Just nu sitter jag hemma helt ensam [nåja, jag har ju två kissemojjer förstås].

Och jag njuter.

Nyckelhålsmannen är i stugan. Och jag har ett hål i den vanligtvis fulltecknade kalendern.

Det är lugnt och skönt och ljuvligt bara vara-igt här hemma i kväll.

Jag har hyrt ett par filmer. Tittat på Så ska det låta [jag  v e t  att det är hockey].

Min ensamhet i kväll är självvald.

Morgondagen är också tänkt att avnjutas i ensamhet efter ett tidigt pass på gymmet och en varuleverans till elever som ska sälja fika på Folkan.

Jag och en kratta har en dejt om solen skiner och vinder håller sig i skinnet. That's it.

Det är inte ofta jag stannar till i tillvaron och tänker på hur enormt lyckligt lottad jag är som kan välja.

Jag kan välja att vara själv.

Tidigare i kväll var jag en snabbis och mötte Nyckelhålsmannen på parkeringen vid stugan. Lämnade en matleverans och kramades lite.

Innan vi skildes åt undrade han om jag hade någon liten M som var på väg för filmkväll?

Så hade det mycket väl kunnat vara.

För förutom en trygg och snäll och underbar man har jag en liten M att titta på film och lösa världsproblemen med.

Jag har också en härlig familj att äta middag och spela kort med och som bland annat innehåller en Mutti jag pratar -om inte varje så i alla fall- varannan dag med och en bappa att pyssla om. Ett par svärpäron som inte kan säga r. En storebror med familj jag träffar alldeles för sällan om man bortser från ena brorsdottern jag undervisar i engelska. Och alla Nhm:s syskon och syskonbarn som är på tok för långt borta.

Jag har ett frukostklubbgäng och ett tjejmiddagsgäng.

Jag har min bästis T. Jag har kusin Kusen även om vi är långt ifrån varandra i våra liv just precis nu.

Jag har mina underbara arbetskamrater att skratta med runt bordet i personalrummet eller diskutera med i arbetsrummet eller grubbla med om det är så att det är behov av det. I vilket rum som helst.

Och jag har mina elever att skratta med och tjata på och gnabbas med och tillbringa vardagen med.

Här finns en N som alltid finns i hjärtat och ibland alldeles på riktigt här hos mig och Nyckelhålsmannen.

Och Sverker som ser till att livet rör på sig lite extra mellan varven.

Jag har en älskad F och mina gamla klassisar S och L. Det finns en G.

Ja.

Jag har ännu fler.

I mitt liv finns så många människor [som bara är bokstäver för er] som betyder så mycket.

Jag kan välja att vara ensam en kväll. Eller till och med en hel helg i väldigt enstaka fall.

Men jag måste inte vara det.

Aldrig någonsin.

Jag vet egentligen inte när jag började fundera på det här på riktigt. Det var för någon vecka sedan tror jag.

Jag kom in på facebook och flera hade "written on my wall".

Några meddelanden handlade om en tevekväll med tjejerna. Ett par om en efterlängtad middag med vänner jag inte träffat på länge. Ett var från F som ska komma med sin sambo och hälsa på i sommar. Ett handlade om ett 20-årsjubileum jag är med och arrangerar. [Jag som tjatar om att det inte  a l l s  är länge sedan jag själv gick på skolan jag undervisar i. Och så har det gått  t j u g o  år.]

Jag tror det var då det riktigt slog mig vad mycket vänskap och glädje det finns i mitt liv.

Så kom senaste Amelia med posten tidigare i veckan. Och där skrev man om ensamhet, och vad man kan göra för att slippa känna sig så förbenat ensam.

Massor av människor är ofrivilligt ensamma.

De har inga bokstäver att se på film med och blogga om. De bara finns överallt runtomkring oss och är ensamma. Saknade av ingen. I alla fall bär de den känslan.

I går hade jag tjejmiddag och efter maten hamnade vi i tevesoffan. Vi slökikade på det här Aschberg-programmet om grannbråk, eftersom det handlade om tjafs i ett hyreshus strax utanför Sundsvall i går.

Det var hyresgästerna i ett hyreshus som hade stora problem med en otrevlig granne. Den otrevliga grannen var en man som bott i trapphuset i 39 år och som ständigt klagade på att alla andra var så högljudda. Han stod ofta utanför sin dörr och vrålade om oljud från fester som inte ens existerade. Ibland var han rent av våldsam.

Till en början målades bilden av en tjurig gringubbe fram och alla vi runt teven tyckte han var bedrövlig.

Men allt eftersom programmet fortskred såg bilden annorlunda ut.

Mannen var nog framför allt fruktansvärt ensam. Och frustrationen över denna ensamhet tog han ut över de som var mindre ensamma.

Jag kunde riktig se honom framför mig i den prydliga lägenheten, sittandes med sin hemlösa katt [man sa att han hade en hemlös katt... men nu hade ju katten ett hem så då är den väl ändå inte hemlös längre?] i famnen. Så råkade någon skratta lite för högt i en lägenhet nedanför [hilfe, om jag bott i samma trappuppgång] och den där molande ledsenheten blev till ilska och farbrorn bara måste ut i trapphuset och bråka.

Dålig kontakt är bättre än ingen kontakt.

[Resten får ni ta reda på själva, om ni ids leta reda på reprisen.]

Ensamhet. Ensamhet. Ensamhet.

Det allra värsta exemplet på hur ensam en människa kan bli fick jag till mig på min hemresa från stugan i kväll.

Jag pratade med storebror som berättade att äldsta dottern i flera veckors tid tyckt att det luktat konstigt i trapphuset där hon bor.

Hon lade ihop lukten med post som legat orörd länge i ett av brevinkasten på våningen nedanför henne och blev en smula misstänksam.

Storebror uppmanade A att ringa hyresvärden.

Sagt och gjort och strax därpå var ambulanser, polis och likbil på plats.

Någon hade legat död en längre tid.

Mer lär vi inte få veta om det.

Men nu snackar vi inte en ensam åldring i ett stort anonymt hyreshus i en storstad.

Vi snackar en inte särskilt gammal människa i ett mindre hyreshus i ett litet samhälle.

Likt förbannat ensam. Så ensam att ingen efterfrågat personen på något man skulle kunna ana rör sig om en månad eller så.

Runt omkring har livet bara tickat på.

Visst sjutton är det sorgligt?

[Någon som inte behöver vara orolig över att inte vara saknad om han försvinner är den gode Vargas.

När han varit borta i  å t t a  timmar i dag bröt hans matte jag ihop och ringde närmast sörjande och ulade att något jättehemskt måste ha hänt mattes kelgris.

Strax efter knakade det i buskarna och ordningen var återställd.

Jag vet.

Jag är en lätt neurotisk matte.]

Tjing, tjingeling hörni, nu ska här kikas film.