« Helgen var fin. | Hem | High five »
Morgonpromenaderna är härliga.
Skrivet:   30 juli kl. 07:43

Nästan jämt.

Fast när himlen öppnar sig och det är som om någon liten vattengud sitter på ett moln och häller skurhink på skurhink över en. Och man har halva språngmarschen kvar.

Är det lite svårt att behålla sin värdighet. Vilket man kan tycka är en utopi i sig. När man är ute och stavgår.

Men.

Den känslan har jag nog kommit över nu.

Jag smattrar fram som en kort, tjock, svartklädd Duracell-kanin med studsande krulltottshästsvans slängande efter mig, över bygden morgon efter morgon.

Och känner mig bara bra jävla nöjd.

Med hög musik i lurarna nickar jag familjärt åt andra morgonmotionärer.

Och så blickar jag ut över omgivningarna.

Sedan jag börjat gå långturen är de vackrare än någonsin.

Njuter av älven som flyter stilla när jag passerar över första bron [nu pratar vi "faktisk" bro och inte trappa] för att forsa och skumma när jag möter den på nästa.

Och den lilla tjärnen jag passerar när halva sträckan är avklarad. Det är en sån där charmig sak med inplanterad fisk och en pytteliten stuga på en pytteliten ö mitt i hela härligheten. Allt som oftast ligger det en trolsk dimma över den under den tidiga morgonstund jag svischar förbi.

Men som sagt.

Lagom vid tjärnen öppnade sig himlen i morse.

Och jag konstaterade att Stenmarcks låt stämde förbannat illa. För medan han sjöng om ett ljummet sommarregn som värmde honom, drabbades jag av ett iskallt dito som fick mig att frysa.

Men.

En optimist är alltid en optimist.

Och att jag tillhör kategorin med halvfullt glas i stället för halvtomt, insåg jag när jag gnuggade regnet ur ögonen, och kände tårna bada i den lilla sjön som bildats i min vänstra gympadoja.

För precis då tänkte jag att , vad fan, det är ju  b a r a  hälften kvar. I stället för fan, jag har ju hälften kvar.

Och jag dog inte.

I stället sitter jag här vid datorn, insvept i ett stort badlakan, och torkar till.

För att strax göra Mulle sällskap i sängen. Hans snarkningar har nämligen en starkt sövande effekt.

Och än är det semester.

Tjing, tjingeling hörni.

 

 

 
Kategori:   Body and soul |  Permalink |  Kommentarer [4]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/enilorac.m/entry/morgonpromenadernas_%C3%A4r_h%C3%A4rliga
Kommentarer:

Du är som en frisk fläkt hela du! Alltid glad, framåt, full av energi och med ett stort, varmt leende som kan värma den allra frusnaste själ. Så ser jag dig. :) Kram/ Wanda

Skrivet av Wanda den 30 juli, 2007 kl. 09:35 #

Wanda- Nu var det du som värmde min själ, tack!

Skrivet av Moböjs den 30 juli, 2007 kl. 11:01 #

Du är sååå himla duktig! Måste ta mig i kragen och bli som du! Har du några bra tips? Ha i åtanke att jag inte kan släntra tillbaka till sängen. Jag HADE ju bara en VANLIG semester...inget sommarlov! :)

Skrivet av M3 den 30 juli, 2007 kl. 13:56 #

M3- Du hade för böveln inte ens vanlig semester...du hade t v å ynka veckor, stackare. Tips...hmmm...näe, får återkomma till det! ;-)

Skrivet av Moböjs den 30 juli, 2007 kl. 15:59 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten