I går eftermiddag kände jag mig ett kort tag som århundradets informationsbärare.

Som om jag bar på en jättestor skatt.

Och skulle kunna nyttja det big time till att bli kliad på ryggen alternativt få fötterna masserade av min äkta hälft under ohemult lång tid.

Detta eftersom jag visste att han skulle göra nästan vad som helst för att få del av min information.

Jag hade nämligen varit ute och färdats med Mutti. Och hon hade visat sig sitta inne på massa kunskaper kring ett huvudbry som jag, Nyckelhålsmannen, hans före detta arbetskamrat "Sten, sax och påse" och säkert en massa fler människor till, haft under flera år.

Bubblan sprack rätt snart.

För jag hann bara komma hem, springa uppför trappan till övervåningen och sticka in huvudet i sovrummet -där min man låg framför en film i vanlig (o)ordning- och med triumf i blicken slänga ur mig ett "Jag vet nåt som du jättegärna vill veta, så det så... och det handlar om husvagnen på timmervägen...HA!"

Vad möttes jag av då förutom två par trötta kattögon på min sida av sängen?

"Ä de sant? Kom med föttena så ska jag masse:a dem i en hel timme ba:a du beä:tta fö mig snabbt vad du vet!"

Näe.

"Snälla älskade bästa fu:n i helaste vä:den, beä:tta vad du vet, jag ty:a inte lä:nge!"

Nope.

Jag möttes av en gäspning och ett himlande med ögonen och ett "Jaså...det dä:...jag vet att han som ha den bo: i en lägenhet i stan å allt...det ha jag vetat ätt länge faktiskt..."

Jaha.

Jamendåså.

Här snackar vi om en snackis som levt i våra medvetanden under flera år.

Och ett par veckor innan jag har svaret på alla våra frågor har "Sten, sax och påse" plötsligt också det.

Vi har alltså under ett otal år funderat hemskt mycket över en liten och gammal husvagn som stått uppställd i en dunge efter vägen till Nyckelhålsmannens före detta jobb.

Det har varit uppenbart att någon bott där.

Och på senare tid har en barack hamnat framför husvagnen. Som förtält eller något.

Ibland hänger det en flagga utanför.

Nu och då står det en kaffepanna och ett par muggar på ett vitt plastbord utanför husvagnen.

En hammock är också placerad vid husvagnen. Och några plaststolar.

Nu och då har en cykel stått parkerad där.

Vad vi har  f u n d e r a t.

G r u b b l a t.

Ibland har vi sagt att det kanske är en installation. Något konstnärligt och svårt.

Andra gånger har vi tänkt att det är någon mindre bemedlad stackare som lever där i den lilla, lilla husvagnen.

Kanske en dräng som arbetar i en gård några hundra meter bort förresten.

Någon som valt ett alternativt boende?

Vi har charmats och förfasats om vartannat.

Och så berättade då Mutti i går att det är en oerhört speciell granne till henne som har denna husvagn med tillbehör som sommarbostad.

Och jag tänkte att äntligen fick jag veta.

Det är ingen stackare som lever året om i denna lilla husvagn med tillbehör.

Det är någon som har det varmt och ombonat när han vill och äventyrligt och husvagnssemstrigt efter en landsväg när andan faller på.

Äntligen skulle Nyckelhålsmannen också få svar på alla frågor. Mot gigantiska portioner av fotmassage.

Men näe.

Han  v i s s t e  redan.

Så mycket för den informationen.

Suck.

Näe.

Det här går inte.

I morgon är en annan dag.

Natt, nattinatt!

[Vi ska se om jag inte ska kunna tigga till mig ett par minuter massage i alla fall. För  l i t e  dåligt samvete måste det väl finnas i karln efter att han undanhållit sådan viktig information från sin fru i flera  v e c k o r, va?]