« Besviken böjs'Mo... | Hem | Vi är inte bara... »
Inget stugbesök i år
Skrivet:   27 oktober kl. 18:50

Dag läggs till dag.

Och även om jag sällan lämnar Mulles grav utan en enda tår när jag går ut och säger natti om kvällarna, lyckas jag rätt ofta lura mig själv att tro att jag klarar mig ganska bra utan min stora, håriga, brunögda kärlek.

På lördag skulle han ha fyllt 13 år. Och det är med en stor klump i bröstet och tårarna vällande nerför kinderna jag tänker på den dagen.

Mulle finns inte längre.

Och fast att jag  v e t  det smärtsamt väl vill jag ibland bara inte förstå.

Kom nyss att tänka på stugan. Och att jag inte varit där en enda gång i år.

Det har gjort för ont.

Jag har aldrig varit där utan min prins.

Vet inte hur det ser ut där utan honom liggandes på verandan.

Kan inte föreställa mig att grilla utan att ha honom sittande intill. Vägande på tassarna. Och med huvudet bedjande på sned.

Kan inte ta in att han aldríg mer kommer simma mellan öarna. Eller sitta i båten med tungan hängandes utanför munnen.

Att han aldrig mer kommer stå bakom tunnan på dass och vänta på mig.

Att hans stora håriga kropp aldrig mer kommer tränga ner sig i underslafen när vi sover där.

Jag är så tacksam för alla år jag fått med min prins. Och jag vet att varje liv har ett slut.

That's the way it goes.

Jag är också enormt tacksam för de nya små krabaterna som pockar på min uppmärksamhet här hemma.

Men likt förbaskat är sorgen så fruktansvärt tung att bära.

Och en tur till stugan blir aldrig. Aldrig mer. Vad den en gång var.

Stugan, here I come!

Jag ligger här hur mycket jag vill, så det så!

Skulle jag ta upp mycket plats i sängen?

 Blir det någon mat snart, eller?

Och här ligger jag och är coolast på ön...

Lite scary är det allt att åka båt!

[Rätt vad det är när jag sitter här och snörvlar vid datorn känner jag något varmt bakom ryggen. En lurvig liten Vargas dyker upp och liksom bara finns. Undrar om han och Mulle har en deal? En trösta-Matte-deal. Jag tror bestämt det.]

Näe. Hörni. Det här går inte.

Nu ska jag och min väggknackarman [han håller på att knacka fram tegelväggen i blivande matrummet] ta och dricka kaffe.

Sedan ska jag ta en promenad, och gå och sola på Matfors nya supermoderna och jättefina drop in-solarium.

Det behöver jag.

Hej så länge!

 
Kategori:   Mulle |  Permalink |  Kommentarer [2]
Kommentarer:

Jag är själv inne i en sorgeperiod, jag hade en alldeles egen Hubert tills i juni. En bearded collie med de snällaste ögonen som kan sitta i ett hundansikte. Han blev bara 6½ år och valde själv att få somna och kvar står man och undrar var tyngden på andra sidan kopplet tog vägen. Varje kväll tog jag med kattsandspåsen ut och kastade på kvällsrundan. Nu kan jag inte gå ut och kasta sopor när det blivit mörkt överhuvudtaget för då börjar jag hulka. Men visst är det fint att dom gjort sånt intryck att man sörjer dom varje dag? Lille Kalleponken är född i samma veva som Hubert dog förmodligen och jag inbillar mig att det är en liten smula reinkarnation i Kalle. Kattungar brukar inte vara så här vuxna i sättet.. Kanske är det lite av Hubert som lever kvar i honom? Man vet aldrig. Och kanske har Vargas fått order om att trösta matte. Kram på er!

Skrivet av Jossan den 28 oktober, 2008 kl. 14:26 #

Jossan- Det är bergis en liten ny Hubert du har där hemma, och jag är övertygad om att Rivers lilla spöke tagit ett snack med plutten Vargas!

Skrivet av Moböjs den 29 oktober, 2008 kl. 11:15 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg