« Hejsan Per! | Hem | Och så hääääär glad... »
Amelie, Lill-Babs och jag
Skrivet:   6 november kl. 13:14

Plötsligt händer det.

Och för mig händer det både nu och då. Faktiskt.

Vad då?

Jo.

Att jag får en snilleblixt från klar himmel och liksom bara måste göra något åt saken omedelbums.

Inte särskilt långt inne i mig bor det nämligen en liten Amelie som pockar på uppmärksamhet.

Ni vet den franska filmkaraktären som bestämmer sig för att hennes öde är att göra andra människor glada. Ungefär.

Jag älskar att fixa överraskningsfester.

Tota ihop folk som inte träffats på massor av år.

Sånt.

Och så har jag en enormt stark tro på människan.

Att det bor mini-Amelier i människor både här och var.

Och vet ni vad?

Det  g ö r  ju faktiskt det.

Förra lördagen började en tanke mala i mitt huvud.

Kvällen innan hade jag och Nyckelhålsmannen haft gäster här hemma. Och en nära anhörig till paret som var på besök ligger på Mellannorrlands Hospice sedan en tid tillbaka.

Till Hospice kommer man bara av en anledning. För att tillbringa sin sista tid i livet. Hospice är en definitiv slutstation.

Och efter vad jag fått berättat för mig är det en fantastisk plats.

Vackra lokaler. Vacker omgivning. Underbar personal. Fantastisk mat. Goda drycker.

Så nära himlariket man kan komma. Och garantin för ett värdigt slut.

För något drygt år sedan satt vi i Teaterföreningens styrelse i ett möte med läkaren och sköterskan som slitit hårt för detta hospice i väldigt många år.

Det var dags för dem att starta verksamheten. Vi undrade om vi kunde vara till någon nytta för dem.

Och det kunde vi absolut.

Sedan har tiden gått och ingenting har liksom hänt.

Tills.

Pling.

I lördags.

Det malde och malde i mitt huvud.

Hospice. Teaterföreningen. Hospice. Teaterföreningen.

Och sedan. Bingo.

Men what the heck. Vi arrangerar ju Lill-Babs på Tonhallen i veckan.

Lill-Babs is the answer.

Så mitt upp i Allhelgonadagen skyndade jag mig ringa till teaterföreningens kanslist. Vad trodde han? Skulle han kunna ringa turneledaren under måndagen? Visst borde Lill-Babs vara en sådan där Amelie-människa också?

Och så ringde jag Hospice. Var de intresserade om vi kunde lyckas få Lill-Babs att ställa upp?

Det var de så klart. Verkligen.

Och snipp snapp snorum.

I eftermiddag besöker Lill-Babs hospice i en timme.

Och jag känner mig alldeles varm i hela kroppen.

Det bor en liten Amelie i Lill-Babs med.

Och även om jag inte är så naiv att jag tror att Lill-Babs uppenbarelse kan bota dödssjuka.

Så kan jag inte låta bli att tro att ett besök från henne kan lysa upp tillvaron en liten stund i alla fall.

Näe.

Tillbaka till planeringsarbete och provrättningar.

Nu får min Amelie krypa in och gömma sig ett tag igen.

Tjing, tjingeling!

 

 

 
Kategori:   Min kulturella gärning |  Permalink |  Kommentarer [4]
Kommentarer:

Det bor en varm själ i ditt hjärta! *kram*

Skrivet av Snurran den 06 november, 2008 kl. 21:12 #

Underbara människa!

Min mor var på hospice och hon mådde underbart när det var midsommar och fest ute. Det blev lite styrstångs"fylla" med rollatorn men vad i hela friden gör det i en sådan sits...

Härliga Amelie-folk ni!!

Skrivet av Helena den 07 november, 2008 kl. 10:02 #

Snurran- Ja...eller egoistisk, det sägs att det är saligare att giva än att taga! =)

Helena- Tack, och vad gott att höra att din mor fick en fin tid på hospice!

Skrivet av Moböjs den 07 november, 2008 kl. 10:57 #

Underbar idé! :)

/W

Skrivet av Wanda den 08 november, 2008 kl. 22:59 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg