I dag under ena åttans läslektion satt jag och rättade niornas engelskaprov.

Det var alldeles tyst i klassrummet.

Tjugotre elever djupt försjunkna i egenvald litteratur eller skrivandes i påtvingad bokbok.

[Alla elever på vår skola har en svenskalektion i veckan då de läser rakt upp och ner. De väljer själva, eller med hjälp av oss lärare om det är truligt, vad de vill läsa. Bokboken är ett häfte där de på olika sätt redovisar vad de läst. De kan välja att skriva en del om författaren, låtsas vara en av karaktärerna och skriva dagbok, jämföra boken med något annat de läst eller med en film, med mera.]

En sådan där magiskt lugn timme när man mellan varven sneglar runt på sina adepter och sköljs av en varm våg.

Dag efter dag kommer de. Gör sitt bästa för att hänga med och passa in och fatta allt som ska stuvas in i deras redan överfulla tonårshjärnor.

Släpar gympakläder och skolböcker. Ska komma ihåg den läxan där och att de har prov i det då och det då.

Allt medan allt de har för ögonen egentligen är den stora kärleken eller varför inte moppen startade i morse. Det är tjafsandet med kompisar och föräldrar som inget fattar. [Fast att både ungar och föräldrar egentligen fattar att föräldrar fattar mer än deras barn tror. Ofta.]. Det är frukostar som inte äts för att sängen var så skön.

Men gudarna ska veta att de verkligen försöker. Hela tiden. De allra flesta.

Och eleverna ska veta att vi ser det, vi lärare. Även om vi mellan varven mulnar till över tappade pennor och glömda läxor och småtjatter och flams. Och kan framstå som kravmaskiner som puttrar fram i korridorerna med högar av måsten och krav.

Vi har faktiskt varit där vi med, en gång i tiden.

["För inte alls så länge sedan" har jag slutat säga efter att en nia jag hade för några år sedan visst tyckte att det var  j ä v l i g t  länge sedan. Med tanke på att jag gått ur nian samma år de föddes. Tid är relativt. Och Golvad- jag har  i n t e  glömt att jag nämnt det här tidigare.]

Hur som helst.

Nu tappade jag tråden här.

Det var ju det jättetysta klassrummet och engelskaproven jag rättade jag skulle berätta om.

För rätt vad det var mitt i allt det väldigt tysta kunde inte jag låta bli att fnissa till ganska högt för mig själv.

[Jag gnäller ofta över rättningshögar som ligger överallt. Men egentligen är det med det där, som med disken för oss som ingen diskmaskin har; när man väl sätter igång är det inte så farligt. Ibland är det -till skillnad från diskningen då- till och med riktigt roligt.]

Framför mig hade jag en berättelse, [en av uppgifterna gick ut på att eleverna skulle använda så många oregelbundna verb de kunde komma på och utifrån dem skriva en berättelse i valfritt tempus] mycket skickligt skriven, av en elev som är en baddare på att skriva på engelska.

Och på ett ställe har h*n skrivit något i stil med ...but there will be no sliding around!

Underbar svengelska tycker jag som genast ska göra det till mitt eget uttryck. Hårt arbete är vad som gäller, här ska ingen bara kunna glida omkring inte.

Inte jag heller. Tillbaka till rättningsarbetet.

Puh.