För ett bra tag sedan var jag och Nyckelhålsmannen iväg och såg Freddie Wadling på Sundsvalls Teater.

Det var en magisk konsert.

Och efteråt sa the Keyhole Man att han under en passage av föreställningen varit rätt övertygad om att vi, publiken, där och då hade det absolut bästa ögonblicket av alla i hela världen just precis under de tre, fyra minuter han pratade om. [Vänligen; strunta i detaljen med tre, fyra minuters ögonblick.]

Är ni med på tanken?

Det var i alla fall jag. Likaså var jag benägen att hålla med.

I kväll har jag haft ett par sådana ögonblick igen.

Den här gången i Bo Kaspers Orkesters njutbara sällskap.

Jag har alltid gillat dem. Men bara ägt en platta, Hund. Har sett någon konsert på någon festival någon gång.

Men inte så mycket mer.

Så var vi i Scen Sundsvall arrangörer på Tonhallen i kväll, och på scen skulle.

Så.

Klart.

Bo Kaspers Orkester.

Stå.

[Annars hade inte den här bloggen handlat om just dem.]

Innan föreställningen snubblade jag in i lokalen och upp på scen i jakt på en turnéledare. Hittade denne och ställde mina vanliga frågor om gästlistor och avtackning och allt möjligt annat.

Och turnéledaren såg ut som ett levande frågetecken.

Avtackning?

Ha. Ha. Ha.

Avtackningsbollen skickades vidare till bandets trummis som i sin tur också såg -kraftigt underdrivet- lätt frågande ut.

Varpå jag började skratta halvhysteriskt nervöst inombords medan jag utombords förklarade att vi alltid brukar tacka av de skådespelare alternativt artister vi arrangerar.

"Mhm... jaha...." svarade trummisen artigt och frågade ungefär hur det brukade gå till och jag skrattade nu nästan helhysteriskt inombords medan jag gick in på detaljerna med ärtiga publikvärdar som kommer upp på scen och överräcker cellofankrulliduttade finchokladaskar på slutet av föreställningen.

[Vi arrangerar oftare teaterföreställningar och liknande och mer sällan poppojkar. Men alla får påsar hos oss.]

Jo men det verkade ju trevligt och det kunde vi ju få göra.

Vi gjorde en plan för när damerna [och jag är  a l d r i g  en av dem, skulle  a l d r i g  falla mig in att traska upp på den där scenen mer än i jakt på turnéledare före föreställningar. En gång gjorde jag avkall på detta då jag verkligen var tvungen att ställa upp. Då gick jag rakt in i kulisserna efter själva avtackandet och snodde uppmärksamheten från stackars Gunilla Backman som stod och tog emot folkets jubel. Never, ever more. Never.]

Sedan knatade jag ut till publikvärdarna med noggranna instruktioner på hur var och när. Varpå de försäkrade sig om att ha koll på läget tre gånger. För att senare missa och gå upp lite tidigare än det var tänkt, men det löste sig och gick fint ändå.

Fast.

Nu struntar vi i den detaljen och går till själva föreställningen.

Vilka musiker. Vilken scennärvaro. Vilken. Nerv.

Jag blev nästan lite betuttad i allihopa där på scen. [Och bli nu inte så där arg på mig som någon blev en gång för länge sedan när jag förklarade att jag är smått förtjust i Robbie Williams. Jag älskar min man. Och bara honom. Jag lovar.]

Och inte blev det sämre när de presenterade tre grabbar på blås och det visade sig att de var inplockade från Härnösands musikgymnasium.

De gav grabbarna både utrymme och rejält med cred.

Och läraren i mig bara pös över det suveräna initiativet.

Vi behöver blås. Vi bjuder in lokala unga förmågor.

Det är stort i min bok. Jättestort.

Likaså vaknade läraren i mig till när en låt som måste heta Välkommen hem eller Aldrig igen [hjälp mig gärna] dundrade fram rytmiskt över hela Tonhallen. Vilken text att analysera med elever. Den ska letas upp. Pronto. Och jobbas med på svenskan. I ett klassrum nära mig inom kort.

Hörni.

Det går inte att ta miste på att jag haft en helkväll, va?

Men nu ska jag dejta kudden.

Natt, nattinatt.

I morgon arrangerar vi förresten stand up.

Då står David Batra på scen.

Så har du vägarna förbi Sundsvall är du välkommen.

Nu.

Natti. På riktigt.

Tjing, tjingeling.