Och så finns en människa inte mer.

Precis så fort kan det gå.

Döden är väl aldrig enkel.

Det har jag svårt att se.

Men ibland hinner människor ta farväl.

Säga allt det där som måste sägas. Klara ut missförstånd. Säga förlåt. Eller förlåta. Berätta hur mycket man älskar varandra. Vad man betytt för varandra.

Ibland får man inte den chansen.

Under de senaste tio dagarna har jag hört flera olika varianter från människor i min närhet.

Någon som varit sjuk en längre tid fick äntligen ro.

Sorgen var så klart enorm bland de anhöriga. Men döden var så väntad den kan bli. Och i viss mån också efterlängtad. Allting är alltid relativt.

Det är inte självklart att alternativet till död är lika med liv.

För hur mycket till liv har man om man inte längre kan kommunicera med omvärlden? Om alla muskler i kroppen gett upp?

Det kan kanske inte ens den som ligger där avgöra. Men ändå.

Nog andas man som åskådare ut, när kampen till sist tar slut? Hur tomt och tyst och svårt den än må kännas.

Sedan var det den där personen som varit sjuk från och till en längre tid. Där det började bli allvar. Men där man trodde att det fortfarande fanns tid att mötas.

Det fanns det inte.

Kanske hade man i det fallet kommit en bit på avskedsvägen.

Men av alla vackra, sorgsna och förtvivlade dödsannonser att döma. Var det fortfarande mycket kvar. Var det inte färdigt alls.

Men döden tar ingen hänsyn.

Den bryr sig inte om osagda förlåt. Obetalda räkningar. Inplanerade semesterresor. Och middag hos bästa vännerna lördagen den 9 mars klockan 19.00 i almanackan.

Den bryr sig inte om att någon precis friat.

Den bryr sig inte om hur många barn man har. Vilka man lämnar bakom sig.

Nej.

Döden är brutal.

Den kan komma precis när som helst.

Som den gjorde för den 42-åriga fyrabarnsmamman i Gnarp. I söndags. På en oövervakad järnvägsövergång.

Det var det tredje fallet av död jag tänkte nämna i det här inlägget.

Det är stor skillnad på rubriker när du känner personerna bakom. Eller inte.

I det här fallet står jag någonstans mittemellan.

Tillräckligt nära för att konstatera att jag inte är löjlig i min överdrivna ängslighet kring nära och kära.

För även om Nyckelhålsmannen ibland himlar med ögonen åt alla mina fraser innan han försvinner till jobbet eller jag till träning eller tjejmiddag.

Och pappa säkert blir stressad över att jag kan ringa tio gånger i sträck om han inte svarar direkt på mobilen när jag söker honom.

[Det händer att han  i n t e  har mobilen med sig in på toa. Hemska människa.]

Och Mutti kan ha lite roligt åt att jag måste ringa upp och kolla att läget är lugnt om jag hör att hon låter lite bister över något när vi pratats vid i telefon och säger hej då.

Så är det värt det.

För jag inbillar mig någonstans att om katastrofen ramlar in i mitt liv ska sorgen vara lättare att bära om jag inte skilts från någon i vredesmod.

Jag vet inte om det hjälper.

Tack och lov. Vet jag inte det. Ännu.

Men som sagt.

Döden tar inte hänsyn.

Och en sak vet jag i alla fall.

Att jag en gång i mitt liv avslutade ett samtal väldigt snabbt eftersom jag inte hade  t i d  att prata med personen i andra änden. En person som var väldigt viktig i mitt liv.

Det var sista gången vi pratade.

Det visste han. Men inte jag.

Då var jag arton år.

Och även om jag låtsas att jag försonats med tanken på att han visste att han var viktig för mig, svider det fortfarande lite i mig att jag hade så bråttom den där kvällen.

Det gör jag inte om.

Nu blev det tungt här.

Men ute skiner solen så nu ska Moböjs snöra på sig dojorna och ta en uppfriskande sportlovspromenad.

Hej så länge!