Jag gnäller så om mina utvecklingssamtalslappar att man kunde tro att det är det enda jag ägnar mig åt i dagarna.

Fast så är det så klart inte.

Jag har förtvivlat mycket annat för mig också.

En del skojsigt. En del måstigt.

Nu ska jag dela med mig av två halleluja-moments [Jag som inte ser Idol i år tar mig ändå friheten att låna Kishtis geniala uttryck.] från de senaste dagarna.

Ja. Det ena upplevde jag faktiskt så sent som för en kvart sedan.

Men först. Till det första.

Suddigt som sjutton.

Men likt förbaskat nära. Så nära.

I onsdags var jag och Nyckelhålsmannen och en till liten filur iväg och såg Winnerbäck.

Älskade underbara Winnerbäck.

I en stad inte allt för nära oss [men Wanda och Cinna. Ibland].

Vi tog en sväng till Östersund tur och retur.

Och oj. Vad det var värt det.

Det var nog min sjunde eller åttonde konsert i ordningen.

Jag var trött och slut efter en allt för hektisk tid i onsdags eftermiddag. Lite less så där.

Tänkte att två timmars bilresa upp och lika lång -nähä- ner igen kändes oändligt.

Fast att det var husguden som skulle beskådas.

Såg framför mig hur vi skulle köra vilse -inte husguden och jag, men Nhm och jag och den lilla filuren- och inte hitta sporthallen. Hur vi sedan inte skulle få parkering. Hur vi därefter skulle hamna i en knökfull idrottshall där vi inte skulle se någonting för alla snälla Vi-älskar-Lasse-allihopa-huliganer som varit där och köat framför scenen i massa, massa många långa timmar.

Men jag bet ihop och höll god min. Tänkte att det blir  s ä k e r t  jättebra. Till slut. Ändå.

Och det blev det. Oj, vad bra det blev.

Lite vilse kom vi. Men bara lite. Parkering ett stenkast från konsertplacet fick vi direkt. Och när vi kom in i sporthallen var det ledigt. Längst fram. En hel del till vänster. Men fortfarande längst fram.

Så ställde vi oss där för att vänta in förbandet. Och in på golvet kommer en gammal kompis och kramar om mig. "Bla, bla, bla" så var väntetiden över på ett kick och förbandet -som var lysande- kom. Och gick.

Och Lasse kom. Och det nya bandet. Och Anna. Älskade, underbara Anna Stadling. Min husgudinna.

Hon var fortfarande med. Bonus.

Och Halleluja.

Och omhållande av äkta hälft till För dig som vi hade på bröllopet.

Ja. Det som kändes jobbigt och stressigt på eftermiddagen blev fantastiskt och underbart där och då. [Fast det visste jag någonstans hela tiden egentligen. Det var bara den teatraliska, dramatiska gnällapan i mig som löpte amok där ett tag.]

Winnerbäck var alltså halleluja-moment numbero uno.

Så till halleluja-moment numbero due.

I somras var det stavarna jag skulle komma att ägna en massa skämstid åt. Så blev jag efter ett tag byns hurtbulle med allt och alla morgonresenärer som passerade mig och mina blå följeslagare.

Och slutade skämmas.

Gick och gick och gick vareviga morgon fram till första halkan för så där tre veckor sedan.

Sedan dess har jag varit bitter.

Och sur.

Över att inte kunna gå ut på rundan jag faktiskt vant mig vid.

Jag har förbannat det omväxlande vädret. Och min halkrädsla.

Tills jag tog ett djupt andetag och tänkte att det var dags för lite skäms igen.

Lösningen på mitt problem heter så klart broddar.

Yes.

B r o d d a r.

Pep in i min brors sportaffär i början av veckan. Harklade mig när han var ensam i butiken. Tittade mig runt omkring som en fjortis med ett paket kondomer i sikte.

Och väste slutligen:

"Broddar! Jag behöver broddar! För att kunna gå med mina  s t a v a r."

Broddsulor provades ut och införskaffades.

Och har sedan legat i hallfönstret och mognat i mitt sinne.

I kväll kom the moment. Sanningens minut. Skulle det funka? Vågade jag lita på mina broddsulor?

Smack på med doningarna på joggingpjucken.

Och.

Halli hallå.

En  h e l t  n y  värld öppnade sig.

Jag klafsade på över is och snö på vägarna i området.

Det var inte bara jag som blev överraskad.

Monseur Mulle häpnade också en smula när matte inte hasade runt och pep "försiiiiktigt, det är haaaaalt" bredvid honom utan i stället resolut våldsgick över varenda frusen pöl och på de allra halkigaste partierna.

Anade jag inte något besviket i hans bruna, stora ögon när jag inte bara hängde med när han försökte byta riktning?

Moahahaaa.

De gyllene halkdagarna är över för Mulle. Matte is the master again. Come snow come rain.

På måndag siktar ni mig runt broarna igen. I'm back.

Med både stavar. Reflexväst. Och. Broddar.

Nu fattas bara hjälmen.

Men dit. Dit kommer vi  a l d r i g.

Så det så.

Till och med jag har gränser.

Natti hörni!