« Jag är en av de unga... | Hem | Helt skilda saker »
På gott och ont
Skrivet:   1 oktober kl. 21:59

Att vara nyfiken. Och snoka runt.

Det är verkligen på gott och ont.

Min allra första dagisinskolning någonsin. Och hennes lillasyster.

Jag snokade reda på dem på Facebook.

Dessa båda tjejer följde jag rätt tätt fram till de var ungefär elva och nio, eftersom jag efter resans gång blev vän med familjen och umgicks en del med dem privat efter att jag slutat på dagis. [Lång historia som vi inte tar här.]

Om vi koncentrerar oss på den äldsta av tjejerna.

Så minns jag en plutig och söt liten tjej med flätor, som första dagen på dagis ville gå in till lillasyster på småbarnsavdelningen och "lajja" i stället för att vara hos oss på stora.

Hon var en riktig skruttlisa. M i n  skruttlisa.

Berättade vid mellisbordet att hennes pappa bara kunde baka småflickor. "Min pappa kan bara baka småflickor...för vi e ju tre systrar [han hade redan en dotter innan dessa charmtroll kom till världen]...och han har bakat oss, åsså har vi legat och jäst i mammas mage innan vi varit färdiga...han  k a n  inte göra pojkar!"

Ville alltid sitta i knä och lyssna på sagor.

Skrattade med hela ansiktet så alla tappade tänder lyste med sin frånvaro i den lilla munnen.

Nu.

Nu har vi messat varandra på Facebook.

Det var en kär brevväxling.

Roligt att höra att allt var bra och att hon mindes sin  g a m l a dagisfröken.

Efteråt gick jag in på hennes profil.

Och kikade på. Bilder.

Hmm.

Av min flätiga och oskyldiga lilla tjej har blivit en partypingla som poserar på diverse partajbilder. Cirka trehundra. Och plutandet var inte längre av det oskyldiga slaget.

Jag fattar ju att hon faktiskt är arton vid det här laget. Att hon faktiskt tar studenten när som helst. Att det faktiskt hänt en hel del på alla år.

Men jag saknar flätorna.

Och önskar att jag gett fasen i alla de där bilderna.

Suck.

Jag berättade om upptäckten för en kompis och hon skrattade och sa att "Ja, jo...det är på barnen man ser att åren gått..."

Men i det här fallet är det inte åren jag suckar åt. Det är insikten att trollungen inte längre finns.

Att hon blivit halvvuxen bara så där.

Eller hel för fasen. Helvuxen. Myndig. Kanske har körkort. Får rösta.

Det känns helt enkelt bara konstigt.

Nu ska jag hålla mig borta från gamla dagisbarn på Facebook. Det ska jag verkligen. Absolut.

[Yeah right.]

 

 

 
Kategori:   Memory lane |  Permalink |  Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/enilorac.m/entry/p%C3%A5_gott_och_ont
Kommentarer:

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten