I går var det stort baluns här hemma må ni tro.

Det var 40-åringen som skulle firas.

Och. Oj.

Vad han firades.

Och oj vad jag körde med närmast sörjande.

Medan familjen Storjorden rände huset runt och tände ljus i mängder lassade jag och Mutti fram massa mat på bordet i köket.

Och när klockan slog sex och fram till ungefär halv åtta i går bara vällde det in folk.

Nyckelhålsmannen öppnade dörren gång efter annan och hade nävarna fulla av presenter och blombuketter medan han kramades och trivdes. Och förtvivlades över att inte riktigt hinna med sig i allt det ljuvliga.

Det åts och dracks och babblades och skrattades i varenda vrå av Bällsta.

Och när värsta stojandet med matroddande lagt sig kunde jag och Mutti också beblanda oss med övriga firare.

Och mitt i allt det bullriga, högljudda, stökiga och härliga alltet tillät jag mig att luta mig tillbaka och bara betrakta, rätt vad det var.

Så jag satt där på en stol vid det temporära matbordet i vardagsrummet och sneglade runt omkring mig.

Vilket underbart rikt liv vi lever jag och Nyckelhålsmannen.

Det är ens vänner som är den där stora skatten på något sätt.

Och där längst bort i dubbeldivanen i slutet av soffan i vardagsrummet låg bästa väninnan T med gravidmagen i vädret och en jättesammetskudde under huvudknoppen. Och strax intill låg H, min studiekamrat J:s man, på en annan kudde. De låg där tvärcoola i allt stoj och diskuterade livets vedermödor eller kanske avsaknaden av dem?

Ute i hallen stod en gigantisk ståbas och påminde om den underbara liveshow två av mina arbetskamrater, samt maken till en tredje, haft tidigare under kvällen när de dragit av ett gäng bitar på sina fioler och just denna vackra, slitna, underbara ståbas. Det är något magiskt över livemusik rakt in i vardagsrummet.

I vår säng på övervåningen hade en stor skara ungar gojsat ner sig och låg och kikade på film efter att ha härjat runt hela huset i timmar.

I andra delen av soffan nere hos oss satt svägerskan Svante och Mutti och gamla grannen L och skrattade och dividerade.

Ja.

Det var en underbar kväll fullproppad av goda vänner.

Det enda sorgliga vid sådana här tillfällen är att man liksom aldrig hinner med alla.

Tiden räcker inte till.

Något annat som inte hanns med i går var att äta upp alla tårtorna. Och sent i natt kunde jag konstatera att det var två orörda kvar.

V a d  skulle jag göra av dessa.

En skulle vi ju kunna ta med oss till svärpäronen och fika av så här en sväng i dag [nu kommer de och gårdagens största överraskning, Nyckelhålsmannens systerdotter S -som racade upp från Gävle för att komma och fira morbror- i stället hit om en stund och äter rester och fikar tårta].

Men den andra.

Kanske skulle Mutti jobba och kunde ta med den och glädja arbetskamraterna med?

Eller skulle jag lämna den till fritidspersonalen på skolan? De stackarna som inte har någon som helst ledighet under novemberlovet.

Kanske folket på Slink inn [form av välgörenhetskafé] nere på stan skulle bli glada över en marsipantårta med Janne 40 skrivet med snirkliga bokstäver?

Mutti kom förbi i förmiddags. Näe. Hon skulle inte jobba.

Hon började också fundera på vilka som skulle kunna behöva sig en tårta.

På väg hem ringde hon och tyckte jag skulle lämna den på Hospice. Men näe. Vi kom på att det skulle varit några fler i så fall.

Medan vi pratar och ältar detta dilemma med vad vi ska göra av tårtan vaknar födelsedagsbarnet själv till liv och hör vad vi pratar om.

"Ehh...ni ha: möjligtvis inte tänkt på att  j a g  kanske skulle kunna ta med mig tå:tan på jobbet i må:on?"

Nä.

Hrm.

Det hade vi skamset nog inte.

Den mest självklara tanken slog mig aldrig.

Men nu är i alla fall problemet löst.

Och jag ska ta och lämna bloggen och gå ner och förbereda restmiddagen.

Tjing, tjingeling på er!