Min nya svåger.

Hubbe the Lill-Gubbe.

Han lever och frodas med två pensionärer i ett hem nära mig.

Om Hubbe var fasligt mager när han anlände lär han så inom en kort framtid icke vara längre.

Jag pratar inte en gång i telefon med svärmor utan att höra henne säga att hon nyss gett sladdbarnet en burk mat alternativt att han snart ska få en.

Jag tror de delar frukosten lika. [Oj, svärmor äter inte burkmat. Jag inser att man kan få det intrycket här. Nä. Det handlar nog mer om mackor och vaniljyoghurt.]

Och självklart fick lillkillen fläsk när de himmelska kroppkakorna skulle tillredas.

"Det ä: så o:ligt, han äte vä:kligen hela tiden, den lille gossen! Och det behö:ve han ju."

Jajamen. Det behöver han. Ju.

Och i dag fick jag höra att han sovit hela natten mellan svärföräldrarna.

"Men så gick E:ik upp vid fem och då tänkte jag att neeeeej, nu gå ju Hubbe med... och det gjo:de han ju..."

Lite odygdig kostar han på sig att vara när han  i n t e  sover sked om nätterna. Hans hobby är att fälla foton i bokhyllan. Så varje kväll förfäller svärmor samtliga. Har hon missat ett missar inte missen det senare. Om jag säger så.

Men.

Jag tror det är ett mycket kärt besvär.

[Du hör själv Johanna, du hör själv!]

Tjing, tjingeling!

Mannen i mitt liv. Nyckelhålsmannen. Och jag och pappa.

Var hembjudna till svärföräldrarna på kroppkakor på farsdag.

"Mossans koppkako:" är liksom allt för min man. Det finns inget i matväg som slår det.

De är stora som tennisbollar, men han får i sig hur många som helst.

Jag tror han klämde i sig tolv stycken en gång. T o l v.

Det är någonting med smålänningarna och deras kroppkakor.

Jag tycker också det är jättegott med svärmors kroppkakor. Absolut. Men det slår liksom inte allting annat med hästlängder.

Hur som helst har min äkta hälft ägnat den här helgen åt att sjuksystra mig något alldeles fenomenalt.

Han har bistått med isvatten och alvedon och nyponsoppa och slemlösande och termometer hit och termometer dit. Dag som natt.

Och på söndag kring lunchtid låg han bredvid mig i sjukbädden och filosoferade om stort och smått.

Det var strax dags för den efterlängtade måltiden. Bara timmar kvar. [Jag var så klart inte aktuell längre, jag låg där jag låg.]

Plötsligt slängde han med förskräckt röst ur sig:

"Men hä:egu:d, jag åt ju nästan ingenting i gå:!"

Och jag, som var dimmigare än vanligt, kläckte väl ur mig ett enkelt "Va?"

"Nej. Jag komme ju inte å:ka nånting. Jag skulle ju ha ätit minst två pizzo i gå: och sedan gått och [sorry, men han sa just detta] bajsat och sen ätit ännu me:! Jag komme inte å:ka många koppka:ko alls ju."

Okej.

Vi säger så.

Eller.

Det vet jag så klart inte alls om jag har. Eftersom jag inte varit till någon doktor.

Men jag har sanna mina ord mått bättre än helgen vecka 45 år 2009.

Vanligtvis ligger jag på en löjligt låg temp, mellan 35,9 och 36,1 så där. Men när jag vaknade i lördags morse och hela jorden svävade var jag tvungen att pejla läget. 39.2 som raskt steg och innan det var färdigt var jag uppe i 40.1.

Feber. Fruktansvärd huvudvärk och värk överallt för den delen. Snuva. Rossel i halsen. Konstig hosta.

You name it. I got it.

Sedan i morse är jag -peppar, peppar- feberfri. Men fortfarande för sjuk för att ens tänka traska iväg i snöslask till skolan och vara inspirerande och engagerad bland 300 elever.

Nej. Jag måste nog stilla mig ett par dagar till.

Men det är i det här skedet det blir så där förbaskat svårt att bara ligga ner och ta det lugnt.

För man har sovit och sovit och sovit. Och vilat. Och inte heller orkat annat på flera dagar.

Så då ser man att blommorna behöver vattnas [jo, ibland ser jag det Mutti] och sätter igång med det projektet.

Och då börjar hostan. Direkt.

Så då lägger man sig ner en stund. Plockar upp en bok och börjar läsa.

Mitt i läsandet vandrar tankarna iväg till alla snorpappershögar utplacerade i sovrummet.

Och vips är man uppe igen. Och plockar. Och hostar.

Ja. Det är synd om människorna.

Och nu ska jag gå ner till köket och slänga ihop en tallrik kornmjölsgröt.

Och hosta lite.

Me like. [Gröt, inte hosta.]

Återkommer inom kort med lite nytt på Hubbe-fronten och en smula humor a' la Nyckelhålsmannen.

Tjing, tjingeling!