Jag vet egentligen inte om det finns bättre och sämre tillfällen att köra ner i diket.

Men.

Om jag fått välja hade jag valt ett annat tillfälle än  p r e c i s  efter att Sverker och jag lämnat hans gruppboende i eftermiddags, för att hälsa på hans kära mor på äldreboendet hon bor på. [Mycket bo blir det.]

Faktiskt hade vi inte kommit längre än tjugo meter från infarten förrän det började svaja misstänksamt under höger fram- och bakdäck.

Jag körde liksom längs med plogvallen och det visade sig att snöröjaren inte haft någon vidare pinne att gå efter på platsen.

Och tjoflöjt så satt vi där vi satt. Jag lite på sniskan och Sverker rätt rejält på sniskan.

Försöka komma upp. Nä. Funka inte. Försöka backa. Nä. Funka inte heller.

"Men va vart dä nurå?" fick Sverker ur sig rätt snart.

Och jag konstaterade att vi hamnat i diket. Ringde min man som suckade djupare än vi satt fast. Ringde min storebror som skulle få i uppgift att hämta min man för att de skulle kunna göra en bedömning av läget. Men där var det tji svar.

"Men herregud Caroline, va hände nu egentligen, va gjorde ru?!" fortsatte mannen till höger om mig, medan jag halvhjärtat förklarade att läget var  h e l t  under kontroll [yeah right] samtidigt som jag kravlade mig ur bilen och sa åt honom att vänta där han satt.

Som om stackarn hade något val.

Precis som jag kommit ur bilen och var i färd att ringa pappa problemlösaren dök en riddare med röd pickup upp från ingenstans [eller okej, han kom från Åsta].

Riddaren stannade pronto och sa att vi kunde göra ett försök om jag hade bogserlina i min bil. "Men ja ha bara sommardäck ja, så jag kan inte garantera nåt." Om jag hade lina? Yes. Jag hade lina.

Och fett med tur.

För inom loppet av ett par minuter från att vi hamnat i diket, Sverker och jag, var vi uppe på vägen igen.

Och jag visste inte till mig av lycka och slängde mig om halsen på farbror riddare. [Med detektivarbete -tack Josse och Nyckelhålsmannen- lyckades jag senare landa en chokladask i hans näve.]

Det första Sverker sa när jag satte mig bakom ratten igen var, "Men herregud Caroline, hur kunde det där hända egentligen?"

Rub it in bara.

Vi var båda  m y c k e t  chockade [näe, mest Sverker, men det låter bra] efter äventyret utanför gruppboendet. Och jag ringde febrilt alla möjliga människor, för att få kläm på vem riddaren i röda pickupen var, under Sverkers och min fortsatta färd mot äldreboendet.

När jag ringde pappa skulle Sverker prompt prata med honom, och frågan han hade att ställa till pappa var ungefär, "Men h u r  kunde detta gå till egentligen hörrudu? Va vare egentligen som hände? Va? Va?"

Och den frågan hann jag svara på ytterligare ett tjugotal gånger under de timmar vi tillbringade tillsammans i eftermiddag, jag och mannen som aldrig glömmer. Den frågan och hur många medlemmar i The Who som lever egentligen? Varför det heter militärbyxor? Och om jag kom ihåg när Nyckelhålsmannen ramlade när han klippte häcken? Och om det blir någon gatufest till sommaren? Och om vi inte ska åka och fika hos den snälla damen i Nacksta -Mutti- nån mer gång? Och om den där Keith Moon knarkade ihjäl sig han?

Jag vet inte inte om ni kommer ihåg varför Sverker kallas Sverker här i bloggen? [Han heter så klart något helt annat egentligen.]

Det beror på att han låter  v ä l d i g t  mycket som Sverker Olofsson när han kommer igång med sina frågor.

Och näe. Jag vet inte riktigt vad som hände där i dag. Mer än att vi satt där vi satt helt plötsligt.

Och att Sverker trots allt är en himla cool kille. För han oroade sig inte en sekund över annat än hur klantig jag måste ha varit som körde i diket.

Och han hade ju rätt i sin coolhet.

Shit happens och så plötsligt händer det.

Det dyker upp en riddare i en röd pickup och så går livet vidare.

Och nu.

Nu ska jag nanna kudden inom kort.

Natt, nattinatt hörni!