Vad är det med gym egentligen?

Jag är van tjoiga och tjimmiga aerobicspass till skön musik. Likaså bodypump-pass.

Alla frustar och pustar. Visst.

Men oftast finns det en massa leenden och skratt mitt bland grimaser och stånkanden.

Och framför allt en hurtfrisk ledare längst fram som spänner ögonen i en och får en att orka ännu lite till.

Och som tjoar. Hela. Hela. Hela tiden.

Det är den miljön jag kommer från i träningssammanhang.

Men så ballade favoritträningsstället ur fullständigt.

Bara tråkiga pass kvar.

Inga roliga ledare.

De försvann till andra träningsställen i stan.

Bara trist och tråk. Och pengar som försvann från konton en gång i månaden.

Jag blev sur och sa upp mitt kort sedan hur lång tid som helst.

Träningsställeslös lika med rotlös.

Var på väg till stället som alla ledare försvunnit till. Men kom som aldrig till skott.

Det var renoveringar och Teaterföreningen och mycket på jobbet och jag blev sjuk och bla. Bla. Bla.

Så tänkte jag att what the heck.

Jag jobbar åt Sundsvalls kommun.

De är banne mig generösa när det kommer till friskvård.

Varför betala en massa när man kan få träna gratis?

Så jag skaffade mig ett årskort på Friskis & Svettis. Och det är jag verkligen allt annat än missnöjd med.

Jobbet betalar. Jag har hittat pass som är  h e l t  okej.

[Vi snackar inte Sports Club som jag gick på under mina år i Stockholm. Men den kvalitén finns det inget gym i stan som uppnår i alla fall. Så Friskis blev det.]

Och de passen duger absolut. Aerobics och danspass. Inte gympa. [Där går min gräns.]

Tiderna är bra.

Det är ganska glatt och tjoigt.

Jag blir svettig och trött.

Och jag slipper köra in i stan för att komma på plats.

Men.

Det där handlade ju om hoppandet och studsandet.

Som kommunanställd i Sundsvall får man både ett årskort på Friskis & Svettis [eller ett av de andra träningsställena i stan]  o c h  årskort på samtliga sporthallar.

En sådan finns det i princip på jobbet [ligger i anslutning till skolgården]. Ungefär tjugo meter från dörr till dörr.

Och där finns det ett jättetrevligt gym med finfina maskiner i.

[Fast det tog ett år för mig att fatta det. För tio år sedan ungefär, när jag senast stack in näsan i sporthallens gym, var det  i n t e  jättefräscht.]

För några veckor sedan fick jag mitt kort. Och sedan dess har jag varit och tränat massor av gånger.

Jag är helt såld på att powerwalka på löpbandet.

[Fast första gången jag tordes testa det var jag ensam i rummet. Jag menar. Tänk om jag ramlat av? Inte fattat var man rattade med farten? Och det tog en halv kilometer innan jag vågade släppa räcket och svinga med armarna. Men nu känner jag mig som ett proffs bland alla rattar och knappar och svingar armarna som aldrig förr.]

Och sedan kör jag mina rep på alla olika maskiner.

Situpsar mig på en sådan där svart madrass och svänger med lite hantlar.

Stretchar. Och mår jättebra.

Det är bara två saker som stör mig.

Radion är lite raspig och på en aning för låg volym [dessutom inlåst så man kan inte göra något åt saken på egen hand].

Det har jag löst genom att lyssna på mp3 när jag traskar på det högljudda bandet.

Nästa grej är svårare att göra något åt.

Vart håller glädjen hus i ett gym?

Herregud.

Det måste hända något magiskt med alla som blippar in sig i den låsta lokalen.

Som flest har vi varit kanske åtta, nio stycken i rummet samtidigt.

Och det är häpnadsväckande vad släpigt och bistert det är där inne.

Det stånkas och stönas från cyklar, löpband och maskiner.

Och däremellan vandrar var och en osaligt och fipplar med inställningar och dricker vatten.

Eller sitter lutad mot någon av maskinerna och stirrar tomt framför sig. Torkar svetten ur pannan med en liten handduk alternativt insidan av t-shirten. Och tar i och stönar igen.

Så där håller det på.

Jag blir alldeles faschinerad.

Kanske är det något meditativt över det hela som übersociala jag inte begriper.

Att man går in i sig själv och fokuserar.

Ja.

Så är det säkert.

Och det smittar liksom av sig.

Jag kommer på mig själv med att sitta med halvöppen mun och räkna in nästa set av rep.

Men  l i t e  tråkigt är det allt.

Jag kanske ska börja ruska om lite där inne?

Klatscha till någon tråkmåns i rumpan under bicepscurlen framför speglarna.

Skrika "Kooom igen nu rå!" till en cyklande zombie, "Fem kilometer till orkar du, så ska det se ut, öka!"

Kanske ska jag dela ut lite äpplen bland maskinerna?

Eller så kanske jag bara ska gilla läget och go with the flow.

Det vore ju synd om blippen plötsligt visade rött i stället för grönt en vacker [eller ful] dag när jag försöker komma in och jag får lomma hem på kammarn otränad.

Avstängd.

Nu när jag har så roligt på löpbandet och allt.

Nä.

Jag tiger stilla och rättar mig i gymledet.

Och skrattar lite inombors i stället.

Blogginspiration som heter duga ger det i alla fall.

Nu är det snart natten här.

Tjing, tjingeling hörni!