« Hur tänker man då? | Hem | Kom till tant Carro... »
Att ha en egen F
Skrivet:   4 oktober kl. 20:23

Det är något alldeles magiskt med de där vännerna från förr.

De där som fanns. Som man levde tätt intill i massor av år och som man delade allt med.

Och som bara finns. Fast att det nu kan gå år mellan gångerna man hör av varandra.

Men när man väl hörs eller ses tar man bara vid där man slutade.

F är en sådan för mig. Han och jag var som ler och långhalm när vi var unga. [Yngre så klart. Hrm.]

Vi delar så väldigt många minnen. Har varit med om så många galenskaper och tokigheter och katastrofer och skrattanfall att vi fnissar tills vi krampar när vi möts.

Och så sitter våra respektiven där och ler. Ibland uppriktigt. Men lika ofta. Ansträngt.

Ansträngt som i att det inte spelar någon roll hur många gånger F och jag berättar våra anekdoter om Oslo-resan i pappas gamla trasiga Saab. Och knasiga bekantskaper från förr. Och om osannolika nummer-två-situationer.

För. De var inte där. De kommer aldrig förstå helt.

Jag och F säger "Men kubben för helvete, älskling!" och så är skrattandet i gång. Så kvider någon av oss "De va mye!" medan den andra snorar och torkar hysteriska fnisstårar ur ögonen. "Ska di ha di där kassera bli de två kronär extra..." Moahahahahaaa.

"Minns du när vi glömt nyckeln hem till mamma i Vinkeltået och hon skulle upp och jobba och var tvungen att komma ner i morgonrocken och öppna mitt i natten. Och innan hon var nere hade vi snökrig utanför porten?"

He. He. He.

"Kommer du ihåg när vi glömde mina pjuck ute i skogen i Värmland?"

Ha. Ha. Ha.

Ho. Ho. Ho.

Nyckelhålsmannen skrockar. D faller också in.

Men medan jag och F liksom inte kan sluta skratta åt våra minnen skrattar våra älskade åt. Oss.

I fredags hade vi en sådan kväll. Vi skrattade oss från Saffran till Södra och ner på stan igen.

Och när kvällen var slut lovade vi att det  i n t e  skulle få gå så lång tid innan vi träffas igen.

Oavsett hur lång tid det tar.

Vet jag att vi kommer att gagga om precis samma gamla minnen åter igen.

Ingen kan få mig att skratta som F.

Och jag älskar Nyckelhålsmannen för att han så generöst lever med att vara second best vid dessa tillfällen.

Eftersom han vet att han alltid är the very best all övrig tid i helaste världen.

Nu ska jag slänga mig i tevesoffan och kolla ikapp lite inspelade program tror jag.

Ha en lovely söndagskväll.

Och har ni inget bättre för er tycker jag ni ska leta fram era gamla F:isar ni också, och se till att ta er en helkväll.

Because you're worth it.

Tjing, tjingeling!

 
Kategori:   Memory lane |  Permalink | 
Kommentarer:

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg