Var på tjejmiddag i kväll.

Och som vanligt skrattades det en hel del.

Kvällens gulligaste anekdot stod väninnan A för.

Hon berättade att yngste sonen ramlat och slagit sig i huvudet när de var i Stockholm för ett litet tag sedan. [Det i sig var väl inte allt för gulligt. Stackars lille skrutt.]

Så härom morgonen [eller var det natten?] hade den stackars lillingen slagit sig i huvudet igen och kom intultandes i sina föräldrars sovrum och höll sig för pannan och sa något i stil med "Aj, aj, ont i Stockholm..."

A:s man och tillika lillingens far [nähä?] tyckte dock att sonen var delvis rätt ute eftersom Stockholm ändå är vår  h u v u d stad.

Charmiga killar, va?

Nu, nanna kudde.

Tjing, tjingeling!

Så har det varit fnissigt i personalrummet igen.

Big time.

Vi var ett gäng som satt och snackade träning.

När en av oss, spontan som hon är, med stora gester berättade hur hon varit på prova på-yoga för några veckor sedan och kommit därifrån smidig som hon visste inte vad.

"Jamen åsså ja rå, som ja ä, bara slänger ur mä grejer... då komme ja in här i lärarrumme rå, och säger till en kollega som sitter här inne rå, 'men guud, va re ä bra mä yoga, jag kände dä nyss bara, när jag var på toa att de va så himla lätt å torka sig!"

Kollegan som fått informationen hade väl inte riktigt vetat vad hon skulle göra av den.

Ha. Ha. Ha.

Ett argument bra som något kom hon med i alla fall, kollega nummer ett.

Och ganska kul.

Så nu vet ni.

Lite solhälsningar bara, så är toabesöken en picknick efteråt.

Jag hade liksom bara inte reflekterat över att just den biten skulle kunna falla under rubriken kämpiga övningar.

Nä. Nu ska jag åka och hämta hem min man från casinot. Han har varit på stand up i goda vänners lag.

Men jag hade kyrkofullmäktige och fick stå över.

Men vad är väl en bal på slottet när man har ett förtroendeuppdrag?

[Visst låter det himla vuxet?]

Tjing, tjingeling!

Börjar så smått planera för advent.

Så slår det mig plötsligt.

Att det där trädet vi hängt ljus i sedan jag var liten.

Just det trädet.

Kapade Nyckelhålsmannen och min svåger ner i somras.

Det kändes som en bra idé då.

Hoppla.

Så kan man väl sammanfatta gårdagen.

Sex bilder säger mer än tusen ord.

Alla inblandade var nöjda, kan vi i alla fall konstatera:

[Det var en bra presentidé du kom med kära svägerska A.]

I veckan hade jag mina första utvecklingssamtal i sjuan jag nyss blivit mentor i.

Jag gillar utvecklingssamtal.

De må ta tid att förbereda.

Och många omdömen blir det att skriva.

[För det är ju inte de egna samtalen bara. Det är omdömen att skriva till alla elever man undervisar. Och ett för varje ämne. Och till de samtal man inte själv deltar i, måste man dessutom vara extra noga med sina formuleringar. Så budskapet ändå når fram.]

Men utvecklingssamtalen i sig ser jag alltid fram emot.

För de innebär att jag får sitta ner i lugn och ro med eleven och hans eller hennes förälder/föräldrar/målsmän och kolla igenom läget. Och blicka framåt.

Tillsammans kikar vi på de olika ämnena och de omdömen lärarna skrivit ner.

Vad står det egentligen? Känner eleven igen vad läraren skriver? Håller han eller hon med?

Oavsett vad mina kolleger skrivit ser jag till att vi inte lämnar det aktuella ämnet förrän vi har en plan för hur vi ska gå vidare, jag och eleven. Jag lämnar heller inget ämne förrän jag fått ett leende av min adept.

När vi sedan har tagit oss igenom snårskogen av koncentration och ambitioner och du måste höras mer och matte och idrott och kemi och du kan visa mer än du gör och svenska och allt vad det är.

Då pratar vi lite om läget rent allmänt. Sammanfattar vad vi kommit fram till.

Och inte en unge eller målsman ska lämna mitt klassrum med mindre än en känsla av saker och ting ordnar sig.

Det här är en ren självklarhet för mig.

Och det är den viktigaste arbetsuppgiften jag har.

Min yrkesstolthet ligger i att mina elever mår bra och känner att jag tror på dem.

För det finns inga hopplösa ungar.

Ungar som tappat gnistan finns det. Och de som bestämt sig för att om man inte kan vara bäst på något annat så kan man väl i alla fall vara bäst på att vara sämst. Och de som tror att de inget kan finns också. Och de som sätter upp en attityd hårdare än jag vet inte vad av en eller annan anledning. Ja. De finns, de också.

Men inte räddar man en endaste av dessa själar genom att fortsätta gödsla dem med den skit som gjort att de hamnat i den hopplösa känsla de befinner sig i.

De tror ju redan vi gett upp dem.

Den kategorin elever kommer med slokande huvud in genom klassrumsdörren och liksom far ihop på stolen framför en. Drar upp huvan över öronen. Väntar in bannor och suckar och huvudskakningar och "Jaha, och hur ska det här sluta?"

Efter kommer en nervös vuxen med bekymmersrynkor i pannan och trött blick. Beredd på det värsta.

Dessa elever är på ett sätt en rejäl utmaning att ta sig an. Men de är också tacksamma.

För det behövs sällan jättemycket för att en gnista ska tändas någonstans där i ögonvrån.

Det behövs lite taktkänsla och empati. En gnutta humor och några uns av att jag minns hur det var att själv vara tonåring en gång i tiden.

Och man måste bjuda till lite. Kompromissa och prioritera, visa på sin goda vilja. Ibland kanske stryka några krav.

För det finns inga hopplösa elever.

[Men kanske finns det en och annan hopplös vuxen som glömt bort att det är skillnad på sak och person?]

I slutet av veckan fick jag ett värmande mail från en förälder. H*n tackade för ett fint och utvecklande samtal och berättade att den aktuella eleven känt sig stärkt och nöjd med sig själv när de lämnat samtalet. Föräldern berättade vidare att man inte hade särskilt positiva erfarenheter i bagaget, utan att det fanns äldre syskon som alltid lämnat sina samtal med hängande huvud och en känsla av hopplöshet.

Så borde det verkligen inte få vara.

Ett utvecklingssamtal ska vara utvecklande och inte avvecklande.

Jag mitt dumma nöt, trodde att alla i min profession strävade åt det hållet.

Jag hoppas fortfarande att i alla fall de flesta gör det.

Och att föräldern som mejlade mig bara haft otur tidigare.

Nu ska jag betapeta hörni, har en trevlig lördagskväll.

Tjing, tjingeling!

Det här lilla Nellie-knyttet kikade fram i går strax före 14.00:

Fredagen den 13:e november var ingen otursdag för väninnan T.

Bra precis två veckor före utsatt tid kom familjens tredje prinsessa till världen alltså. 52 centimeter lång och 3776 gram lätt.

Välkommen vår nya lilla kamrat, vi ser fram emot att träffa dig snart.

Nu är jag ingen lysande fotograf. Och tavlan var inte  h e l t  lätt att fotografera. Men ni får i alla fall ett hum om hur den ser ut på bilden nedan.

I dag slår bloggen ett slag för en fantastisk silversmed; Catarina Silén.

Hennes smycken och tavlor är underbara och dessa skatter har jag lyckan att äga:

Bara döda fiskar följer strömmen

Frankly I just care står det på den specialbeställda berlocken. En text som talar rakt in i mitt lärarhjärta.

Så. Där var de utlovade bilderna.

Tjing, tjingeling!

Min nya svåger.

Hubbe the Lill-Gubbe.

Han lever och frodas med två pensionärer i ett hem nära mig.

Om Hubbe var fasligt mager när han anlände lär han så inom en kort framtid icke vara längre.

Jag pratar inte en gång i telefon med svärmor utan att höra henne säga att hon nyss gett sladdbarnet en burk mat alternativt att han snart ska få en.

Jag tror de delar frukosten lika. [Oj, svärmor äter inte burkmat. Jag inser att man kan få det intrycket här. Nä. Det handlar nog mer om mackor och vaniljyoghurt.]

Och självklart fick lillkillen fläsk när de himmelska kroppkakorna skulle tillredas.

"Det ä: så o:ligt, han äte vä:kligen hela tiden, den lille gossen! Och det behö:ve han ju."

Jajamen. Det behöver han. Ju.

Och i dag fick jag höra att han sovit hela natten mellan svärföräldrarna.

"Men så gick E:ik upp vid fem och då tänkte jag att neeeeej, nu gå ju Hubbe med... och det gjo:de han ju..."

Lite odygdig kostar han på sig att vara när han  i n t e  sover sked om nätterna. Hans hobby är att fälla foton i bokhyllan. Så varje kväll förfäller svärmor samtliga. Har hon missat ett missar inte missen det senare. Om jag säger så.

Men.

Jag tror det är ett mycket kärt besvär.

[Du hör själv Johanna, du hör själv!]

Tjing, tjingeling!

Mannen i mitt liv. Nyckelhålsmannen. Och jag och pappa.

Var hembjudna till svärföräldrarna på kroppkakor på farsdag.

"Mossans koppkako:" är liksom allt för min man. Det finns inget i matväg som slår det.

De är stora som tennisbollar, men han får i sig hur många som helst.

Jag tror han klämde i sig tolv stycken en gång. T o l v.

Det är någonting med smålänningarna och deras kroppkakor.

Jag tycker också det är jättegott med svärmors kroppkakor. Absolut. Men det slår liksom inte allting annat med hästlängder.

Hur som helst har min äkta hälft ägnat den här helgen åt att sjuksystra mig något alldeles fenomenalt.

Han har bistått med isvatten och alvedon och nyponsoppa och slemlösande och termometer hit och termometer dit. Dag som natt.

Och på söndag kring lunchtid låg han bredvid mig i sjukbädden och filosoferade om stort och smått.

Det var strax dags för den efterlängtade måltiden. Bara timmar kvar. [Jag var så klart inte aktuell längre, jag låg där jag låg.]

Plötsligt slängde han med förskräckt röst ur sig:

"Men hä:egu:d, jag åt ju nästan ingenting i gå:!"

Och jag, som var dimmigare än vanligt, kläckte väl ur mig ett enkelt "Va?"

"Nej. Jag komme ju inte å:ka nånting. Jag skulle ju ha ätit minst två pizzo i gå: och sedan gått och [sorry, men han sa just detta] bajsat och sen ätit ännu me:! Jag komme inte å:ka många koppka:ko alls ju."

Okej.

Vi säger så.

Eller.

Det vet jag så klart inte alls om jag har. Eftersom jag inte varit till någon doktor.

Men jag har sanna mina ord mått bättre än helgen vecka 45 år 2009.

Vanligtvis ligger jag på en löjligt låg temp, mellan 35,9 och 36,1 så där. Men när jag vaknade i lördags morse och hela jorden svävade var jag tvungen att pejla läget. 39.2 som raskt steg och innan det var färdigt var jag uppe i 40.1.

Feber. Fruktansvärd huvudvärk och värk överallt för den delen. Snuva. Rossel i halsen. Konstig hosta.

You name it. I got it.

Sedan i morse är jag -peppar, peppar- feberfri. Men fortfarande för sjuk för att ens tänka traska iväg i snöslask till skolan och vara inspirerande och engagerad bland 300 elever.

Nej. Jag måste nog stilla mig ett par dagar till.

Men det är i det här skedet det blir så där förbaskat svårt att bara ligga ner och ta det lugnt.

För man har sovit och sovit och sovit. Och vilat. Och inte heller orkat annat på flera dagar.

Så då ser man att blommorna behöver vattnas [jo, ibland ser jag det Mutti] och sätter igång med det projektet.

Och då börjar hostan. Direkt.

Så då lägger man sig ner en stund. Plockar upp en bok och börjar läsa.

Mitt i läsandet vandrar tankarna iväg till alla snorpappershögar utplacerade i sovrummet.

Och vips är man uppe igen. Och plockar. Och hostar.

Ja. Det är synd om människorna.

Och nu ska jag gå ner till köket och slänga ihop en tallrik kornmjölsgröt.

Och hosta lite.

Me like. [Gröt, inte hosta.]

Återkommer inom kort med lite nytt på Hubbe-fronten och en smula humor a' la Nyckelhålsmannen.

Tjing, tjingeling! 

Jag borde uppdatera bloggen. Jag borde berätta lite om Hubbe-Gubben. Jag borde berätta en anekdot från kvällens disko för ettor till treor på vår skola. Jag borde hylla Anna Vnuk. Jag borde. Så himla mycket.

Men nu är det artiklar som ska rättas och underlag för utvecklingssamtal som ska fyllas i och arrangemang som ska arrangeras och umgänge som ska umgängas och utvecklingssamtal som ska hållas och näsa som ska snytas.

Men så småningom.

Ska jag berätta igen.

Kanske redan snart.

Tjing, tjingeling.

... mattes lilla älskling.

Vi har slutat räkna år va, sedan ditt jordeliv tog slut?

Jag hoppas Molly har en massa frollar att bjuda dig på.

Pratade med svärmor i eftermiddags.

För att höra hur det går med Hubbe-gubben.

"Ja, det gå så ba: så...han hitta nya ställen att ligga på mest hela tiden. Senaste stället ä på tvättmaskinen. Han ligge dä: på en handduk och må så gott den lille pinsen... men oj vad hungig han ä:. Vi öppna bö:k på bö:k med mat och han ba:a ä:te och ä:te! Men det dä: tå:fodet hö:ödu, det äte han inget vida:e av..."

Nä.

Vad konstigt.

När de matar honom med godsaker från kylen  h e l a  tiden.

Så länge han mår bra så.

"Det ä kla:t att han bajsa ju en hel del, det gö: han, men det ä: inte innigt elle så, så han vä:ka må ba:...han ä ju så ma:ge den lille stackaen!"

[Så Johanna; där kom en liten rapport igen. Din skyddsling har det gott hos smålänningarna i Matfors.]