« Hoppas vi blir Allin... | Hem | Okej. Jag fattar... »
Augusti
Skrivet:   26 juli kl. 20:41

Snart är den här.

Månaden augusti.

Som till i fjol mest förknippats med positiva händelser i mitt liv.

[Jag skriver mest eftersom vårt hus -det jag sitter i nu- faktiskt brann rätt rejält just i augusti 1983 och det kanske inte -eller naturligtvis inte kanske- var så himla positivt.]

Födelsedagar. Bröllop.

Men så kom sjätte augusti 2008.

Och den dagen har jag bearbetat här så många gånger att jag inte tänker göra det igen.

Hur som helst närmar sig årsdagen med stormsteg och jag kan bara konstatera att jag för det allra mesta numer tänker tillbaka på Mulle med glädje.

Tårarna kommer inte alls frekvent längre.

[Vi skrattar i stället åt alla hans egenheter. Suckar åt de dåliga vanorna. Minns anekdoter.]

Även om de trillade för några veckor sedan när jag fick ett smärre down moment medan jag klippte gräset runt hans lilla gravkulle.

[Visst är det väl förresten rätt typiskt, att en sådan gång, när man går där och ular fritt längst ner i sin trädgård och tänker att här är det ändå ingen som ser en, då kommer en av grannens söner klampande mitt över gräsmattan för att gräva efter mask på kasa?]

Och även om det var nära att de kom härom veckan. När jag var in i en av de stora matvarubutikerna inne i stan, och tänkte att det var underligt att jag inte varit där på så lång tid eftersom jag verkligen gillar deras sortiment.

Sedan gick jag förbi hyllan med hundgodis och råkade få syn på påsarna med torkad lever. Mulles absolut största last i livet. Bortsett från frollar.

Det var ju därför.

Det var huvudorsaken till att jag besökte butiken så ofta förut. Det var den enda matvaruaffären som sålde just det hundgodiset.

Och jo. Tårarna rann en skvätt på både Mutti och mig för ett tag sedan när vi grejade med hennes mobil och hon ville ha Mulle som bakgrundsbild.

Men annars. Annars är det inte så himla mycket tårar längre.

Men nyss satt jag och kollade på bröllopsbilder inne på facebook och då blev det bara så väldigt påtagligt att Mulle för inte alls särskilt länge sedan var det allra viktigaste i mitt liv [förlåt Nyckelhålsmannen] och tackkortet vi skickade till våra nära och kära är taget precis där älsklingen ligger begravd.

Bilden var så levande. Mulle var så frisk och levande. Att det liksom brast en smula.

Mattes lilla, lilla älskling.

Näe.

Nu får det vara slut på lipsillandet och allvareriet här inne för ett tag.

Nästa inlägg ska vara glatt och ljust. I promise.

Tjing, tjingeling! 

 
Kategori:   Mulle |  Permalink |  Kommentarer [3]
Kommentarer:

Men det är ju klart att du måste få vara känslosam när DEN dagen nu närmar sig. :-/ Tur du har katterna iallafall! :-)

Skrivet av Snurran den 26 juli, 2009 kl. 21:05 #

Snurran- Ja, det är det verkligen...vad gjorde jag utan dem? Vilda kör rätt mycket sitt eget race och ser oss lite som ett schysst hotell... men Vargas, han är kär i matte på riktigt och kräver min uppmärksamhet titt som tätt. Han har förstått att han fått en stor uppgift i sitt kattliv. =)

Skrivet av Moböjs den 26 juli, 2009 kl. 22:17 #

Jag behöver bara läsa början på detta inlägg för att lipandet och snörvlandet ska börja...
Kortet på er tre säger mer än tusen ord.

Varma kramar/
Wanda

Skrivet av Wanda den 28 juli, 2009 kl. 23:09 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg