Eller egentligen mest om att göra gelé.

Tänkte för en gång skull vara huslig och ta reda på lite bär ute i trädgården.

Magasin och kvällstidningar svämmar ju som över av fiffiga bärrecept den här årstiden.

[Och när man är slav under sådana -tidningar, inte bärrecept- blir man så klart påverkad.]

Man kan göra jordgubbs- och lakritssylt. Om man vill vara lite wild och crazy.

Sylta päron med lime och ingefära.

Sno ihop en krusbärsmarmelad. Med konjak och mandel i.

Eller så kan man göra det enkelt för sig och tillverka en massa härlig rödvinbärsgelé.

Tänkte jag.

För i min värld var det bara att koka ihop och hälla upp på burk. Och voilá.

Det visade sig att verkligheten och min värld inte hade så mycket med varandra att göra.

Och att det där härligt naturliga med egenhändigt kokad gelé försvann någonstans på väg hem från ICA i en kasse full av pektin och atamon och paraffin.

E. Kändes det som. Massor utav E.

Sånt där farligt.

Fast vad vet jag.

Hur som helst började mitt äventyr med att jag plockade mig en jättebytta [med mina inte-gilla-plocka-bär-mått mätt] röda vinbär i går eftermiddag.

Solen sken. Bromsarna bet mig. Och själv bet jag ihop.

Med mantrat "Det är härligt att ha egna bär att skörda, det är härligt att ta reda på sina egna bär, det är härligt..." [Ja, ni fattar.] stod jag där vid jättebusken intill Mulles grav och tokplockade. I minst en halvtimme.

När byttan var helt okej fylld tillät jag mig själv ge upp och traskade in i köket och rotade fram Rutiga kokboken.

Tänkte att det här kommer det bli massor av gelé av.

Bläddra. Bläddra.

Vadå koka som saft? Jag vet väl inte hur man kokar saft.

Bläddra. Bläddra.

Aha. Koka bären i tio minuter och moffa dem mot kastrullkanten så det saftar ordentligt under tiden.

So far.

So good.

Sedan kom det.

Man skulle ha saftsil och ställning och hå och hej.

Efter den informationen, en massa förmaningar om att om det inte blivit gelé när man kokade om hela baletten i tjugo minuter var det  i n g e n  idé att fortsätta. För då skulle det  a l d r i g  bli gelé. Nä. Då fick man göra saft av den misslyckade gelén i stället.

Och så kunde man testa på vägen om det skulle bli gelé eller ej på massor av krångliga sätt.

Eller tillsätta pektin [eller nåt].

Sedan skulle det ena absolut i före det andra. Och det skulle skummas. Och burkarna skulle sköljas i atamon och gelén skulle hällas upp innan den stelnade. Sedan skulle man dit med paraffin och bomullstrådar och gud vet allt i burken innan den skulle tillslutas.

Puh.

Om det inte varit för att jag redan plockat de förbaskade bären hade jag gett upp där.

I stället styrde jag kosan mot ICA.

Och konstaterade att det skulle gå loss på nära nog tvåhundringen innan kalaset var färdigt.

Ringde och gnällde med Mutti medan jag fingrade på paraffinpåsar och burkar.

"Vad fasen...burkar och silställning..mhm...det blir dyrt det här...näe, jag har inga burkar, jag har slängt dem....va? Låna din ställning...mhm...fast vänta, jag kan ju bara köpa duk och använda en sil...m å s t e  man verkligen ha paraffin...det verkar ju så jäkla krångligt....bla...bla...."

När jag gnällt färdigt lade vi på och jag handlade vad jag skulle och skyndade hem med prylarna utan att snegla på butikens sylthylla där jag  v e t  att gelén står i ganska stora burkar för tian styck.

Sedan blev det paus för bio och umgänge med kamrater.

Och så blev det missinassen.

Och så var det soligt i förmiddags.

Och så kom Mutti med ställningen i alla fall eftersom hon känner sin dotter och förstod att jag inte kommit mig för att ta itu med geléandet ännu.

Men sedan. Där vid tre i eftermiddags. Fanns det inget mer att skylla på.

Jag kokade och moffade bär, trilskades med ställning, kokade och hade i pektin före socker och skakade burkarna ordentligt med atamon och sölade ner halva köket och var allmänt slafsig.

När mina fyra pytteburkar var fyllda till två tredjedelar med kemikalier, saft och socker hade jag åstadkommit cirkus 7 deciliter gelé.

Och en gigantisk hög med disk.

Jag sneglade på paraffinpåsarna och tänkte hoppa dem. Men då satt husmorsdjävulen på min ena axel och tvingade mig ringa Mutti igen.

Och näe.

Jag kunde nog inte hoppa dem.

Men hade jag ingen skrotkastrull att smälta det hela i? Och jag måste akta mig så paraffinet inte började brinna. "Men hua, dä ä inge krångligt alls dä elle, mä paraffine, näe, bara ru se till så ne inte bli fö hett!"

Jag tog tag i den sista uppgiften med.

Och det brann inte alls.

Till och med petade jag ner snören i paraffinet så det blir lätt att bli av med locket när den exklusiva gelén ska ätas här i höst.

Puh.

Nu är jag värd att spela hur mycket betapet som helst.

Jag ska bara rusa ner och tillsluta burkarna.

Tjing, tjingeling!