I dag har jag liksom svävat ett par centimeter ovanför markytan mest hela dagen.

Hög på lyckoruset över att ha det arbete jag har.

Det är verkligen något  h e l t  makalöst fantastiskt över att få finnas bland tonåringar om vardagarna.

Men i lärarjobbet, som i så många andra yrken kan jag tänka, händer det att de där dagarna läggs till varandra och det rullar på utan några jätteups eller dunderdowns. Och man glömmer hur bra man har det.

Så rätt vad det är kommer en sådan där dag när man liksom kliver lite utanför sig själv och ser vad man egentligen har.

En sådan där gnistrande, skimrande vacker skrattfylld dag. Som just i dag.

Kanske har jag lite hjälp på traven just nu. Eftersom jag har en lärarstuderande som gör praktik hos mig i tre veckor.

För det gör som automatiskt att jag på något sätt ser min arbetsvärld genom bådas våra ögonpar.

[Den här tjejen är en guldgruva i sig. Hon var hos oss innan jul och hon har en sådan klockren feeling. En sådan där självklar pondus och värme som gör att eleverna köper henne rakt av. Så gissa om de blev glada när jag annonserade hennes återkomst.]

Och kanske är allt lite extrabra för att det är lönedag. Ha. Ha. Ha.

Fast. Nä.

Det har bara varit en sådan där magisk dag ändå.

För tillfället går skolans alla sjuor, åttor och nior en intensivkurs i dans. Det är inte rumba och quick step vi snackar här. Men ett schysst dansprojekt där en avslappnad snubbe från Östersund svassar runt i joggingbraxer med headset på huvudet, i mitten av dansgolvet, och håller takten genom att göra rörelser och tjoa "kort, kort, lång, lång" till riktigt okej musik.

Och i förmiddags var det dags för alla niorna att ha kurstillfälle två. Och det skulle ske på min lektion med "min" nia. Så jag fick äran att följa med. Jag visade hur de skulle stretcha dansmusklerna och sjöng några fåniga dansbandsslingor i klassrummet för att avdramatisera det hela något.

Och sedan knatade vi de ynka stegen till Folkan.

Och där blev jag bara. Lycklig.

Tänkte att shit pommes frites vilka guldklimpar till elever vi har på vår skola.

Där stuffade de runt i ringen till "...kort, kort, lång, lång och så snuuuurraaaar vi och kort och kort..." Smågenerade och halvförtjusta. "Och tjejerna ta ett steg fram i ringen och så två nya låtar, alltid två låtar och kort, kort, lång, lång och snuuuurraaaa..." Och Idol-Eriks "Higher, higher..." och danslärarens, "... och det gör inget om ni är lite nära, passa på för sjutton...kort, kort, lång, lång...och så tackar ni för dansen med en kram..."

Jo. Visst.

De fanns också.

Fnisslisorna som  i n t e  ville dansa med några killar utan turades om att föra och dansa varandra på tårna.

Och grabbarna som inte kunde låta bli att göra knasiga steg.

Och det där tuffa gänget som inte pallar trycket utan blir sittande i ett hörn för att hålla imagen uppe som tuffingar. När de egentligen är så ängsliga att de håller på att dö. Och i hemlighet är rätt säkra på att de har en liten dancing wonderful Darin inom sig som  e g e n t l i g e n  vill ut. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut?

Men på det stora hela var alla liksom på.

De lyssnade och gungade på knäna och snuuuuurraaaade och bytte partner och nobbade inte och.

Ja.

De var bara så himla fina att jag ville gruppkrama dem allihop.

Efter ett tag var jag tvungen att hasta iväg för att vara med när min student höll i ett engelskapass med sjuorna. Och även om jag gillar mina sjuor skarpt var det med visst motstånd jag lämnade Folkan.

Engelskan gick kanonbra så när som på att skrivaren i personalrummet vägrade lämna ifrån sig Washington's state flag och allt vad det var ungarna skickat genom systemet. Där var bara paper jam och paper jam och lite smolk i min lyckobägare tills telefonen ringde och jag vunnit högsta grytvinsten.

Det var HK-L som deklarerade att det fanns mat en masse på hk:n om det var några som inte hade matlådor. Det hade inte jag och min student. Och inte L:s medmentor H heller. [Eller jo, han hade potatisbullar, men dem klämde han som förrätt. För man nobbar inte hk-elever. Då blir man aldrig mer bjuden.]

Så 11.25 var vi bjudna till dukat bord av ett underbart gäng åttor [ni hör ju, superlativen bara haglar]. De tillagar alltid sin egen lunch på hk:n i åttan och den här veckan var det gryttema och i de fem olika köken hade eleverna tagit med sig olika grytrecept. Så vi fick oss varsin tallrik jag, min student och nyätna H och tog en dutt av alla sorter. Det var couscous-gryta och korvgryta och kött- och äppelgryta och ytterligare någon gryta.

Och så blev det så där magiskt igen.

Servade av ett gäng fina ungar som gärna delade med sig av recepten och var väldigt måna om att vi smakat på just deras mat. Och som for runt och torkade bord och diskade och hade det allmänt körigt för att hinna vidare under sin skoldag. Satt vi; HK-L, H, jag och min student. Och njöt av stunden och varandras sällskap. Diskuterade Sauks strandraggarstil i Let's Dance och fnissade högt åt allt som händer i Solsidan.

Det var fredag. Vi hade sett nior dansa. Sjuor svettas över amerikanska delstater och nu hade vi åttor med glittrande ögon som flinade åt våra skrattsalvor runt köksbordet.

Sista lektionen skulle min student köra lite slangsvenska med niorna.

Och ett långt pass svenska på fredagseftermiddagen precis innan man ska iväg på en veckas prao och sedan sportlov. Tja. Det kan gå lite hur som helst.

Men inte här.

Nä.

Ungarna och min student och jag hade lika roligt åt alla slangord förr och nu.

Alla vek sig dubbla när jag berättade att "en standard mä gegg" på min tid var vad man sa på den lokala kiorren om man ville ha en strips med dressing.

Sedan fick de ett häfte med gamla slangord och skrev korta berättelser två och två med dessa ord.

Och då var det jag som skrattade så jag grät. De kom på ofattbara historier fulla med snajdade fjällor och snorbromsar som var i vägen och pling-plong-taxibilar och bullar och lirare och lopplådor och jag vet inte allt.

Och så var arbetsdagen slut.

Men visst förstår ni hur bra jag har det? Va?

Och som grädde på moset tror jag det är dags att unna sig ett par matcher betapet.

Tjing, tjingeling!