« Förnämlig fotograf... | Hem | Colin, 3-årig foxter... »
"Är det mörkt där pappa är?"
Skrivet:   22 april kl. 23:02

De senaste kvällarna när jag gått och lagt mig.

Har jag varit lite extra tacksam där jag legat lutad mot Nyckelhålsmannens bröst och kliat på hans mage tankspritt. Medan han lika tankspritt kliat på min axel, fullt fokuserad på aktuellt avsnitt av senast införskaffade tv-serie.

Och de senaste dagarna på jobbet.

Har jag haft flera halleluja moments. [Ett av dem kan ni läsa om i UR:s skrivblogg, där jag är torsdagsskribent under våren.] För jag har liksom känt efter hur ljuvligt det är att få finnas i ett sammanhang där det räknas vad jag gör. Att få ägna dagarna bland ungdomar gör gott för själen. Att ha arbetskompisar att dela stort och smått med likaså.

Ja.

De senaste dagarna har jag öppnat mina sinnen på ett nytt sätt.

För den senaste tiden har inte gjort annat än bevisat att ingenting någonsin är att ta för givet.

Det har gått ofattbara sju veckor sedan svägerskan Marianne rycktes ur livet 47 år ung.

Och tre dagar sedan nästa smäll kom i min närhet.

Man tänker inte att någon som är 36 år ska måsta dö av att hjärtat stannar och lämna fru och barn och ett nybyggt drömhus för att aldrig finnas mer.

För det ska liksom bara inte hända.

Men det gjorde det.

För några år sedan tog gamla tjejgänget från förr upp kontakten och vi bestämde oss för att vi fasen måste hålla ihop. Träffas åtminstone några gånger om året.

Prata gamla minnen. Dryfta vardagsproblem. Vårda den där vänskapen som skapades för så många år sedan.

Och det har vi gjort.

I det här gänget finns det en änka nu. M från barndomen har mist sitt livs kärlek.

Hon sitter med en fjortonåring och en fyraåring i ett andlöst vackert nybyggt hus med fantastisk utsikt.

Drömhuset som hennes man byggt på så länge.

Men hon sitter där utan honom.

Sedan de gick på högstadiet har de haft varandra.

De har delat hela sitt vuxna liv.

Och vi runt omkring har tyckt att de varit otroliga som hållit ihop i alla dessa år. Återträff efter återträff har vi haft sedan vi gick ut nian och de har bestått.

Och så slutar bara hjärtat att slå.

Mitt i slutarbetet av huset. Mitt i utvecklingssamtal. Mitt i fyra års-kontroll. Mitt i det kvittrande glada vårljuset.

Mitt i livet.

Så tar det bara slut.

Vi pratade en bra stund i går, barndomens M och jag.

Tårar, tårar, tårar. Förtvivlan och varför. Och hur ska det gå?

Och vad svarar man när den man älskar precis försvunnit ur ens liv och ens fyraåriga dotter vid sängdags frågar om det är mörkt där pappa är? "Mamma, vi måste tända ett ljus åt honom."

Ja. Tänd ett ljus för H.

Och krama om varandra hörni, för vi vet inte hur länge vi har chansen att göra det.

Jag.

Jag ska krypa ner i sängen hos min Nyckelhålsman och klia honom på magen länge, länge.

Natt, nattinatt!



 

 

 

 
Kategori:   Lite allvar i allt det glättiga |  Permalink |  Kommentarer [9]
Kommentarer:

Jag hörde den tragiska nyheten igår. Det är så ofattbart så det finns inte. Håller med. Lev livet medans du kan och ta vara på varandra. Usch för att mista den man älskar. =(

Skrivet av Smileme den 23 april, 2010 kl. 15:19 #

Näe, fy så fruktansvärt eländigt och tragiskt livet kan vara :-/ Saknar ord..

Skrivet av Snurran den 23 april, 2010 kl. 22:42 #

Jag kan inte förstå det jag läser. Vill inte tro att det är sant!!! Tänker på M..tänker på H..tänker på deras barn. Det finns inga ord. Skickar en kram till er alla, speciellt M om du tittar in här.

Skrivet av Väninna T den 24 april, 2010 kl. 20:16 #

Livet och Döden.
Ständigt närvarande.
En dag här. En annan dag borta.
Jag trodde jag hade lärt mig att Döden kan komma när som helst till vem som helst, men jag blir lika förvånad, chockad och bestört varje gång...

Varje dag är en gåva.
Vi borde tänka på det lite oftare och vara mer rädda om varandra.

Kram!

Skrivet av Wanda den 25 april, 2010 kl. 21:36 #

Smileme- Ja, visst känns det overkligt? Vi borde inte behöva vara där än. M berättade i alla fall att hon känner sig väldigt trygg med Pia. Det kan du hälsa om ni ses! Kram

Snurran- Ja, det är inte många ord som liksom passar... =-/

Väninnan T- Det är ett uppvaknande utan dess like. =-/

Wanda- Det är kanske en skön egenskap, trots allt? Förmågan att glömma och gå vidare. Även om vi verkligen måste bli bättre på att leva här och nu.

Skrivet av Moböjs den 26 april, 2010 kl. 14:27 #

Självklart tjejen. Det ska jag tala om för henne. =)

Skrivet av Smileme den 26 april, 2010 kl. 14:33 #

Smileme- Kanoners!

Skrivet av Moböjs den 27 april, 2010 kl. 06:46 #

Precis som Wanda säger - varje dag är en gåva. Tyvärr tänker man inte på det alltid, speciellt de där morgnarna när man inte är utsövd, är synnerligen grinig och ser det mesta i svartaste svart, trots att man har det så ofantligt bra egentligen, speciellt eftersom man har sina allra käraste i livet.

Skrivet av Annieverse den 05 maj, 2010 kl. 13:52 #

Annieverse- Precis. Jag har varit på begravningen i dag. Och fast jag nyss upplevt den omskakningen blir jag upp över hårfästet topp tunnor skitförbannad när jag i kväll märker att tv-boxen pajat fullständigt här hemma. Den skitdetaljen. Va?

Skrivet av Moböjs den 07 maj, 2010 kl. 23:48 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg