... är vad jag har att erbjuda i detta nu.

Vadan detta?

Jo.

Jag har varit i Sunne på skolutvecklingskonferens minsann.

Det kändes stort och vuxet.

[Vilket jag noterade på fb strax innan avfärd, varpå en före detta elev kommenterade typ så här: Men asså Carro, du ÄR en vuxen kvinna. Bara så att du vet... Det är bra att de finns för att plocka ner arma fröken på jorden.]

Och naturligtvis satt det en bild på Selma själv, där inne på mitt hotellrum.

Selma som i bygdens stolthet och konferenshotellets namne.

Dessvärre hanns det inte med något besök till Mårbacka.

Men you can't have it all, can you?

Något jag och mina medresenärer konstaterade när vi guppade runt på våra bussäten under lång färds dag mot natt [det var inte Selma som skrev den, jag vet] genom ett snöigt och krokigt Sverige var att det tar emot att sätta sig på ett flyg till Thailand. Eftersom det är så  l å n g  resa. Och då bör man ju i alla fall vara borta tre veckor om det liksom ska vara värt det.

Men en tiotimmars busstur till Sunne på en tisdag och en lika lång hemresa på torsdagen efter funkar.

Nä.

Jag känner också att mina anti-Thailandsargument liksom. Inte. Håller längre.

Konferensen var hur som helst både fantastiskt intressant och givande. Och vi skrattade också hur mycket som helst under dessa dagar, vi som tog del av dem.

Jag hade dock lätt för att hålla mig för skratt vid två tillfällen under vistelsen.

Den första när jag precis checkat in på hotellet och kom in på mitt rum.

Som en nervös Papphammar-figur klev jag in och konstaterade att jag inte kunde låsa om mig.

Jag försökte x antal gånger upphöjt i tre utan att lyckas. Varje gång jag testade halvramlade jag ut genom dörren till rummet.

Vad skulle jag göra?

Ringa chefen och höra om hon hade samma problem?

Traska bort till repan och göra mig dum [eller det behövdes inte göras på något sätt där och då med den gröthjärna jag hade strax efter midnatt när vi äntligen skumpat färdigt och sängen var underbart nära men ändå så långt ifrån]?

Eller.

Skulle jag kanske bara använda huvudet?

Till slut sansade jag mig och kom på det självklara.

Precis.

Dörren låstes av sig själv och man kunde inte öppna utifrån. Bara inifrån.

Duktig idiot tog med sig nyckelkortet och klev ut i korridoren för att konstatera fakta.

Sedan lade hon sig. [Och här slutar jag skriva om mig själv i tredje person dessutom.]

Nästa oroliga tillfälle inträffade vid sjusnåret morgonen därpå när jag vaknade och var fullständigt övertygad om att jag delade rum med någon och att denna någon precis duschade i mitt badrum och sedan svarade i en mobil i mitt rum.

På sätt och vis hade jag rätt.

Det visade sig att en mystisk låst dörr mittemot sängen ledde till grannrummet. Ett stort rum hade blivit två med hjälp av en übertunn uppsmälld vägg och en låst dörr.

Jag hörde helt enkelt varenda suck grannen åstadkom.

Det tog tio minuter innan jag tordes öppna ögonen för att konstatera detta.

I övrigt var alles gut.

Puh.

Nu strax nanna kudden här hemma.

I morgon stundar frukostklubb med tjejerna. Länge sedan sist nu.

Tjing, tjingeling.