OBS! OBS! OBS! INNEHÅLLET I DENNA BLOGG SKALL HÅLLAS UTOM RÄCKHÅLL FÖR MINA KÄRA SVÄRFÖRÄLDRAR. De har nog som det är utan att grubbla på Nyckelhålsmannens sjukskrivning.

... och råttan på repet.

Eller kanske mer Nyckelhålsmannen på Hubbe. Och Hubbe på Vilda.

Puh.

Med det ena kommer det andra.

Det har visat sig att min svåger Hubbe inte varit någon riktigt snäll kattkille hemma hos svärföräldrarna.

Han har tagit över deras tillvaro rejält. Och de har hållit god min och pratat varmt om "Hubbe-gubben".

Något har gått snett i kommunikationen. Lillkillen har inte trivts där hemma.

Så för att göra livet lite roligare har han vält grejer, petat ner tavlor från väggen, väckt svärmor om nätterna och varit allmänt lynnig i humöret.

Och med all sorg som kommit in i vardagen på slutet orkade svärmor inte mer i går och det rann ur henne hur elak Hubbe är som inte låter henne sova och som förstör alla hennes grejer.

Tänka. Tänka.

Vad göra?

Jag kontaktade djurhemmet för tips och stöd.

Och ringde Nyckelhålsmannen på jobbet.

Denne konstaterade att vi kanske måste befria svärmor och försöka ta hem det lilla monstret till oss?

Så långt hade inte jag tänkt.

Men med tanke på alternativen. Som inte såg  a l l t  för ljusa ut för Hubbes del. Tänkte jag att det kanske var värt ett försök.

Svärmor var dock  m y c k e t  skeptisk och såg framför sig hur alla våra grejer skulle ligga sönderslagna på golvet i matrummet inom en kvart. "Jag komme ju bli skyldig e: hu: mycket som helst. Hä:egu:d. Det komme aldi gå:!"

Men skam den som ger sig tänkte vi.

Voine. Voine.

Katt-not-så-very-at-all-proffsen Moböjs och Nyckelhålsmannen in action.

Flera gånger pratade jag med djurhemmet och fick tips om hur vi skulle gå tillväga när vi introducerade Hubbe in da house.

Vi skulle ta det lugnt. Inte låta katterna konfronteras direkt. Och vi skulle vara förberedda på att det här är en process som kan ta ett tag.

Yes.

Medan svärmor förberedde flytten genom att plocka fram buren där hemma hos dem. Förberedde sig Hubbe genom att genast lägga sig i den.

Och jag och Nyckelhålsmannen åkte på Granngården och köpte gröna sådana där småstängsel man kan bygga ihop.

Sedan införskaffades en burk fiskbullar för att killen skulle känna sig välkommen.

Svärmor kunde inte hålla lättnaden tillbaka när vi kom och hämtade hennes illbatting. Inte en tår det kom när hon vinkade av honom. [Så jag antar att det varit riktigt tufft. För  i n g e n  har sådan separationsångest som min svärmor. I n g e n.]

Väl hemma installerades farbror Hubbe i matrummet. Med fiskbullar och torrfoder. Vatten. Låda. Och klösträd.

"Vi böja väl med ett inte så högt stängsel. Vi ä ju ändå hä: ju." Konstaterade Nyckelhålsmannen. Och so far så good.

Hubbe käkade fiskbullar i godan ro och Vargas och Vilda kikade in på honom helt kort. Sedan gick Vargas och lade sig.

Men oj. Det verkade ju gå jättebra det här, tänkte Nyckelhålsmannen och jag och glömde  h e l t  alla tips från djurhemmet.

För om det skulle bli protester skulle väl de komma på en gång?

V a d  vi bekräftade varandras tankar medan Hubbe klättrade över det gröna stängslet för att gå på upptäcksfärd.

Vi följde med honom.

Visst var väl han och Vilda nyfikna på varandra? Och visst verkade det gå rätt bra?

Jadå.

Men, oj. Var det Vilda som lät så där konstigt? Hon kanske uppfostrar den nye? Men, oj. Kom det där klickljudet från Hubbe? Hm.

Jag lagade sen middag och min äkta hälft följde kissemojjernas avvaktande färd genom huset. [Ja, inte Vargas då, han hade ju gått och lagt sig.]

Så hörde jag Nyckelhålsmannen mumla något om "att det va nä:a catfight" på övervåningen och ropade tillbaka att han väl fick ta med sig Hubbe och komma ner så vi fick stänga in honom då.

Ett par sekunder senare kom en mycket bister man med en lika bister katt i högsta grepp in genom köket och landade i matrummet. Bakom. Det gröna stängslet som raskt växte för att göra det omöjligt för Hubbe att ta sig över.

Fråga mig inte vad som hände sedan.

Men på något sätt mitt i allt mixtrande blev det en glipa någonstans och köksdörren var inte riktigt stängd så tjoflöjt rusade Hubbe som ett oljat spett genom köket och hallen och mot övervåningen.

Och där och då flög reptilhjärnan i både mig och Nyckelhålmannen.

Rädda Vilda. S k r e k  den till oss.

Och sedan låg Hubbe och hans storebror i en blodig [bett och klor] skrikande och kväsande hög på hallgolvet på övervåningen. Och jag mitt dumma nöt skulle försöka hjälpa till och blev rejält klöst på kuppen.

Efter många blodiga om och kvidande men var Hubbe tillslut i buren och Nyckelhålsmannen färdig att göra slut på honom.

Gråt och tandagnisslan från mitt håll. Handtvätt och telefonsamtal till sjukvårdsupplysningen för min äkta hälfts del.

Och sedan ett snorigt och tårfyllt samtal till ytterligare en medlem ur djurhemsstyrkan.

"Det här...snyft...snörvel...går inte. Katten är helt galen... vi klarar inte det här...."

Superlugnande pedagogen till kattkännare i andra änden av luren konstaterade, i samma takt som det också gick upp för mig, att vi gjort ungefär bra precis varje fel man  k a n  göra, under den senaste halvtimmen.

Och innan vi lade på hade Hubbe klarat ännu ett av sina kattliv.

Jag försäkrades om att det enda rätta var att konsekvent hålla Hubbe i sitt rum i flera dagar och att stå ut med att han inte skulle låta så nöjd varje minut på dygnets timmar. Att mellan varven vara där inne med honom. Och att låta honom och de andra träffas på varsin sida stängslet under en längre tid.

Jösses.

Den lille har funnit sig i sitt öde där nere. Hyfsat. Ett och annat missnöjt tjut undkommer honom nu och då.

Men som sagt.

Skam den som ger sig.

Vi misstänker att Hubbe varit rejält understimulerad och att han eventuellt har en längtan efter både kompisar och att få vistas utomhus.

Vi ska ge det en tid.

Och om det inte går, är jag övertygad om att snällingarna på djurhemmet hjälper oss lösa situationen.

[Och nu ringde Nyckelhålsmannen från jobbet. Han har blivit sjukskriven en vecka och hemskickad med jättekuren penicillin. Och en tjock, bultande högerhand.]

Hå och hej.

Nu ska jag ta mig lite frukost och gå och kika till Hubbe.

Fortsättning följer.