« Äger oss redan fett | Hem | Många kissemissbilde... »
Mulle och Molly har fått sällskap i hundhimlen
Skrivet:   1 oktober kl. 23:04

När jag lät Mulle somna in för snart två månader sedan.

Önskade jag någonstans att jag inte varit tvungen att ta beslutet.

Att han bara skulle ha somnat in helt plötsligt en dag.

Men så här i efterhand får jag enbart vara glad och tacksam.

Jag fick ta farväl.

Ge min åldrade älskling ett fint slut.

Molly -hans stora kärlek som gick bort fyra månader innan- blev akut sjuk och familjen greppade varje halmstrå.

Kunde inte släppa taget utan att veta att absolut inget fanns att göra mer.

Så äldsta dottern for in till veterinären med älsklingen. Man öppnade henne. Loppet var kört.

Och Mollan vaknade inte mer.

När hon sövdes, fanns det fortfarande hopp. Om än en liten gnutta, så fanns det en förväntan.

Jag skulle inte ha velat byta med dem.

I fredags fyllde min svägerska 50 år.

Hon firade den stora dagen med en utlandssemester.

Pussade sina tre älsklingar till vovvar adjö på ett hundpensionat för en vecka sedan, och gav sig av. Skulle jag tro, rätt glad i hågen.

I helgen hände det som inte får hända. Hennes första och äldsta älskling Martin hamnade i slagsmål på hundpensionatet, och blev så illa tilltyglad att han inte klarade livhanken.

I ett par dygn kämpade den lille kraken, men i måndags gick det inte att göra mer för honom. Han fick somna in.

Hos honom fanns Nyckelhålsmannens systerdöttrar.

Men matte hann aldrig hem.

Jag kan inte ens riktigt tänka på vilken ångest hon måste ha haft under de sista dygnen av semesterresan.

Jag klarar inte av att ta in det. Det gör alldeles för ont.

Nu är hon hemma igen, käraste svägerskan LG, och både hon och Martin och resten av ligan finns i mina tankar hela tiden.

Snart ska jag ut och säga natti till Mulle, och uppmana honom att ta riktigt god hand om den nyanlända.

Och aldrig mer ska jag gnälla över att jag var tvungen att ta det svåra beslutet. Alternativen känns alldeles för hemska.

Natti, natti!

 
Kategori:   Mulle |  Permalink |  Kommentarer [2]
Kommentarer:

Åh fy vad hemskt att inte hinna ta avsked!
Det där plötsliga hemska som händer när man inte är närvarande kan göra att det känns såååå overkligt!
Hur hemskt det än är vill man ändå på något sätt vara med. Dels för att veta hur allt har gått till och dels för att se det och därmed "förstå" det.
Jag vet att min Pusselsmussel fick ett bra slut för jag var där. Jag såg henne somna in. Hur fruktansvärt smärtsamt det än var så fanns det liksom inga tvivel.
Man sörjer inte mindre och man saknar inte mindre men man "vet" på ett annat sätt...
Hmmmm. Krångligt att förklara.

/Wanda

Skrivet av Wanda den 02 oktober, 2008 kl. 17:17 #

Wanda- Jag vet precis vad du menar. Och hur krånglig känslan är att förklara.

Skrivet av Moböjs den 04 oktober, 2008 kl. 01:53 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg