I dag har jag liksom svävat ett par centimeter ovanför markytan mest hela dagen.

Hög på lyckoruset över att ha det arbete jag har.

Det är verkligen något  h e l t  makalöst fantastiskt över att få finnas bland tonåringar om vardagarna.

Men i lärarjobbet, som i så många andra yrken kan jag tänka, händer det att de där dagarna läggs till varandra och det rullar på utan några jätteups eller dunderdowns. Och man glömmer hur bra man har det.

Så rätt vad det är kommer en sådan där dag när man liksom kliver lite utanför sig själv och ser vad man egentligen har.

En sådan där gnistrande, skimrande vacker skrattfylld dag. Som just i dag.

Kanske har jag lite hjälp på traven just nu. Eftersom jag har en lärarstuderande som gör praktik hos mig i tre veckor.

För det gör som automatiskt att jag på något sätt ser min arbetsvärld genom bådas våra ögonpar.

[Den här tjejen är en guldgruva i sig. Hon var hos oss innan jul och hon har en sådan klockren feeling. En sådan där självklar pondus och värme som gör att eleverna köper henne rakt av. Så gissa om de blev glada när jag annonserade hennes återkomst.]

Och kanske är allt lite extrabra för att det är lönedag. Ha. Ha. Ha.

Fast. Nä.

Det har bara varit en sådan där magisk dag ändå.

För tillfället går skolans alla sjuor, åttor och nior en intensivkurs i dans. Det är inte rumba och quick step vi snackar här. Men ett schysst dansprojekt där en avslappnad snubbe från Östersund svassar runt i joggingbraxer med headset på huvudet, i mitten av dansgolvet, och håller takten genom att göra rörelser och tjoa "kort, kort, lång, lång" till riktigt okej musik.

Och i förmiddags var det dags för alla niorna att ha kurstillfälle två. Och det skulle ske på min lektion med "min" nia. Så jag fick äran att följa med. Jag visade hur de skulle stretcha dansmusklerna och sjöng några fåniga dansbandsslingor i klassrummet för att avdramatisera det hela något.

Och sedan knatade vi de ynka stegen till Folkan.

Och där blev jag bara. Lycklig.

Tänkte att shit pommes frites vilka guldklimpar till elever vi har på vår skola.

Där stuffade de runt i ringen till "...kort, kort, lång, lång och så snuuuurraaaar vi och kort och kort..." Smågenerade och halvförtjusta. "Och tjejerna ta ett steg fram i ringen och så två nya låtar, alltid två låtar och kort, kort, lång, lång och snuuuurraaaa..." Och Idol-Eriks "Higher, higher..." och danslärarens, "... och det gör inget om ni är lite nära, passa på för sjutton...kort, kort, lång, lång...och så tackar ni för dansen med en kram..."

Jo. Visst.

De fanns också.

Fnisslisorna som  i n t e  ville dansa med några killar utan turades om att föra och dansa varandra på tårna.

Och grabbarna som inte kunde låta bli att göra knasiga steg.

Och det där tuffa gänget som inte pallar trycket utan blir sittande i ett hörn för att hålla imagen uppe som tuffingar. När de egentligen är så ängsliga att de håller på att dö. Och i hemlighet är rätt säkra på att de har en liten dancing wonderful Darin inom sig som  e g e n t l i g e n  vill ut. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut?

Men på det stora hela var alla liksom på.

De lyssnade och gungade på knäna och snuuuuurraaaade och bytte partner och nobbade inte och.

Ja.

De var bara så himla fina att jag ville gruppkrama dem allihop.

Efter ett tag var jag tvungen att hasta iväg för att vara med när min student höll i ett engelskapass med sjuorna. Och även om jag gillar mina sjuor skarpt var det med visst motstånd jag lämnade Folkan.

Engelskan gick kanonbra så när som på att skrivaren i personalrummet vägrade lämna ifrån sig Washington's state flag och allt vad det var ungarna skickat genom systemet. Där var bara paper jam och paper jam och lite smolk i min lyckobägare tills telefonen ringde och jag vunnit högsta grytvinsten.

Det var HK-L som deklarerade att det fanns mat en masse på hk:n om det var några som inte hade matlådor. Det hade inte jag och min student. Och inte L:s medmentor H heller. [Eller jo, han hade potatisbullar, men dem klämde han som förrätt. För man nobbar inte hk-elever. Då blir man aldrig mer bjuden.]

Så 11.25 var vi bjudna till dukat bord av ett underbart gäng åttor [ni hör ju, superlativen bara haglar]. De tillagar alltid sin egen lunch på hk:n i åttan och den här veckan var det gryttema och i de fem olika köken hade eleverna tagit med sig olika grytrecept. Så vi fick oss varsin tallrik jag, min student och nyätna H och tog en dutt av alla sorter. Det var couscous-gryta och korvgryta och kött- och äppelgryta och ytterligare någon gryta.

Och så blev det så där magiskt igen.

Servade av ett gäng fina ungar som gärna delade med sig av recepten och var väldigt måna om att vi smakat på just deras mat. Och som for runt och torkade bord och diskade och hade det allmänt körigt för att hinna vidare under sin skoldag. Satt vi; HK-L, H, jag och min student. Och njöt av stunden och varandras sällskap. Diskuterade Sauks strandraggarstil i Let's Dance och fnissade högt åt allt som händer i Solsidan.

Det var fredag. Vi hade sett nior dansa. Sjuor svettas över amerikanska delstater och nu hade vi åttor med glittrande ögon som flinade åt våra skrattsalvor runt köksbordet.

Sista lektionen skulle min student köra lite slangsvenska med niorna.

Och ett långt pass svenska på fredagseftermiddagen precis innan man ska iväg på en veckas prao och sedan sportlov. Tja. Det kan gå lite hur som helst.

Men inte här.

Nä.

Ungarna och min student och jag hade lika roligt åt alla slangord förr och nu.

Alla vek sig dubbla när jag berättade att "en standard mä gegg" på min tid var vad man sa på den lokala kiorren om man ville ha en strips med dressing.

Sedan fick de ett häfte med gamla slangord och skrev korta berättelser två och två med dessa ord.

Och då var det jag som skrattade så jag grät. De kom på ofattbara historier fulla med snajdade fjällor och snorbromsar som var i vägen och pling-plong-taxibilar och bullar och lirare och lopplådor och jag vet inte allt.

Och så var arbetsdagen slut.

Men visst förstår ni hur bra jag har det? Va?

Och som grädde på moset tror jag det är dags att unna sig ett par matcher betapet.

Tjing, tjingeling!

Här hemma för en liten stund sedan:

"Ska du inte bada, älskling?"

"Nä... jag känner mig inte frusen... jag måste frysa för att tycka det är skönt att bada."

"Men gå ut en stund då..."

Eh.

Stinker jag?

Vi har besök från London.

Av en havande systerdotter till Nyckelhålsmannen och the love of her life [ni vet den lille engelsmannen som träffade oss första gången förrförra julen och tillbringade halva natten före julafton med att laga knäck, sätta upp gardiner och skruva hyllor].

Och man kunde ju tänka att besöket skulle innebära djupa samtal om livet. Att bli föräldrar. De stora tankarna.

Visst ser de väl oskyldigt sockersöta ut; Linnea och hennes prince Charming?:

Men luras icke av den oskyldiga uppsynen.

För.

I stället för att vi kom in på de stora frågorna om livet [eller, vi hann faktiskt med dem också] tog ett rött förolyckat klotljus över hela showen.

Så.

Den som läser min blogg och känner att det finns information han eller hon  i n t e  behöver känna till om mig. Den kan sluta läsa nu.

För det här som komma skall är below kiss- och bajshumor. Faktiskt.

Men med tanke på hur vi skrattat oss tårögda här hemma i afton kan jag inte låta bli att dela med mig av detta usla. Låga. Och skitroliga.

Det började med att ett klotljus var väldigt nära att rinna över och blev släckt av mig.

Sedan rann det över i alla fall.

Och liksom dråsade ner över ljusstaken.

Varpå jag tog reda på det.

Och klämde till.

Och tja.

Resultatet av denna handling ser du -du kan fortfarande välja att strunta i fortsättningen på detta inlägg, men ganska precis nu försvinner den möjligheten- här:

Och som om det inte var nog med the thing rakt upp och ner.

Kunde inte the soon to be mother [eller soon, och soon; i slutet av juli är det väl tänkt att Lilly blir en mammy] känd för sin  u n d e r b a r a  humor låta bli att illustrera saker och ting ännu tydligare:

It was so funny [fanny?]; we knew Lilly was pregnant, but the tummy wasn't at at all as swollen as her lower lips, so to say...

Så här barnförbjudet blev det först efter att frallan Valle med matte had left the building efter en trevlig middag med massa surr på halvknagglig engelska [Ni kan ju tänka er hur kul det är att vara engelsklärare och prata engelska med a Londoner, inte alls prestationsångestframkallande, inte alls. Ehe.]:

Frallan i bild har  i n g e t  med den tomma tallriken att göra. Faktiskt.

[I min iver att knäppa kort på Valencia glömde jag bort att fota hennes kära matte.]

Nä.

Nu ska den här fnisslissan sussa kudden.

Natt, nattinatt!

När man bloggat ett antal år känner man liksom hur man upprepar sig rejält mellan varven.

Som till exempel nu.

När jag tänker ta upp ämnet nationella proven. Igen.

För vilken gång i ordningen vet jag inte längre eftersom de dyker upp varje år och jag inte har full koll på hur många år jag egentligen bloggat nu.

Anyhow.

I år har jag funderat över fenomenet nationella prov en hel del.

Tänkt på hur mycket kraft och energi det går åt hos både lärare och elever -och säkerligen föräldrar med för den delen- när det handlar om dessa prov.

Som lärare känner man någon slags hatkärlek till dem.

Det är  a l l t i d  lika spännande när de svenska dyker upp i februari och vi får kasta oss över texthäftena och bläddra och föfasas över det aktuella temat.

Samma dag som läsförståelseprovet ska hållas får vi det i handen. Möjligtvis eftermiddagen innan.

Allt för att vi inte ska lockas att leda våra adepter in på rätt spår i några frågor.

Under sjuan, åttan och första terminen i nian har vi stångat oss blodiga för att försäkra oss om att ungarna ska ha koll på allt från debattartiklar till krönikor. Att de ska ha bred ordförståelse och känna sig bekväma inför Den Stora Prövningen.

Vi läser skönlitteratur. Diskuterar. Jämför. Analyserar. Och filosoferar.

Ger eleverna verktyg för livet. Men tänker någonstans ändå mest på Provet.

Och så kommer det.

Ungarna svettas och skriver så pennorna glöder. Smaskar smågorra. Biter på pennskaften.

Och våndas.

En del klarar det galant.

Andra har det tuffare.

Och som lärare känner jag att det gör mig heligt förbannad när jag rättar efter de ibland rätt trångsinta mallarna. Och konstaterar att jag på något sätt får dåligt samvete när min bild av eleven ifråga inte stämmer helt och fullt överens med bilden som skolverkets matriser har.

Gah.

Vad är det för larv?

Det är väl jag som undervisande lärare som känner eleven? Som sett honom eller henne utvecklas?

Det heter att de nationella proven ska vara en del av en helhet när vi lärare sätter våra betyg.

Samtidigt slår skolverket ner på skolor där det är skillnad mellan resultatet och det faktiska betyget eleven får i slutet av årskurs nio.

Faktum är att betygen ofta stämmer. Det  ä r  sällan resultaten är särskilt missvisande. Men varje år är det några kämpar som hamnar strax under godkänt.

Och det gör mig tjurig att deras hårda slit för G, som de verkligen förtjänar, i vardagen i någon annans ögon kan ses som slappa snällbetyg.

Baske mig.

Hatkärlek var ordet.

Och ja.

Jag har suttit och rättat en hel del nu i dagarna.

Och när pulsen snart har lagt sig när det gäller de svenska proven. Ja. Då är det dags för de engelska.

Men nu ska jag inte trötta ut er med längre utläggningar i det här ämnet.

I stället ska jag spela betapet.

Och så småningom nanna kudden.

Tjing, tjingeling.

Eller kanske third best.

Det var vad jag var i går kväll när jag vaktade Anemandans fralla Valencia igen.

Valencia tillbringar mycket tid hos sin gammelfarmor [Mutti] när matte jobbar eller gör annat.

Och man kan säga att det uppstått rätt mycket kärlek mellan frallan och gammelfarmor.

För i går kväll var Mutti på rajtantajtan i Fränsta[!] ett par timmar. Och under den tiden lovade jag vakta frallan.

För att hon ska slippa vara på så många olika platser och för att Vargas och Vilda skulle få en lugn kväll åkte jag in till kära mor och vaktade.

Bilderna som följer talar sitt tydliga språk.

Stundtals dög jag riktigt bra [när jag bjöd på skinka eller kastade papiljotter hon kunde jaga eller gick ut med henne när hon satt och blängde på ytterdörren].

Men större delen av kvällen längtade hon nog efter gammelfarmor:

Så gissa vem som var nöjdast i världen när gammelfarmor  ä n t l i g e n  was in the building igen.

Yes.

Valencia så klart:

Och jag tror gammelfarmor var lika nöjd.

[Muttis lägenhet är under reparation för den som undrar. Snart kommer det bilder på resultatet.]

Tjing, tjingeling!

Jag vet inte.

Tänkte bjuda på ett par schyssta kisselurvbilder eftersom det var ett tag sedan sist.

Men ingen av hushållets ulltussar hade någon större lust.

Det struntade jag dock i, så här kommer de motvilliga:

Natt, nattinatt från vår del av världen.

... är vad jag har att erbjuda i detta nu.

Vadan detta?

Jo.

Jag har varit i Sunne på skolutvecklingskonferens minsann.

Det kändes stort och vuxet.

[Vilket jag noterade på fb strax innan avfärd, varpå en före detta elev kommenterade typ så här: Men asså Carro, du ÄR en vuxen kvinna. Bara så att du vet... Det är bra att de finns för att plocka ner arma fröken på jorden.]

Och naturligtvis satt det en bild på Selma själv, där inne på mitt hotellrum.

Selma som i bygdens stolthet och konferenshotellets namne.

Dessvärre hanns det inte med något besök till Mårbacka.

Men you can't have it all, can you?

Något jag och mina medresenärer konstaterade när vi guppade runt på våra bussäten under lång färds dag mot natt [det var inte Selma som skrev den, jag vet] genom ett snöigt och krokigt Sverige var att det tar emot att sätta sig på ett flyg till Thailand. Eftersom det är så  l å n g  resa. Och då bör man ju i alla fall vara borta tre veckor om det liksom ska vara värt det.

Men en tiotimmars busstur till Sunne på en tisdag och en lika lång hemresa på torsdagen efter funkar.

Nä.

Jag känner också att mina anti-Thailandsargument liksom. Inte. Håller längre.

Konferensen var hur som helst både fantastiskt intressant och givande. Och vi skrattade också hur mycket som helst under dessa dagar, vi som tog del av dem.

Jag hade dock lätt för att hålla mig för skratt vid två tillfällen under vistelsen.

Den första när jag precis checkat in på hotellet och kom in på mitt rum.

Som en nervös Papphammar-figur klev jag in och konstaterade att jag inte kunde låsa om mig.

Jag försökte x antal gånger upphöjt i tre utan att lyckas. Varje gång jag testade halvramlade jag ut genom dörren till rummet.

Vad skulle jag göra?

Ringa chefen och höra om hon hade samma problem?

Traska bort till repan och göra mig dum [eller det behövdes inte göras på något sätt där och då med den gröthjärna jag hade strax efter midnatt när vi äntligen skumpat färdigt och sängen var underbart nära men ändå så långt ifrån]?

Eller.

Skulle jag kanske bara använda huvudet?

Till slut sansade jag mig och kom på det självklara.

Precis.

Dörren låstes av sig själv och man kunde inte öppna utifrån. Bara inifrån.

Duktig idiot tog med sig nyckelkortet och klev ut i korridoren för att konstatera fakta.

Sedan lade hon sig. [Och här slutar jag skriva om mig själv i tredje person dessutom.]

Nästa oroliga tillfälle inträffade vid sjusnåret morgonen därpå när jag vaknade och var fullständigt övertygad om att jag delade rum med någon och att denna någon precis duschade i mitt badrum och sedan svarade i en mobil i mitt rum.

På sätt och vis hade jag rätt.

Det visade sig att en mystisk låst dörr mittemot sängen ledde till grannrummet. Ett stort rum hade blivit två med hjälp av en übertunn uppsmälld vägg och en låst dörr.

Jag hörde helt enkelt varenda suck grannen åstadkom.

Det tog tio minuter innan jag tordes öppna ögonen för att konstatera detta.

I övrigt var alles gut.

Puh.

Nu strax nanna kudden här hemma.

I morgon stundar frukostklubb med tjejerna. Länge sedan sist nu.

Tjing, tjingeling.