Alltså.

Jag borde verkligen. Verkligen. Verkligen. Inte skriva det här inlägget.

Det är fjantigt och fånigt och löjligt i största allmänhet.

Och det innehåller ett rejält grovt ord. Riktigt. Riktigt. Riktigt grovt.

Och jag har försökt hålla mig borta från min svindlande lust att dela med mig här inne.

Men nu går det inte längre.

Fast att Nyckelhålsmannen muttrade "att man kanske måste ha va:it med för att i:ktigt föstå: eh hur eh kul det va...eh..." när jag snorskrattsfnisshulkande berättade om det jag snart ska berätta här inne, hela vägen hem från onsdagens tjejmiddag [näe, vi hade inte druckit vin -eller något annat alkoholhaltigt för den delen-, det gör vi aldrig på dessa tillställningar, och Nyckelhålsmannen hade inte varit med på middagen heller, men han hade jour och måste ha bilen, alltså fick han skjutsa och hämta].

Och fast att medmentor J [efter att ha skrattat så han nästan också grät när jag lika skrattsnorigt drog alltihop igen i matte/No-arbetsrummet i går, och vi dessutom därpå utvecklat det hela ytterligare] drog efter andan och blev blek om de annars alltid så friskt rödrosiga kinderna när jag sa att jag starkt kände en längtan efter att blogga om det hela.

Det kanske är ett big no no.

Ja.

Men som sagt.

Jag bara kan inte hålla mig längre.

Men till min fördel ska sägas att jag  i n t e  döpt inlägget till det jag  h e l s t  skulle vilja. Till och med jag har alltså en gräns.

Så då kör vi.

[Och känsliga läsare som känner att de har låg toleransnivå och kommer att ha svårt att respektera mig som tänkande, mogen, vuxen människa efter vad som komma skall.

Tja.

Ni har som vanligt valet att sluta läsa här och nu.

Och fortsätta leva i ovisshet om hur fjantigt låg min humor är.]

Vi hade alltså tjejmiddag hemma hos M2 i torsdags kväll.

Och kvällen innan hade jag varit med och arrangerat föreställningen Bitterfittan på Sveateatern.

I föreställningen med det vulgära namnet förekom det lika vulgära adjektivet kukrosa ett antal gånger. Huvudpersonen hade nämligen hakat upp sig på ett tyskt par på en liten restaurang på Teneriffa; "kvinnan hade alkoholistmun och kukrosa dräkt och mannen såg uttråkad ut".

Med denna pjäs i det mentala bagaget entrade jag tjejmiddagen. Som i mångt och mycket gick i ett  r o s a  tecken. Det började nämligen med lax och slutade med en hallonpannacottapaj.

När det var dags för hallonpannacottapajen att göra entré tjoade S till: "Nämen guuuud, va äre här fö läcker då?!"

Varpå M2 säger att det är en hallonpannacottapaj.

"Va, en hallongottapaj?!" säger S lika entusiastiskt och med stora ögon.

Och detta får jag en hangup på utan dess like. För jag tycker det låter så underbart barnsligt roligt med hallongottapaj.

Gotta är liksom ett sådant härligt tantord.

Och från det chicka pannacotta till gotta är steget så roligt långt.

Så jag skrattar och skrattar och kvider över denna hääärliga hallongottapaj som landat på bordet mitt bland oss alla.

Och de andra faller in lite. Tycker det är ganska roligt i alla fall.

Men inte som jag som bara inte kan sluta. 

S skrattar inte. För hon har nu upptäckt att hallongottapajen är rosa. "Men guuud, den ä ju rosa också!"

Då flikar A och M2, M3 och jag in i kör att ja, jo... hallon med creme fraich och grejer lätt liksom blir rosa.

Vad tror ni far genom huvudet på mig då?

Och landar i rummet?

"Men guuud M2, vilken härlig kukrosa hallongottapaj du bjuder på!"

"Kukrosa?" säger tjejerna i munnen på varandra. Samtliga med lika stora ögon som S vid det här laget.

Och jag berättar mellan skrattkramper om föreställningen och den tyska tanten i kukrosa dräkt.

Sedan drabbas vi av kollektiv tvångsmässig användning av det härligt beskrivande [och urbota skitfåniga] ordet jag har svårt att tro att Bengt Grive någonsin skulle ha kommit på trots hans stora idérikedom när det kom till färgskalor och nyanser.

Eller.

Det är kanske mest jag som faller ut i "Men gud, jag hittade det här trevliga receptet på kukrosa hallongottapaj i senaste Allt om Mat och bara kände att jag måste testa det!", "Om det är någon som vill ha receptet på den kukrosa hallongottapajen så har jag kopierat upp det och lagt det i personalrummet!" Och så vidare.

Men de andra har så sakteliga ramlat in i samma fåniga trall.

"Men guuud vilket snyggt nagellack jag såg på Face härom dagen, det var liksom rosa, inte cerist och inte gammelrosa. Näe, inte tuggummirosa heller, det var mer kukrosa."

"Ursäkta, har ni några koftor i kukrosa? Jag har gått på färganalys och det ska visst vara min färg."

Ja.

Jag har redan sagt att det är tramsigt och flamsigt det här.

Men jag kan bara inte släppa det.

Jag skrattar lika högt nu. När jag sitter för mig själv framför skärmen. Eller åtminstone nästan lika högt.

Jag har inte mer avancerad humor än så här. Simple as that.

Jag går igång något så fruktansvärt på allt politiskt inkorrekt. Och när man plockar in det i rumsrena sammanhang.

Jag ska definitivt ta receptet på M2:s kukrosa hallongottapaj.

Och så ska den få heta precis så i min lilla klipp-och-klistra-kokbok.

Däremot ska jag väl inte porta mig själv från matklubben.se genom att lägga ut det där.

Och inte heller delta i Halv åtta hos mig så att gästerna sätter i halsen när de sitter hemma på kammarn och går igenom kvällens meny i den där lilla svarta saken:

"En sallad med färska fikon, björnbär och serrano till förrätt...jag tackar jag. Jo, det låter ju fräscht. Och sedan en köttbit på det. Enkelt och klassiskt. Definitivt. Det gillar jag. Absolut. Eh...eh...M2:s kukrosa hallongottapaj...jaha. Ja. Det kan ju. bli. Spännande. He...hehe...eh."

Det var i Halv åtta hos mig vi landade, medmentor J och jag inne i hans och resten av matte/NO-folkets arbetsrum.

Förresten så har A:s flickor ventilerat där hemma att de tycker jag kan vara med där [i matprogrammet, inte matte/NO-rummet], eftersom A faktiskt berättat att jag "gör så himla god mat". [Tack A.] Den äldre kom med den idén och för att understryka hur bra det skulle kunna bli konstaterade den yngre att jag ju dessutom "har en man som pratar utländska och inte har något hår på huvudet." Hon hade kanske någon vision om hur exotiskt det skulle kunna vara med honom i bakgrunden då. Medan jag kockade.

Ha. Ha. Ha.

Ljuvliga ungar.

[Nyckelhålsmannen heter så här inne för att han har som ett stort nyckelhål på huvudet när han inte rakar av sig håret runtomkring remember? Och kanske är det inte konstigt att den r-lösa småländskan låter som utländska i små näpna flicköron?]

Nä, hörni.

Nu ska jag försöka släppa det här piiiprosa temat. Det är tur jag har en blogg after all.

Skriv och gå vidare. Liksom.

Natt, nattinatt!