I början av förra veckan låg jag hemma snorig. Och med pannknack.

Och eftersom allt som liknar förkylningssymptom i dagsläget kan misstolkas till att ha knorr är knorr precis vad det blir på sina håll om man masar sig iväg till jobbet med sitt sjuka jag.

Något som vanligtvis inte hindrar mig.

Jag menar. Vart kommer baciluskerna från i första hand om man jobbar i en miljö där man frotterar sig med cirkus fyrahundra personer dagligen?

Hur som helst var det nog ett klokt drag att stanna hemma. Det visade sig behövas.

Näe. Jag hade med all sannolikhet inte den nya influensan. Detta eftersom jag varken hade feber, hosta eller halsont.

Men jag hade snor i hela systemet och spred fler snorpapper runt mig än killen i den där nässpraysreklamen -som gick på teve för något år sedan- hade i sin bil.

Och var ohemult trött.

Men nu skulle inte det här inlägget främst handla om hur sjuk jag var.

Utan det skulle mer handla om hur sjukt jag betedde mig när jag fick reda på vem som skulle vikariera för mig under tisdagens lektion i åttan.

Så då fokuserar vi på det i stället nu då.

När jag förrförra söndagen insåg att jag skulle bli hemma under måndagen satte jag mig framför datorn och knåpade ihop material till vikarierna som skulle hoppa in.

Bland annat snodde jag ihop ett häfte om svårstavade ord på engelska på fem sidor. En sida om to och too, en om then och than, en om wish, which och witch. Och så vidare.

Jag skrev minnesregler och exempel och skapade uppgifter att träna på.

[Det är ett hårt jobb att vara sjuk om man vill att det ska hända något vettigt på lektionerna när man är borta.]

När jag kände mig hyfsat nöjd med häftet mailade jag det till en kollega som lovade skriva ut det hela och kopiera och lägga på mitt skrivbord.

Så hände det sig att jag blev hemma ytterligare en dag. Och när ingen haft lektionen jag gjort häftet till under måndagen, kunde det i stället användas under tisdagen. Fine. Inget merjobb.

På måndagskvällen var jag ute och kollade jobbmailen. Fick span på vikarielistan inför tisdagen.

För att sekunder senare liksom kväva ett skrik som planterade snorfräs [sorry, jag vet att det är äckelpäckelvarning på detta] på skärmen och resulterade i ett förvånat "Vad hände?" från sovrummet.

Ja.

Vad hände?

Jo. Jag freakade ut fullständigt när jag såg att min nuvarande kollega och tillika en gång i tiden  e g n a  lärare i ämnet skulle gå in och vikariera.

På ett nafs gick jag från kompetent engelsklärare som gjort ett schysst material till att bli kämpande fjortonåring dödligt skrajsen för betygssättning.

Hilfe.

V a d  skulle min gamla lärare tycka om mitt hoprafsade material?

Jag skyndade mig ögna igenom häftet igen och insåg till min förtvivlan att det engelska stavningsprogrammet gått in och ändrat två svenska ord i en beskrivning.

T ä n k  om K  [läraren] trodde att jag hade grova stavningssvårigheter?

Efter en stund orkade mitt snoriga huvudvärksjag inte bekymra mig mer om saken utan jag bestämde mig för att förtränga det hela. Hoppas att hon kanske inte ens skulle hitta högen med häften och använda dem. Eller att hon åtminstone inte skulle titta i dem. Eller. Ja. Vad vet jag.

På onsdagen var jag så tillbaka i jobb och hittade högen med häften överst i röran på skrivbordet.

Hjälp.

K hade skrivit något överst.

Med ett halvöppet vettskrämt öga for jag fram över texten tills jag kunde slappna av.

Bra övning, jag snodde ett ex!

Puh.

Jag var godkänd. Kunde slappna av.

Vilken löjligt knäpp reaktion.

Och i eftermiddags hade vi ämneskonferens och gamla goda K slog ett slag för att vi skulle komma ihåg att dela med oss av goda exempel och arbetstips till varandra, vi språkare.

"Jaa!" sa vi alla i kör.

"Och vi kan väl komma överens om att vi inte behöver ha nån prestationsångest över att det ska vara så himla heltäckande och jättebra allt, det kan få vara bara enkla smågrejer också?" fortsatte K.

"Absolut!" sa vi alla igen.

Och sedan brast jag ut i ett gapskratt åt det dråpliga i mina ivriga jakanden. Och bjöd hela gänget på en beskrivning av min paniknojaattack förra veckan.

Jag vet inte säkert.

Men det  k a n  hända att K skrattar hysteriskt fortfarande. Det var i alla fall vad hon gjorde i eftermiddags när det gick upp för henne vilken effekt hon har på sin gamla adept fortfarande. Så här drygt tjugo år sedan det var skarpt läge.

Puh.

[I övrigt har vi verkligen inget annat än ett jättebra kollegakollegaförhållande i dag. Det vill jag understryka. Men jag tror jag ska försöka hålla mig frisk framöver så gott jag kan påverka det själv. I alla fall.]

Natt, nattinatt!