« Faran med sociala... | Hem | Flickorna från förr »
Det går bara inte att sluta skratta
Skrivet:   17 mars kl. 20:44

Det är verkligen inte.

Inte.

Inte roligt.

Det är fruktansvärt.

Och kunde ha slutat i stor tragedi.

Ändå drar det i mungiporna och jag får snörpa ihop hela anletet för att undvika ett flatgarv så fort jag bara tänker på artikeln i Sundsvalls Tidning i dag.

Det är inte alltid en gåva att ha livlig fantasi.

Det händer att saker och ting drar iväg och saknar proportioner.

Som i dag.

När jag skrattade så jag kved vid lunchbordet på jobbet.

Åt en artikel om en stackars sate till lärare som på grund av vad man misstänker vara sabotage.

Flög.

Genom.

Klassrummet.

När han satte i en kontakt.

På allvar betraktar jag mig själv som en djupt empatisk människa.

Så detta morbida sinneslag är fruktansvärt svårt att förstå sig på.

Men jag ser liksom hela grejen framför mig [och jag vill poängtera att karln i fråga mår bra].

Hur ett gäng halvtrötta elever halvsitterliggerstårvadvetjag halvhjärtat kring en helpassionerad [ja, jag ser den flygande pedagogen som passionerad framför mina ögon] och helivrig lärare som småpratar samtidigt som han sätter i kontakten.

Och bara poff.

Så där.

Flyger han genom rummet.

Och allt det där halvhjärtade försvinner med vinden [!] och de där drälliga tonåringarna bara studsar till och undrar what the heck det var som hände.

Åh.

Måtte gudarna förlåta mig.

Men nu skrattar jag igen.

Usch.

Förlåt.

Vore ni här skulle jag sätta fram fingrarna och låta er slå på dem hårt.

Ni får göra det i era tankar i stället.

Så ska jag sudda ut bilden av flygande kolleger i gråtråkiga klassrum framför mig.

Och göra någon nytta i stället.

Tjing, tjingeling!

 
Kategori:   Svammel |  Permalink | 
Kommentarer:

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg