Egenvald ensamhet är något alldeles fantastiskt.

Hur mycket jag än älskar min Nyckelhålsman kan jag inte sticka under stol med att det kan vara befriande skönt att bara lalla runt här hemma och vara. Helt solokvist. Mellan varven.

[Ja, ja. Jag vet vad ni tänker. Vadå ensam? Då hänger du ju på msn och bloggen och betapet. Och det är ju  v e r k l i g e n  ensamt så det förslår. Fast det är det ju faktiskt. På ett sätt. Sällskap i ensamhet. Äh. Tolka det som ni vill.]

[Ha, ha. Isn' t it ironic? Nyckelhålsmannen ligger i sängen och ska sova, precis. Mulle kliver upp och lägger sig på min plats och min äkta hälft gnäller teatraliskt "Såg jag ut att ha det ensamt, va?" Jag som precis skulle skriva att han är likadan som jag. Hm. Jag gör det i alla fall. För det är han. Han bara retas när jag sitter vid datorn i stället för att klia honom på ryggen när han ska sova.]

[Nämen. Vad många parenteser det blev nu.]

[Jag vet. Det är irriterande. Jag ska sluta.]

Nu råkar jag veta att han har samma behov.

Att han tycker det är underbart skönt att smita till ön själv då och då. Stå i vadarbyxorna ute i älven och kasta, eller ligga inne i stugan och läsa böcker mitt ute i ensamheten.

Och att han tycker det är superskönt när jag sticker iväg på styrelsemöten, tjejmiddagar eller träning och han kan drälla runt här hemma och göra vad han vill.

[Ligga i sängen och se teveserier på dvd -alternativt läsa- och äta Texas Pecan-glass.]

Båda behöver space. Båda får space.

Och det är väl också ett tecken på att vi hamnade rätt när vi hittade varandra.

För jag har så svårt att förstå de där paren som verkligen gör  a l l t i n g  tillsammans.

Som aldrig tar en promenad ifred ens en gång.

Det storhandlas och gås på bio och äts parmiddagar och fiskar den ena så nog fasen fiskar den andra också. Man tränar ihop och ser alltid samma program på teve. Man reser ingenstans utan varandra och gå på krogen med kompisarna? Hu så hemskt, då blir ju den andre  e n s a m. Om man trots allt vid något enstaka tillfälle råkar vara ifrån varandra ett par timmar efterlyser man varandra  på mobilen.

Brrr. Dubbelbrrr. Tycker jag. Som levt och rest ensam stora delar av mitt vuxna liv. Vilket naturligtvis gjort mig till den jag är och påverkar min inställning till siamestvåsamheten jag upplever i omgivningen ibland.

Jag är fullt medveten om att alla människor är olika. Och att det väl är jättebra. Jag blir bara lite orolig över de där vilsna själarna som bara inte klarar av att vara ensam en stund. Vad är det man flyr från då? Börjar jag genast undra på något sätt.

Jag gillar över huvud taget att göra saker själv. Att umgås med ensamheten.

[Även om det kan verka som om jag umgås med mina vänner eller familjen hela tiden och jämt, om man följer den här bloggen. Men det ena utesluter inte det andra. Eller det tredje.Eller fjärde för den delen. I mitt liv.]

Att hänga ensam hemma är jätteskönt. Se en film ifred. Eller ligga bort ett par timmar i badkaret.

Att vara solo när jag shoppar eller går och tränar är en ren nödvändighet. [Jag verkligen ogillar att shoppa med andra. Och att haka upp träningen på kompisar eller man är dömt att misslyckas. Så länge man inte tränar någon lagsport förstås.]

Med detta inte sagt att jag inte gillar att tillbringa tid  m e d  min man och min familj samt alla mina och våra vänner. Jag älskar att umgås över bullriga middagar, att gå ut med tjejkompisarna. Och att bara vara med Nyckelhålsmannen. Men nu var det ensamhet det här inlägget skulle handla om.

Det sköna med den självvalda.

Och det skitjobbiga med motsatsen.

Allt det här kom jag att tänka på när jag var ute och klippte gräs i eftermiddags. Jag gör nämligen precis vad man inte ska göra när jag klipper gräs. I stället för att skydda hörseln med de fina gula kåporna vi har i vedboden tar jag på mig mp3:n och spelar musik som överröstar brummet från stigan.

Inte smart. Men trevligt.

I dag hade jag någon sommarmix i lurarna. Och varje gång Ted Gärdestads Sol, vind och vatten återkom -gräsmattan är stor- fick jag flashbacks från min sommar i Frankrike.

Jag minns smärtsamt väl alla kvällar en inte fyllda arton ännu-Moböjs satt på en strand i Normandie och stirrade ut i havet och längtade hem, med en 70-talsmix i freestylen. Och en av låtarna var just Sol, vind och vatten.

Jag hade hals över huvud kommit på att det var en jättebra idé att åka till Frankrike och jobba som aupair. Fast att jag inte behärskade språket. Och inte kände till kulturen.

Så kom det sig att jag levde med en yttepyttbäbis dygnet runt i två månader. Jag var aldrig ledig. Flackade runt med bebben i Paris och Normandie. En vecka inhyst hos farmodern. Ett par veckor i familjens våning i Paris. Iväg till lantstället i Houlgate. Och tillbaka igen.

Jag som var en bortklemad sjuttonåring med stor frihet och många vänner där hemma. Befann mig långt borta med ett ofattbart ansvar och en aupairmamma som var lynnig som få  i hasorna. Och aldrig lät hon mig vara ledig. Det var de där kvällspromenaderna ner till stranden då. När den lille sov. Dem fick jag ta.

Och jag satt där och stirrade ut i det blå. Och kände mig så obeskrivligt ensam. Lyssnade på Gärdestad och Pugh och Lundell bland annat. Undrade vad vännerna gjorde där hemma och vem som klippte farfars gräsmatta. Oroade mig för att det skulle hända någon någonting när jag inte var där.

En kväll kom det fram en kille och satte sig bredvid mig. Det var strax före midsommar -inte i Frankrike näe de firar inte midsommar, men hemma- och han undrade vad jag satt där och tänkte på.

Han hade sett mig förut.

Jag stängde av min freestyle och berättade i korta drag. Och han lyssnade. Och berättade att jag gärna fick komma på fest -som skulle hållas just på midsommarafton- hos honom och hans kompisar. De hade lånat ena kompisens pappas strandhus. Vi gick förbi där och jag hejade på vännerna.

Sedan gick jag för första gången på de veckor jag befunnit mig där i Houlgate med lätta steg alla backarna "hem" till vårt hus. Och mitt dumma jag berättade glatt för mamman i familjen vad som hänt.

Jag kom aldrig i väg på den där festen. Hon såg till så jag hade massor av arbete den kvällen.

Usch. Ensam och liten i världen kände jag mig många gånger den sommaren.

[Fast visst fanns det roliga stunder också, det är aldrig bara åt ett håll. Jag lärde känna kuliga franska och portugisiska aupairer som arbetade i familjerna runt omkring. Och vi hade en hel del skoj ihop när vi jobbade. I min familj var vi dessutom två aupairer, en fransyska och jag. Men hon hade alltid lediga helger. Så det var de som var så där vansinnigt ledsamma och tomma. Och så kvällspromenaderna till havet när Dominique var kvar i stan med de äldre barnen.]

Sommaren med Ted.