För tionde året i rad har jag och Sverker varit på gatufesten tillsammans -om man räknar bort fjolåret då vi gick på Status Quo på parken i stället- i kväll.

Vi går alltid på en torsdag.

Äter alltid middag i något trevligt mattält. Står alltid till vänster om statyn på torget och titta på aktuell artist. I år Markoolio, tidigare år allt från Winnerbäck till Tom Jones. Köper alltid lakritsremmar. Frågar alltid vakterna om de sett till några poliser. Diskuterar ständigt vilka i The Who som har dött och huruvida det var smart av dem som grupp att slå sönder sina instrument på scen eller inte på tiden det begav sig.

De senaste fyra åren har vi lockat med oss Nyckelhålsmannen också. 

Tryggt och bra för Sverker. Alltihop. Rutinerna och hans nya älskling Nyckelhålsmannen, som han alltid öser komplimanger över.

"Hörrudu, vad snygg du är i håret!" [De har samma frisyr ungefär. Näst intill ingen, eftersom de har näst intill inget hår någon av dem.]

"Nyckelhålsmannen, jag tycker du är fin ja! Ja, du är rätt så hyfsad du å Moböjs förresten..."

Kvällen i kväll var alldeles särskilt lyckad eftersom det sista som hände, när Sverker klev in i färdtjänsttaxin, var att en brandbil med sirener och tjut kom och körde förbi.

"Åh herregud Moböjs, det är ju räddningstjänsten!"

Annars är Sverker en aning missnöjd sedan Ulf Elfving ["en himla fin radiopratare faktiskt" citat från Sverker] slutat knäcka som konferencier på Gatufesten.

I sju år var det gatufestkvällens höjdpunkter. Varje gång Ulf Elfving kom upp på scenen och påade nästa band. "Åh herreguuuud Moböjs, det är ju Ulf Elfving!"

Samma reaktion varje gång. År efter år.

Nog surrat om Sverker.

När han försvunnit i sin taxi i sommarkvällen, gick jag och Nyckelhålsmannen tillbaka ner till  torget för att njuta en stund av Plura och grabbarna innan Nyckelhålsmannen måste hem och nanna kudden.

Ni får en liten storbildsbild på the man with the voice.

Bäst som vi stod där och njöt. Lutade över en papperskorg. Kom det ett störande objekt vandrande. Och ställde sig ett par meter framför oss.

Det var lite ödets ironi över det hela.

För medan jag stod där och blev påmind om ett av mina stora barndomshatobjekt började Plura surra om att nästa låt var en låt som handlade om alla de där vännerna från förr. Som liksom bara försvunnit ur ens liv. Och nästan minne med. Men bara nästan.

Jag kände mig ohemult tvungen att berätta för Nyckelhålsmannen om störningsmomentet.

"Ser du han där borta? I rött? Guuud, vad vi avskydde varandra när vi växte upp. Han var livrädd för hundar, så gissa hur många gånger Sussie -barndomens vovve- släpptes ut när han av nån anledning kom nära barndomshemmet? Hö, hö, hö. Han sprang och var skiträdd och Sussie skällde och viftade på svansen. Ho, ho, ho. Och en gång spelade vi badminton mot varandra på idrotten, och jag vann. Då blev han så förbannad när jag psykade honom över att han förlorat mot en tjej, för det kunde man bara inte i hans värld, att han drämde sitt racket rakt i ena låret på mig så jag fick en lårkaka. Han var verkligen så himla dum...Åh, ja, guuud, vi tålde verkligen  i n t e  varandra!"

"Nähä, fast det ha: väl gått ö:ve nu, va?"

"Äh, jag vet inte...vi hälsar ju  a l d r i g  på varann..."

Vad lustigt sådant där är.

Killen är säkert skittrevlig i dag. Och han är lite halvt om halvt c-kändis i stan, så jag ser honom nu och då i tidningen. Men jag kan inte släppa att jag tyckte han var så urbota dum när vi gick i mellanstadiet. Att jag inte ens förmår mig att hälsa på honom.

Förmodligen känner han likadant.

Fast att vi med all säkerhet skulle kunna garva gott åt det hela tillsammans om vi fick tillfälle.

Fast då måste man ju börja se varandra igen.

Och det är ju jobbigt. När man inte sett varandra på tjugotvå år.

Hur länge sen lät inte det där nu då. T j u g o t v å  år.

Det är förresten halva nöjet med att faktiskt besöka gatufesten.

Alla de där människorna från förr. "Som liksom försvunnit ur ens liv. Och nästan minne med."

Som bara dyker upp där mitt framför ögonen på en och väcker både angenäma och mindre angenäma minnen till liv.

Nu ska jag sussilura.

I morgon ska min polare tandläkaren lattja i min mun i en och en halv timme. Så jag behöver lite sömn nu.

Natti, natti los kamratos del bloggos!