« Självspinnaren | Hem | Hur Moböjs vet att... »
Mutti, nu får du ula igen..förlåt!
Skrivet:   3 januari kl. 00:55

[ula = gråta våldsamt, på Mutti-språk, och det ska uttalas med tjockt gulpigt L]

Jag kan inte riktigt släppa det här med Mulle som inte längre finns.

Särskilt svårt är det så klart när jag har honom som skärmsläckare. Men jag fixar inte att plocka bort honom.

Någonstans måste han få finnas. Mer än längst inne i hjärteroten på sin matte.

När jag blir så här våldsamt saknig [som jag är just i detta nu] tvingar jag mig själv att gå igenom alla bilder i datorn.

Och naturligtvis finns där fina bilder på min älskling in julklappsaction, tagna under hans två sista julaftnar.

Och naturligtvis måste det vara någon viktig del i min sorgprocess som gör att jag känner att jag måste dela med mig av dessa här.

Så då gör jag det.

Han tog så väldigt stor plats när tomten kom. Varje år.

Så ni förstår vilket tomrum han lämnat efter sig. Nu när han inte längre fladdrar omkring i sin blå rosett. Lilla stora Mulle-bäbisen.

Julen 2006 på Storjorden:

 

Och julen 2007 hos Mutti:

"Husse, hjälp mig med julklappen, fort!"

Den uppmärksamme ser att rosetten saknades i fjol.

Den hade han mist på promenaden med moffen. Mellan mat och tomte.

Har man dessutom hängt med ett tag minns man min förtvivlan innan jag hittade rosetten.

Och den falska lättnaden som uppstod när jag hittade den.

För nog visste jag ändå att julen 2007 skulle vara den sista?

Nu ska jag torka mina tårar och krypa till sängs.

I morgon är en annan dag.

Natti.

 
Kategori:   Mulle |  Permalink |  Kommentarer [1]
Kommentarer:

*Mysryser* Jag måste erkänna att jag tänker (eller kanske mer känner) som du. Har upplevt liknande saker.

Skrivet av Wanda den 03 januari, 2009 kl. 14:13 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg