Den textraden [Winnerbäck] har med jämna mellanrum ekat i mitt huvud sedan Mulle somnade in i onsdags förmiddag.

Sorgen.

Sorgen. Sorgen. Sorgen.

Någonstans tänker jag att jag bara vill lägga mig ner och sova i flera veckor. För att en dag vakna upp och känna att det faktiskt går lättare att andas.

Sedan tänker jag att det inte alls går.

Det är ju svårt nog att lägga sig över huvud taget, när ingen Mulle snarkar och drömmer på madrassen nedanför sängen.

Han fattas mig, som Mattis sa om Skalle-Per.

Oj, vad min lilla prins fattas mig.

Och jag försöker hela tiden fly sorgens svarta klor.

Städa bort alla synliga spår som gör för ont att titta på. Åka hemifrån hela tiden för att det gör för ont att vara ensam [när Nyckelhålsmannen jobbar]. 

Ont, ont, ont.

Men det går ju inte heller.

[Klor. Förresten. Mulle tyckte det var fruktansvärt läskigt att få klorna klippta. Nu slipper vi utsätta honom för det obehaget mer. Det är ju skönt och bra. Så varför känner jag mig inte lättad och befriad?]

För vi kan inte gå över den. Vi kan inte gå under den. Vi kan inte gå runt den.

Vi måste bara gå. Igenom den.

[Vi. Jag hoppar här från jag till vi hej vilt. Vi är många om sorgen. Vi som i jag och Nyckelhålsmannen. Vi som i jag och Mutti. Vi som i jag och pappsen. Vi som i familjen. Men mest jag blir det ändå. För bara jag kan beskriva min sorg. Rörigt? Jag vet. Men det  ä r  rörigt nu.]

Och hur jag än planerar mina dagar. Hur jag än städar bort koppel, regnhanddukar, medicinburkar och klorhexedinschampooflaskor som kommer i min väg. Hur jag än flyr vårt hem.

Så finns han med.

Jag ser honom i skuffen när jag tittar i backspegeln. Och funderar på hur jag ska kunna undvika att titta där?

Näe. Det går ju inte.

Då får jag i så fall strunta i bilen.

I kväll åkte vi buss in till stan, jag och Nyckelhålsmannen. Och behövde inte se någon Mulle i backspegeln.

Men tänkte om och om igen på att det tar så lång tid att åka buss. Att det är så smidigt att ta bilen, så man kommer hem fort igen till. Ingen. Just ja, det finns ingen att skynda hem till längre.

Men i kväll tog vi hur som helst bussen för att gå ut med vänner och äta middag och dricka gott. Komma ifrån. Fly. [Fast att det ju egentligen inte går.]

Hemma är det svårt att äta. Dels har vi inget kök [jorå, lite humor följer hela tiden med och håller mig i handen]. Dels gör det ont att det inte kommer någon tassande och vill ha sig några munsbitar.

Osten. Jag har inte förmått mig att röra osten sedan i onsdags.

Mulle älskade ost. Ost ville han ha massor av. Jämt.

[Så här går jag an hela tiden inuti. Det är väl en av de där faserna vi inte kan gå över, under eller runt.]

Tillbaka till bussen. Vännerna. Och maten.

Det gick jättebra hela kvällen.

Vi kunde njuta av maten och sällskapet. Jag skrattade massor och tänkte att det här går ju bra.

Så sa M3:s man att de tänkte skjutsa hem oss efteråt, så vi slapp skumpa på någon buss hem till obygden.

Medan Nyckelhålsmannen gjorde sig beredd att säga att det skulle gå jättebra att åka buss, utbrast jag bara i ett enda stort "Tack!"

Så rädd att åka hem igen.

Sitta bredvid Nyckelhålsmannen i bussen och sakna i kapp. Jobba upp den jättestora klumpen i magen och kanske börja gråta stort.

Och tänk om några elever skulle vara på bussen? Eller föräldrar? Och så sitter fröken i en pöl på ett säte och kan inte stänga av tårkranen.

För.

Hur ska jag gå hem när allt är så här?

Vart var jag?

Jo.

Det gick bra hela kvällen. Tills vi fick in tryfflar till kaffet, och de serverades med en klase röda vinbär.

Utanpå gick det fortfarande bra.

"Mmmm. Vilka goda tryfflar."

Men inuti. Inuti skrek det bara. Det enda jag kunde se var vinbärsbusken bredvid graven. Och alla kärleksröda bär som lyser från den.

Så tittade jag på mobilen, om någon ringt eller lämnat meddelande.

Näe.

Det hade inte någon.

Däremot möttes jag av Mulles stora nos på displayen. En bild som inte gör tillräckligt ont för att jag ska byta ut den.

En bild som egentligen gör mig en smula glad och där nosen är så stor att jag kan pussa på den när ingen ser på.

Men där och då fick den bara hjärtat att spränga i bröstkorgen.

Lika intensivt som tidigare i dag [eller nu är det ju egentligen nästa dag, mitt i natten som blivit morgon] när Mutti och jag pratade i telefonen under ett av mina gråtmoments, och hon undrade vad jag önskar i födelsedagspresent [fyller år på torsdag, yippie]. Efter att jag mumlat något om ingenting och kanske någon klätteros eller näe och usch och jag vet inte, ingenting. Och Mutti svalde i andra änden och sa det vi båda tänkte "Näe, det förstås... det finns väl inga önskemål jag kan uppfylla nu..."

Näe.

För det enda jag egentligen vill ha är Mulle tillbaka.

Alla rationella tankar brottas mot saknaden i mig. Och saknaden vinner hela tiden.

Åt helvete med att Mulle var gammal och har det bra där han är. Han ska finnas här  n u.

Det är stor skillnad på att  v e t a  vad som är rätt och att  v i l j a  det som är fel.

Tack gode gud för fantastiska vänner som skingrar tankar.

En liten L som får mig att skratta när hon beskriver helvetet att i vecka 41+ bara  i n t e  få ut sin bebbe, i mail på mail.

En Marie som kommer med sushi och dråpliga funderingar [Det provade faktiskt aldrig Mulle. Sushi alltså. Dråpliga funderingar hade han nog många].

Telefonsamtal från lyssnande öron som tål att ältas i.

Restaurangsällskap, som i kväll.

Före detta grannar som vet hur det är. Som burit på samma sorg i fyra månader och som vet att det finns ett liv efter förlusten. Som vittnar om att det kommer bli bra. Att det kommer fixa sig.

Och för familj som förstår och vill väl och som sörjer med.

Svärföräldrar som behöver hjälp med att komma till rätta.

En svägerska som ska hjälpa mig fokusera på hur vi ska fixa till ett fönster som sitter galet, både mitt i trappan till övervåningen och källartrappan, så att det blir fint.

Jag har hela tiden tänkt att vi ska sno till en heltäckande gardin med hög "midja", som liksom ska hängas i spiral upptill och nertill. [Ni fattar när bildresultat kommer så småningom.]

Så plötsligt i natt [strax efter att jag vaknat och i panik öppnat sovrumsfönstret,och med tårarna rinnande nerför kinderna och bröstet fullt av Mulle-tomhet satt mig på sängkanten för att suga i mig sensommarnattsluft och tänka att jag måste klara det här] slog det mig att vi inte kan börja med spiralen längst upp.

Eftersom Mulle precis kommit på att han kan sitta och blänga ut genom just det fönstret måste vi sätta spiralen någon decimeter ner.

MEN NÄE DET MÅSTE VI JU FÖR FASEN INTE FÖR MULLE SKA JU  ALDRIG MER SITTA DÄR.

Ett virrvarr bor i mig nu.

Om ni inte märkt det när ni läser det här.

Men nu har paniken lagt sig igen.

Det är gott att skriva.

Och det är gott att bli så trött att man kanske kan somna igen.

Natti.