Att det kan betyda så mycket.

Det var knutet runt julklappen från jobbet, första julen jag hade Mulle. Och det fick bli hans julrosett.

Sedan har den hängt med. År efter år efter år.

Mulle lika med jul lika med den blå sidenrosetten.

Så har det bara varit sedan dess, 1996.

Så också detta år.

Sent på julaftonskvällen satt vi hemma hos mamma Mutti och spelade kort och Mulle snusade och sov på en matta intill.

Jag sneglade på honom och tänkte att det var ett under att han var med oss även detta år. Eftersom det var så nära där i början av oktober, att han strök med.

Jag tänkte på hur gammal han blivit. Undrade för en sekund om han skulle finnas med också nästa jul?

Då upptäckte jag det.

Rosetten. Den satt inte runt halsen på den slumrande åldringen.

Det blå sidenbandet var borta.

Jag klev upp och kollade igenom lägenheten med det fanns ingenstans. Borta.

"Han måste ha tappat det när han och pappa var ute tidigare i kväll..." konstaterade jag och försökte låtsas som att det inte var hela världen.

Samtidigt som det verkligen  v a r  hela världen där och då. I mitt skrockfulla lilla huvud.

Bandet var borta.

Var det någon som försökte säga mig något? Att det ändå inte skulle behövas nästa jul?

Hemska tanke.

Så var kortspelandet slut.

Och jag och Mulle och Nyckelhålsmannen tackade för oss och gick för att hämta bilen, medan Mutti och pappsen och Malte plockade ihop kassarna med julklappar och rester vi skulle få med oss hem.

Väl framme vid bilen sa jag åt Nyckelhålsmannen att nattkissa Mulle samma sträcka som han och pappsen gått tidigare. "Vi plockar upp er efter vägen...kolla om du ser bandet..."

Sedan satte jag mig i bilen och åkte ner mot porten. Bad en bön om att Mulle och Nyckelhålsmannen skulle hitta den slitna gamla rosetten.

Nästan framme vid porten, vid nedsidan av huset Mutti bor i, låg det något långt och mörkt i en snödriva. Jag klev ur bilen och konstaterade att det var sidenbandet.

Det var länge sedan jag blev så lättad över ett upphittat föremål [eller...hrm...vigselringen som försvann bakom skänken i köket och vägrade komma fram...och som fick mig att tro att mitt äktenskap var kört...i somras, den framkallade väl någon liknande känsla after all].

Stenen i hjärtat grusades sönder i samma veva som jag rullade ihop det slitna gamla tygstycket och pulade ner det i fickan.

Inte för att det på något sätt garanterar att min lilla lufs lever nästa jul. Men känslan av att han definitivt inte gör det, försvann i alla fall.

Så länge rosetten finns, finns det hopp.

Jag är förmodligen väldigt fånig i all min skrock. Men jag kan inte låta bli att tro att ödet ibland ger små vinkar.

Jag kommer till exempel aldrig glömma den iskalla känslan i magen, när jag för ett och ett halvt år sedan fick höra att ett av mina gamla dagisbarn blivit ihjälkörd av ett pendeltåg i Täby, eller var det nu var.

Jag tog skakad emot nyheten på telefon, och sträckte mig sedan efter ett gammalt julkort från avdelningen jag jobbat på [det har jag hängande på kylskåpet som en vardaglig påminnelse om några underbara år på en fantastisk arbetsplats... jag är inte bara skrockfull, utan dessutom mycket sentimental] för att visa Nyckelhålsmannen lillkillen som inte längre fanns.

När jag hittade honom på det gamla gruppfotot stelnade jag till.

För mina forna arbetskamrater hade roat sig med att sätta fast små tomteluvor på alla personer på kortet. Och alla dessa luvor satt kvar på alla. Utom på lillkillen som just gått bort.

Sådant får mig alltid att rysa till.

En tappad tomteluva på ett kort. Eller ett sidenband i snön.

Fånigt är det kanske för andra.

Men inte desto mindre allvarligt för mig.

Fy. Vad skönt.

Att Mulles blå sidenband ligger där det ska. På hyllan i hallen.

Om och i fall att vi har turen att ha kvar vår håriga gammgubbe även nästa jul.

God fortsättning hörni.