I veckan hade jag mina första utvecklingssamtal i sjuan jag nyss blivit mentor i.

Jag gillar utvecklingssamtal.

De må ta tid att förbereda.

Och många omdömen blir det att skriva.

[För det är ju inte de egna samtalen bara. Det är omdömen att skriva till alla elever man undervisar. Och ett för varje ämne. Och till de samtal man inte själv deltar i, måste man dessutom vara extra noga med sina formuleringar. Så budskapet ändå når fram.]

Men utvecklingssamtalen i sig ser jag alltid fram emot.

För de innebär att jag får sitta ner i lugn och ro med eleven och hans eller hennes förälder/föräldrar/målsmän och kolla igenom läget. Och blicka framåt.

Tillsammans kikar vi på de olika ämnena och de omdömen lärarna skrivit ner.

Vad står det egentligen? Känner eleven igen vad läraren skriver? Håller han eller hon med?

Oavsett vad mina kolleger skrivit ser jag till att vi inte lämnar det aktuella ämnet förrän vi har en plan för hur vi ska gå vidare, jag och eleven. Jag lämnar heller inget ämne förrän jag fått ett leende av min adept.

När vi sedan har tagit oss igenom snårskogen av koncentration och ambitioner och du måste höras mer och matte och idrott och kemi och du kan visa mer än du gör och svenska och allt vad det är.

Då pratar vi lite om läget rent allmänt. Sammanfattar vad vi kommit fram till.

Och inte en unge eller målsman ska lämna mitt klassrum med mindre än en känsla av saker och ting ordnar sig.

Det här är en ren självklarhet för mig.

Och det är den viktigaste arbetsuppgiften jag har.

Min yrkesstolthet ligger i att mina elever mår bra och känner att jag tror på dem.

För det finns inga hopplösa ungar.

Ungar som tappat gnistan finns det. Och de som bestämt sig för att om man inte kan vara bäst på något annat så kan man väl i alla fall vara bäst på att vara sämst. Och de som tror att de inget kan finns också. Och de som sätter upp en attityd hårdare än jag vet inte vad av en eller annan anledning. Ja. De finns, de också.

Men inte räddar man en endaste av dessa själar genom att fortsätta gödsla dem med den skit som gjort att de hamnat i den hopplösa känsla de befinner sig i.

De tror ju redan vi gett upp dem.

Den kategorin elever kommer med slokande huvud in genom klassrumsdörren och liksom far ihop på stolen framför en. Drar upp huvan över öronen. Väntar in bannor och suckar och huvudskakningar och "Jaha, och hur ska det här sluta?"

Efter kommer en nervös vuxen med bekymmersrynkor i pannan och trött blick. Beredd på det värsta.

Dessa elever är på ett sätt en rejäl utmaning att ta sig an. Men de är också tacksamma.

För det behövs sällan jättemycket för att en gnista ska tändas någonstans där i ögonvrån.

Det behövs lite taktkänsla och empati. En gnutta humor och några uns av att jag minns hur det var att själv vara tonåring en gång i tiden.

Och man måste bjuda till lite. Kompromissa och prioritera, visa på sin goda vilja. Ibland kanske stryka några krav.

För det finns inga hopplösa elever.

[Men kanske finns det en och annan hopplös vuxen som glömt bort att det är skillnad på sak och person?]

I slutet av veckan fick jag ett värmande mail från en förälder. H*n tackade för ett fint och utvecklande samtal och berättade att den aktuella eleven känt sig stärkt och nöjd med sig själv när de lämnat samtalet. Föräldern berättade vidare att man inte hade särskilt positiva erfarenheter i bagaget, utan att det fanns äldre syskon som alltid lämnat sina samtal med hängande huvud och en känsla av hopplöshet.

Så borde det verkligen inte få vara.

Ett utvecklingssamtal ska vara utvecklande och inte avvecklande.

Jag mitt dumma nöt, trodde att alla i min profession strävade åt det hållet.

Jag hoppas fortfarande att i alla fall de flesta gör det.

Och att föräldern som mejlade mig bara haft otur tidigare.

Nu ska jag betapeta hörni, har en trevlig lördagskväll.

Tjing, tjingeling!