Jag sitter bänkad varje måndag kväll.

Delvis med en kudde halvt om halvt framför ansiktet. Eftersom det blir oerhört pinsamt nu och då.

Jag tycker det är superintressant.

Mycket som sägs håller jag verkligen med om. Jag är sannerligen väldigt mycket för goda relationer till elever. Och hävdar bestämt att mitt yrke innehåller mer än att bara undervisa i rena ämnen.

Men ändå.

Det gör inte så  l i t e ont i mitt lärarhjärta när hela Gunilla Hammar Säfströms ansikte fyller rutan och hon påstår att verkligheten på Mikaelskolan i Örebro är många, många, många, många, många svenska skolors verklighet.

Och jag vet inte om jag tycker det är så där väldigt smakligt när Stavros står ute i korridoren och tuggar tuggummi frenetiskt samtidigt som han säger sig vara på gränsen till hjärtattack. Eftersom matteläraren i klassrummet bakom honom så  t o t a l t  förstör klass 9A:s hela matteverklighet. Raserar  a l l t  han själv byggde upp samma morgon.

Jag betvivlar inte en sekund på att Stavros är en fantastisk pedagog. Det ser jag på det naturliga sättet han rör sig bland eleverna. Hur han liksom älskar sitt ämne. Att han kollar att han har alla i tåget när han tutar runt på procent- och ekvationsrälsen.

Däremot övertygar han mig inte om sina fantastiska förmågor genom att sitta med en vilsen elev i två timmar för att därefter ge henne ett prov. Direkt efteråt. Efter en snabbgenomgång med verktygen funkar det nog fint att meka där och då. Men återkom någon månad senare när motorn pajat igen. Flyter det då. Är jag övertygad.

Och jag tycker också att en fantastisk pedagog kan glänsa i all sin prakt utan att göra det på bekostnad av andra. Hur korkad denna andra än må framstå i teverutan [och det gör han, oj, oj, oj, vad skämskudden är  framme i min soffa när det står matte på 9A:s schema]. Men det blir väl bra teve. Eller nåt.

Jag förstår att situationen på den här skolan är alarmerande. Och att situationen är det på sina håll i övriga Sverige. Också.

Men jag får en fadd smak i munnen när jag inser att de tre superpedagogerna i Klass 9A på något sätt stämplar en hel yrkeskår.

Och det gör mig lite ledsen.

Men what the heck. Jag kan väl bara låta bli att kika då. Om det nu gör så ont i mig. Kan man kanske tycka.

Och det är klart jag kan.

Men.

Jag är som sagt kluven.

För jag håller med om  mycket av det jag ser på teveskärmen också.

Jag tycker väl bara att de där allra grövsta ögonhimlingarna och de djupaste suckarna kunde lämnas utanför kamerorna.

Fast då blev det så klart inte så bra teve.

Gah.

Vilket moment 22 det här blev för mig nu. Och vad jag har syltat in mig i min egen ambivalens.

Men misförstå mig gärna rätt, och lova att ni kommer ihåg att detta är en dokusåpa liksom många andra. Och inte Uppdrag Granskning.

För vi är bra många goa, glada lärare där ute som gör vad vi kan och mer därtill för att säkra den svenska framtiden.

Allt är inte svart eller vitt.

Tjing, tjingeling.