bällsta. Att det kanske kommer småttingar och knackar på så småningom.

Och att jag skulle ha ett och annat att tänka på kring höstens alla föreställninga teaterföreningen arrangerar.

Det skulle man som sagt kunna tro.

Men det verkar finnas plats för mycket i mitt huvud.

För det som upptar det mesta av min tid sedan några dagar tillbaka är en fång reklamsnutt på cirkus trettio sekunder.

Nu kommer det.

Be prepared.

Nu släpper jag min stora, stora. Stora livsavgörande fråga of the week:

Varför i helskotta ska det vara nödvändigt med  v ä r m e e l e m e n t  i en pläd?

Vem köper en pläd med  v ä r m e e l e m e n t  i?

En pläd är väl för sjutton varm i sig. Eller har jag missat något?

/Vänliga hälsningar er egen Queen av I-landsproblem som härmed kilar iväg till målaruppdrag i garaget. En hallmöbel väntar.

Tjing, tjingeling!

Så har våra två kurshelger gått och vi är diplomerade och färdigutbildade familjehemstyper. Nyckelhålsmannen och jag. Och de andra sju paren som gick kursen med oss.

Så nu är det bara resten av utredningen kvar.

Puh.

Vilken resa vi gjort. Vilka möten som skett. Vilka människoöden vi fått ta del av under dessa kursdagar.

Intrycken är så många att de inte går att sortera riktigt.

Och det är inte utan att det känns lite tomt att kursen är avklarad.

Men innan vi skildes från våra nyfunna vänner i går eftermiddag återstod en kort uppgift.

Alla samlades kring ett bord med vykort. Och så skulle var och en av oss greppa ett.

Nyckelhålsmannen var bland de första att välja ett kort. Och hans hand sökte sig direkt efter ett med en stor gul solros på.

"Det hä: va ett väldigt enkelt ko:t fö mig att välja fö: det påminne mig om vå:an lilla tjej som vi fått å: om nu och då unde nåa å: och hon älska vä:kligen soloso:!"

Ja.

Underbara lilla N älskar verkligen solrosor.

Och vi älskar verkligen att ha henne omkring oss.

Vårt uppdrag tog slut i somras, men för det behåller vi kontakten.

Och efter gårdagens vykortsstund kom vi på att saknaden efter N blev väldigt ohemult stor.

Så på söndag blir det middagsdejt.

Skönt.

I början av förra veckan låg jag hemma snorig. Och med pannknack.

Och eftersom allt som liknar förkylningssymptom i dagsläget kan misstolkas till att ha knorr är knorr precis vad det blir på sina håll om man masar sig iväg till jobbet med sitt sjuka jag.

Något som vanligtvis inte hindrar mig.

Jag menar. Vart kommer baciluskerna från i första hand om man jobbar i en miljö där man frotterar sig med cirkus fyrahundra personer dagligen?

Hur som helst var det nog ett klokt drag att stanna hemma. Det visade sig behövas.

Näe. Jag hade med all sannolikhet inte den nya influensan. Detta eftersom jag varken hade feber, hosta eller halsont.

Men jag hade snor i hela systemet och spred fler snorpapper runt mig än killen i den där nässpraysreklamen -som gick på teve för något år sedan- hade i sin bil.

Och var ohemult trött.

Men nu skulle inte det här inlägget främst handla om hur sjuk jag var.

Utan det skulle mer handla om hur sjukt jag betedde mig när jag fick reda på vem som skulle vikariera för mig under tisdagens lektion i åttan.

Så då fokuserar vi på det i stället nu då.

När jag förrförra söndagen insåg att jag skulle bli hemma under måndagen satte jag mig framför datorn och knåpade ihop material till vikarierna som skulle hoppa in.

Bland annat snodde jag ihop ett häfte om svårstavade ord på engelska på fem sidor. En sida om to och too, en om then och than, en om wish, which och witch. Och så vidare.

Jag skrev minnesregler och exempel och skapade uppgifter att träna på.

[Det är ett hårt jobb att vara sjuk om man vill att det ska hända något vettigt på lektionerna när man är borta.]

När jag kände mig hyfsat nöjd med häftet mailade jag det till en kollega som lovade skriva ut det hela och kopiera och lägga på mitt skrivbord.

Så hände det sig att jag blev hemma ytterligare en dag. Och när ingen haft lektionen jag gjort häftet till under måndagen, kunde det i stället användas under tisdagen. Fine. Inget merjobb.

På måndagskvällen var jag ute och kollade jobbmailen. Fick span på vikarielistan inför tisdagen.

För att sekunder senare liksom kväva ett skrik som planterade snorfräs [sorry, jag vet att det är äckelpäckelvarning på detta] på skärmen och resulterade i ett förvånat "Vad hände?" från sovrummet.

Ja.

Vad hände?

Jo. Jag freakade ut fullständigt när jag såg att min nuvarande kollega och tillika en gång i tiden  e g n a  lärare i ämnet skulle gå in och vikariera.

På ett nafs gick jag från kompetent engelsklärare som gjort ett schysst material till att bli kämpande fjortonåring dödligt skrajsen för betygssättning.

Hilfe.

V a d  skulle min gamla lärare tycka om mitt hoprafsade material?

Jag skyndade mig ögna igenom häftet igen och insåg till min förtvivlan att det engelska stavningsprogrammet gått in och ändrat två svenska ord i en beskrivning.

T ä n k  om K  [läraren] trodde att jag hade grova stavningssvårigheter?

Efter en stund orkade mitt snoriga huvudvärksjag inte bekymra mig mer om saken utan jag bestämde mig för att förtränga det hela. Hoppas att hon kanske inte ens skulle hitta högen med häften och använda dem. Eller att hon åtminstone inte skulle titta i dem. Eller. Ja. Vad vet jag.

På onsdagen var jag så tillbaka i jobb och hittade högen med häften överst i röran på skrivbordet.

Hjälp.

K hade skrivit något överst.

Med ett halvöppet vettskrämt öga for jag fram över texten tills jag kunde slappna av.

Bra övning, jag snodde ett ex!

Puh.

Jag var godkänd. Kunde slappna av.

Vilken löjligt knäpp reaktion.

Och i eftermiddags hade vi ämneskonferens och gamla goda K slog ett slag för att vi skulle komma ihåg att dela med oss av goda exempel och arbetstips till varandra, vi språkare.

"Jaa!" sa vi alla i kör.

"Och vi kan väl komma överens om att vi inte behöver ha nån prestationsångest över att det ska vara så himla heltäckande och jättebra allt, det kan få vara bara enkla smågrejer också?" fortsatte K.

"Absolut!" sa vi alla igen.

Och sedan brast jag ut i ett gapskratt åt det dråpliga i mina ivriga jakanden. Och bjöd hela gänget på en beskrivning av min paniknojaattack förra veckan.

Jag vet inte säkert.

Men det  k a n  hända att K skrattar hysteriskt fortfarande. Det var i alla fall vad hon gjorde i eftermiddags när det gick upp för henne vilken effekt hon har på sin gamla adept fortfarande. Så här drygt tjugo år sedan det var skarpt läge.

Puh.

[I övrigt har vi verkligen inget annat än ett jättebra kollegakollegaförhållande i dag. Det vill jag understryka. Men jag tror jag ska försöka hålla mig frisk framöver så gott jag kan påverka det själv. I alla fall.]

Natt, nattinatt!

Om man inte är facebookare vet man kanske inte att Facebook går ut på att man blir vän med sina vänner och bekanta på den communityn.

Och när man blivit vän så har man tillgång till varandras sidor där inne kan man säga.

Man ser vad den andra har för sig. Kan ta del av bilder och konversationer.

Spela spel med och mot varandra.

Chatta.

Och mycket mer.

Det finns två sätt att bli vänner på.

Antingen skickar man en förfrågan själv eller så tackar man ja till en.

Som lärare skulle jag aldrig få för mig att skicka en förfrågan till elever. Varken nya eller gamla.

Jag tycker de kan slippa sin nuvarande slash gamla avlagda fröken.

Om de däremot själva tycker det skulle vara kul att hålla kontakten och skickar en förfrågan. Ja då tackar jag naturligtvis ja. Alltid.

Det är ett val jag gjort.

Vill mina elever ha mig på fejjan så blir jag bara smickrad och glad. Men som sagt. Det är på deras eget initiativ. Inte mitt.

För ett tag sedan tyckte en kompis att jag skulle ta och adda hennes son, som blivit medlem. Och jag förklarade för henne att det inte är helt säkert att han tycker det är ett så himla lajbans förslag. Eftersom han går i skolan jag undervisar på. Han är dock ingen av mina elever. Det är han lite för liten för.

Min kompis förstod och sa att okej, han kunde få avgöra själv.

Härom dagen när jag stod i kassan på Ica kom den unge mannen springandes med andan i halsen.

Han var på väg in i butiken. Såg mig i kassan. Och vände i farten och kom snabbt emot mig.

"Hörrudu Carro, ta ru emot barn på Facebook du?"

"Ha, ha...he, he...jaaa..." log jag, smått generad där jag stod med halva Matfors ringlande i kön bakom mig.

"Va bra, ta ru emot mig dårå om ja frågar?"

"Ja, det är klart jag gör, om du frågar!"

Ha. Ha. Ha.

Jag hoppas det var facebookare jag hade bakom mig i kön. Annnars kanske den unge mannens förfrågan lät en smula skruvad.

Nu soffan. Sedan sängen.

Natt, nattinatt!

Det är något alldeles magiskt med de där vännerna från förr.

De där som fanns. Som man levde tätt intill i massor av år och som man delade allt med.

Och som bara finns. Fast att det nu kan gå år mellan gångerna man hör av varandra.

Men när man väl hörs eller ses tar man bara vid där man slutade.

F är en sådan för mig. Han och jag var som ler och långhalm när vi var unga. [Yngre så klart. Hrm.]

Vi delar så väldigt många minnen. Har varit med om så många galenskaper och tokigheter och katastrofer och skrattanfall att vi fnissar tills vi krampar när vi möts.

Och så sitter våra respektiven där och ler. Ibland uppriktigt. Men lika ofta. Ansträngt.

Ansträngt som i att det inte spelar någon roll hur många gånger F och jag berättar våra anekdoter om Oslo-resan i pappas gamla trasiga Saab. Och knasiga bekantskaper från förr. Och om osannolika nummer-två-situationer.

För. De var inte där. De kommer aldrig förstå helt.

Jag och F säger "Men kubben för helvete, älskling!" och så är skrattandet i gång. Så kvider någon av oss "De va mye!" medan den andra snorar och torkar hysteriska fnisstårar ur ögonen. "Ska di ha di där kassera bli de två kronär extra..." Moahahahahaaa.

"Minns du när vi glömt nyckeln hem till mamma i Vinkeltået och hon skulle upp och jobba och var tvungen att komma ner i morgonrocken och öppna mitt i natten. Och innan hon var nere hade vi snökrig utanför porten?"

He. He. He.

"Kommer du ihåg när vi glömde mina pjuck ute i skogen i Värmland?"

Ha. Ha. Ha.

Ho. Ho. Ho.

Nyckelhålsmannen skrockar. D faller också in.

Men medan jag och F liksom inte kan sluta skratta åt våra minnen skrattar våra älskade åt. Oss.

I fredags hade vi en sådan kväll. Vi skrattade oss från Saffran till Södra och ner på stan igen.

Och när kvällen var slut lovade vi att det  i n t e  skulle få gå så lång tid innan vi träffas igen.

Oavsett hur lång tid det tar.

Vet jag att vi kommer att gagga om precis samma gamla minnen åter igen.

Ingen kan få mig att skratta som F.

Och jag älskar Nyckelhålsmannen för att han så generöst lever med att vara second best vid dessa tillfällen.

Eftersom han vet att han alltid är the very best all övrig tid i helaste världen.

Nu ska jag slänga mig i tevesoffan och kolla ikapp lite inspelade program tror jag.

Ha en lovely söndagskväll.

Och har ni inget bättre för er tycker jag ni ska leta fram era gamla F:isar ni också, och se till att ta er en helkväll.

Because you're worth it.

Tjing, tjingeling!