I tisdagskväll var det ungefär hysteriskt i det här hemmet [som är lika med Egnahem än så länge].

Extreme home makeover up my ass.

Lindrigt talat.

Nyckelhålsmannen for fram som en virvelvind i köket.

Muttrade och skruvade. Svor och flåsade.

"Fö:bannat!"

"Men hä:egu:d...hu: svå:t ska det måsta va?"

"Samabe:ta sku:vjävel!"

Ungefär så lät det.

Fast egentligen fruktansvärt mycket mer barnförbjudet och hetsigt.

Det var alla handtag som skulle fast på de nymålade köksluckorna.

Och alla luckorna som skulle fast på skåpen.

Mulle var tvångskommenderad till vardagsrumskaoset och låg uppkörd i soffan bland ytterkläder, väskor och andra hallpryttlar.

Blängandes och  f r u k t a n s v ä r t  irriterad över att jag och Mutti blockerade flyktvägen upp till det för tillfället hyfsat fredade sovrummet.

[Bortsett från en bunt räkningar, ett par övergivna galgar och några tavlor på sängen, samt tre fyra sopsäckar på golvet, var det faktiskt rätt tomt där uppe.]

Blockerade? tänker du.

Målade gjorde vi.

Oj. Vad vi målade.

Vi for fram med penslar och stor och liten roller samt enorma mängder maskeringstejp och byttor fulla med röd färg i vår lilla, lilla hall.

Klev upp och ner i trappan och på en gammal pinnstol.

Det svors en hel del ute hos oss i hallen också.

Men mest av allt kunde man höra någon av oss hojta till den andra "Oj, nu hamna re färg på golve/take/karmen, haru en blöt tuss åt me?"

Så mitt i allt kaos plingade det plötsligt på dörren.

Och Nyckelhålsmannen och Mulle öppnade medan jag och Mutti glodde nyfiket ut mot bron [trappan, Thomas, trappan].

Längst ut på nedersta trappsteget stod en liten man i keps och kikade tillbaka på skocken i dörröppningen.

Och så säger han så här:

"Det är  a b s o l u t  ingen fara med att jag kommer och ringer på hos er just nu. Ni behöver  i n t e  vara det  m i n s t a  o r o l i g  för det är  a b s o l u t  ingen fara alls. Bara lugn. Det finns  i n g e n  som helst anledning att oroa sig,  a b s o l u t  inte!"

Under de få sekunder det tar för mannen på bron att berätta för oss att vi  a b s o l u t  inte behöver oroa oss hinner jag oroa mig massor.

Har någon släppt ut en stor, fet giftig orm i vår trädgård?

Är det någon patient från rättspsyk inne i stan som rymt?

Har man kommit på att vårt hus står på en gyttjepöl och snart kommer sjunka ända ner till Kina?

Är ett tredje världskrig på gång?

Vad är det vi  a b s o l u t  inte behöver oroa oss för?

[Det finns väl inget säkrare sätt att få folk att bli dyngnervösa än att börja ett samtal med att tala om att det inte finns anledning till oro? Va?]

Så fortsätter mannen där ute på bron:

"Som sagt, det är  a b s o l u t  ingen fara med att jag är här hos er nu, för jag är bara här av en anledning..."

Men kläck fram det någon gång, tänker jag. [Och säkert du med.]

"... och det är för att jag vill sälja ett  f a n t a s t i s k t  gott tunnbröd till er! Jag kommer från Gäddede bakeri och vi är ensamma om vår fantastiska kryddning! Vad säger ni?"

Ja. Vad sa vi.

Jag försvann in i köket nervöst fnissande med en pensel för munnen medan Mutti frustande fortsatte rolla väggen ovanför halltrappan.

Allt medan snälla, goa Nyckelhålsmannen som alls inte blivit rädd och ängslig över det plötsliga besöket av den lilla mannen längst ned och längst ut på brons nedersta trappsteg, sa att vi självkla:t skulle ha lite tunnbö:d!

Den lille kilade iväg till bilen och hämtade fem paket och jag och Mutti skrattade så tårarna sprutade.

Detta fortsatte vi med resten av kvällen.

Medan vi tjatade i munnen på varandra.

"Det är  a b s o l u t  ingen fara, men nu kliver jag över din färgbytta här!" och "Du behöver  a b s o l u t  inte oroa dig, men nu kliver jag upp på stolen här!"

Ja.

Vi skrattade så vi grät. Och hickade.

Åt egentligen. Ingenting.

En stackars välvillig jämte som  a b s o l u t  inte ville något ont.

Kronan på verket kom när mamma Mutti ringde en halvtimme efter att hon lämnat huset.

"Hej, det är Mutti! Jag skulle bara säga att det är  a b s o l u t  ingen fara, men brödet var fruktansvärt gott!

Ha. Ha. Ha.

Det var precis vad vi behövde den där stressiga tisdagen.

Och hörni.

Det är  a b s o l u t  ingen fara med mig.

Jag har bara lite mycket att stå i för tillfället.

Och fortfarande lyser en fungerande kamera med sin frånvaro så än blir det inga bilder från La Casa del Bällsta.

Men det kommer så småningom.

Ni behöver  a b s o l u t  inte oroa er.

Nu ska jag sluta tramsa och gå och nanna kudden.

So long.