Många gånger varje dag ser jag dina vackra lugna ögon titta rakt in i mina från mobilens display.

Och aldrig någonsin gör det riktigt ont längre.

Jag har förlikat mig med att våra gemensamma dagar tog slut den där augustidagen i fjol.

Det var inte annat än livets gång.

Du var gammal. Jag tror du hade ett gott liv tillsammans med mig för det allra mesta.

Men.

Din tid var över.

Du hade nog vetat det länge. Men du väntade tåligt på att jag också skulle förstå.

Den sista natten visste jag inte hur mycket jag skulle klappa dig. Hur många pussar jag skulle placera på den där lilla upphöjningen på huvudet, mellan dina stora öron.

Och hela tiden grät jag. Upprepade om och om igen att du var mattes lilla älskling. Att du aldrig fick glömma hur mycket jag älskade dig.

Du andades lugnt. Lät mig ta farväl. Oroades inte.

När veterinären ringde nästa morgon och sa att nu kunde vi få komma spetsade du öronen som vanligt när något var på gång. Lade huvudet på sned, hoppade ner från sängen och sprang nerför trappan och ut till bilen. Med hjälp av solsängen hoppade du in i skuffen för en sista bilfärd.

Som du älskade bilen.

Vi åkte. Jag grät och husse bet ihop. Och du stod där bak så levande.

Inte ens tjugo minuter senare stannade ditt hjärta på parkeringen vid distriktsveterinärernas mottagning.

Någonstans ifrån fick jag styrkan att stryka dig på huvudet och säga att allt skulle bli bra medan du oroligt rörde dig under mina händer.

Där och då hade jag nästan gjort vad som helst för att få ta dig därifrån. Det där lugnet du haft under natten var borta.

Men så plötsligt fick du ro. Det var över.

Och bortsett från den där ångesten en kort stund innan du somnade in var allt så väldigt fint.

Och rätt. Jag visste att jag gjorde rätt.

Vi åkte hem och gjorde iordning dig och väntade på att din älskade morfar skulle komma och hjälpa till att begrava dig.

Under flera timmar hade vi dig hos oss, liggandes i din kista av ett köksskåp. Under dig din favoritmatta och runt dig filten du alltid låg på i soffan. Och med på färden fanns påsen med frollar som du aldrig hann avsluta.

Strax efteråt hade jag dagar och nätter när sorgen var så påtaglig och så nära att jag nästan inte kunde andas.

Du fattades mig så hjärtat nästan slutade slå.

Jag minns nätter när husse höll mig hårt och jag slet mig loss och öppnade fönstret vid sängen och bara djupandades och hulkade om vartannat "jag vet inte hur jag ska kunna andas, jag vet inte hur jag ska klara det här".

Men nu.

Gör det nästan aldrig ont.

Men så ibland bara pang. Slår det till från ingenstans.

Inte när någon elev ser dig på displayen och frågar om det är min hund och jag förklarar att du var min älskling men att du inte längre finns.

Och inte varje gång jag träffar Sverker och han ställer sin obligatoriska fråga "Caroline; lever inte din hund längre, ä han dö han nu?"

Näe.

Jag kan prata om det med nästan vem som helst [inte med Mutti, dock, då ular och lipar vi ikapp].

Men härom natten vaknade jag av att Vargas låg bredvid sängen och tvättade sig. Och från ingenstans kom tårarna. Han lät som dig.

Och för några dagar sedan när senaste Winnerbäck landade hemma i brevlådan.

Var det som ett slag i magen.

Varenda Winnerbäck har jag lyssnat in under långpromenader med dig.

Varendaste en.

Men inte den här.

Du min vän i livet.

Nu får jag lyssna utan dig.

Och det gör ont.

[Fast att jag har en stor, lurvig grå sak som ligger troget här intill nu medan jag skriver dessa rader till dig. Och som ger matte massor av kärlek och kräver minst lika mycket tillbaka.]

Jag  h a r  det bra. Och du  ä r  där du ska vara.

Men i alla fall.

Winnerbäck är sig inte lik utan ditt sällskap.

Matte loves alltid. Det vet du, va?