« En usel bild på en... | Hem | Älskade, underbara N »
Gravöl
Skrivet:   11 april kl. 22:20

Den här helgen har till stor del tillbringats i bil.

[Sundsvall-Kalmar 80 mil enkel resa.]

I lördags var det nämligen dags för Mariannes minnesstund.

Och minsann.

Jag är  h e l t  övertygad om att min svägerska satt i ett hörn av rummet och gillade vad hon såg.

För.

Vi, hennes närmaste, gjorde som hon alltid gjorde.

Vi sket i alla konventioner och gick en annan väg.

Marianne hyrde en lägenhet i samma hus som en samlingslokal i byn där hon bodde.

Där hade vi vår minnesstund.

På en bänk stod en urna med hennes stoft, omringad av flera Buddha-gubbar och ljus. Marianne  ä l s k a d e  Buddha-gubbar. Där fanns också en bok där släkt och vänner kunde skriva ner en sista hälsning.

På en vit duk rullade ett bildspel fram. Det var Mariannes dotter som satt ihop det med bilder av en högst levande mamma och massor av hennes favoritlåtar.

Lokalen var i övrigt dukad med långbord fyllda med snacks.

[Marianne älskade snacks med; "Nä, ta bort skålen, jag kan fan inte sluta äta!" var ett stående citat när vi spelade kort och chilinötterna stod för nära.]

Och på ett bord stod glas, öl, vin och läsk. Alla kunde förse sig med valfri dryck.

Ingen formell ceremoni. Inga krystade tal.

Nä.

Vi ägnade ett par timmar åt att skratta och gråta och minnas en människa som varit oerhört bullrig och levande men som ofattbart nog inte längre finns bland oss.

Och vi gjorde det där hon kände sig som allra mest hemma.

På slutet tror jag att hon skrattade en smula åt vår tafatthet också.

När den värdige och stillsamme herrn från begravningsbyrån kom för att hämta urnan var vi mitt i hejdån. Och bildspelet hade precis stannat och från jätteduken kikade Mys ena hund fånig på oss.

Alla reste sig upp.

Mariannes stoft försvann med den värdige herrn. Hunden blängde. Vi stod tysta. Samlade. Tårar fälldes. Hunden blängde. Vi började skruva på oss.

När skulle vi avbryta?

Till slut tog Mariannes särbo tag i situationen och sa att det kanske var dags att bryta upp. My släckte alla ljus.

Och det hela var över.

Hörni.

Vilken tur det är att vi inte vet när allt tar slut. Det är en ovisshet jag gärna lever med.






 

 
Kategori:   La familia |  Permalink |  Kommentarer [6]
Kommentarer:

Japp, det är nog allra bäst att inte veta..*kram*

Skrivet av Snurran den 12 april, 2010 kl. 19:54 #

Snurran- Kram på dig med!

Skrivet av Moböjs den 12 april, 2010 kl. 23:01 #

hon blänger inte.. hon flirtar.. =) bra skrivet dock.. kram

Skrivet av my den 14 april, 2010 kl. 00:16 #

my- Ha, ha... okej då. Hon flirtar, vi säger så! Kram

Skrivet av Moböjs den 15 april, 2010 kl. 11:13 #

Vilket fint avslut! :)
Jag tror också att hon satt där och log med hela ansiktet. :)

Kram/
W

Skrivet av Wanda den 17 april, 2010 kl. 15:17 #

Wanda- Ja, det kändes så! =D Kram

Skrivet av Moböjs den 18 april, 2010 kl. 00:03 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg