Man kan ju tro att en lärare är bekväm med att kliva fram och ta plats i alla situationer.

Mer fel kan man dock inte ha.

Det är  s t o r  skillnad på att kliva in i ett klassrum, där man känner sig trygg i sin roll och i sina ämnen, och på att kliva fram i andra sammanhang.

Jag kan visst vara toastmadame både här och där. Prata på föräldramöten gör mig heller ingenting.

Men så finns det arenor jag verkligen gör  a l l t  för att undvika.

I kväll har Teaterföreningen arrangerat en konsert med Gunilla Backman på Tonhallen här i stan.

Och som ansvarig för våra arrangemang och publikvärdar ska jag vara något av en spindel i nätet vid såna här tillställningar.

Fine with me.

Rota fram turnéledare, möta pressen och berätta var de får fota und so weiter, instruera publikvärdar och riva biljetter.

Niemas problemas.

Men jag vill  i n t e. Absolut  i n t e gå upp på scen och tacka av artisterna.

Det brukar jag heller aldrig behöva. Det fixar publikvärdarna.

Det var bara det att just i dag var det endast en publikvärd kvar när tackandet skulle göras. Och vi skulle tacka av Gunilla och hennes tre musiker med Sundsvalls-spel [typ Monopol]. So far so good.

Publikvärden var en lång man med långa armar. Så hade det bara handlat om våra spel hade jag sluppit sitta och vrålstirra på de två trappstegen upp på scenen under hela andra akten.

Men nu hade en av gästerna kommit på att hon ville förära Gunilla med en bukett storlek bamsejätteenorm dessutom. Vilket betydde att publikvärden behövde hjälp. Där på scen.

Jag är fullkomligt allvarlig när jag berättar att jag under hela andra akten satt och blängde på trappan till scenen, på sladden som skulle klivas över. Och på de förhatliga spelen som skulle delas ut. Om och om igen. Mer än jag tittade på själva uppträdandet.

Jag satt där och frustade och funderade på vad jag skulle säga och hur och med vilken hand jag skulle överlämna spelen och till vilka. [Men där tänkte vi lika, jag och publikvärden, visade det sig.Det var två damer och två herrar på scenen, så vem som skulle överlämna vad var ganska givet. Egentligen.]

Jag tänkte vidare att det vore trist om mina knästrumpor korvade sig nerför benen och lade sig över mina knallröda skor när jag skulle fram. Eller att det vore katastrof om jag helt plötsligt skulle få en jättehostattack. Tänk om jag inte såg sladden när jag väl skulle upp?

Och hemska tanke.

Tänk om.

Tänk om jag missuppfattat turnéledaren när hon berättade var i slutet vi kunde köra avtackningen?

Så väldigt många om för något som var över på en halv minut och som gick som en dans hela vägen ut. I kulisserna.

Hrm.

Jag fixade allt. Tills jag skulle vända och gå tillbaka. I det skarpa skenet på scenen hittade jag kulisserna i stället för trappan. Först.

När jag väl hittade ut därifrån och till trappan hade publiken sånt sjå med att applådera färdigt att det bara var jag som märkte något. Vill jag tro i alla fall.

Puh.

Aldrig mer att jag kliver upp där.

Näe. Fy.

Hädanefter får publikvärdarna stanna tills det hela är överstökat. Allihop.