Har nyss sett Robins. Och där var Peter Settman gäst i kväll.

Han berättade målande om hur han pendlar mellan att vara väldigt vuxen och myndig och att vara som en fullkomligt kollikockig tolvåring. Och han drog någon anekdot om när det verkligen blivit väldigt tydligt. Och oerhört pinsamt.

Medan han satt där och pratade kom jag att tänka på personalrummet på jobbet.

Det är ju en plats man gärna skulle kunna tänka sig som oerhört sansad och akademiskt småtorr så där.

Men.

Nä.

Det är inte riktigt så verkligheten ser ut i personalrummet på "min" skola.

Inte alls faktiskt.

Nog kan det pågå väl så avancerade och intellektuella [Hur komiskt är det inte att jag precis googlade på intellektuella för att kolla så jag stavade rätt. Moahahahaaa.] diskussioner [näe, det behövde jag inte googla] där inne.

Men sedan någon planterade en burk pruttlera på ett av borden har nivån sjunkit till oanade bottenrekord.

I dessa influensahysteriska tider är vi ett antal kolleger som trots allt inte kan hålla fingrarna borta från den slimegröna geggan.

Jag har själv blivit något av en expert på att få till riktigt höga och långa pruttljud.

Och det är inte utan att vi fnissar så vi gråter kring den lilla burken, vi som inte kan hålla oss ifrån.

Det blir som så paradoxalt.

Att medan några arbetskamrater sitter djupt försjunkna i en allvarligt mumlig diskussion i soffgruppen. En kollega pratar i telefonen med Maggan på expeditionen och matbordet är fullt av tuggande matlådeätare.

Då delar vi på pruttburken och nästan applåderar fram den ena slajmfjärten efter den andra.

Och har the time of our life.

Sedan torkar vi skrattårarna, snyter oss, tjavar ut i korridoren och ropar in våra små kycklingar till nästa lektion.

Som om ingenting har hänt.

Eller.

Kanske inte alltid.

Ibland avslöjar jag våra barnsligheter för en och annan elevgrupp.

För jag tror de mår bra av att veta att vi inte bara är lärare. Utan att vi är människor -med dålig humor- också.

Och nu känner jag att gränsen mellan personlig och privat är  v ä l d i g t  tunn. För jag är på vippen att ge er a bit more information than you need.

Det är lördag kväll.

Kan Peter Settman på bästa sändningstid berätta att han brukar locka på pillisnoppen på kontoret när han varit vuxen för länge.

Så ska väl jag ta och bjuda till lite jag med.

Detta utspelade sig i ett sovrum nära mig vid sovdags i går kväll:

Jag [som trots att jag gillar pruttlera väldigt mycket, är en mycket väluppfostrad flicka som aldrig i vaket tillstånd skulle få för mig att släppa väder någon annanstans än på tjotta] håller precis på att somna när det som inte får hända händer. "Fjuff" låter det. Från min sida av sängen.

Och som en direkt reaktion på detta fruktansvärda följer denna konversation mellan mig och Nyckelhålsmannen:

Jag förskräckt: "OJ! JAG PRUTTADE!"

Nhm sömndrucket: "Va?"

Jag, lite mer sansat men något generat: "Eh...jag råkade...sucka lite med rumpan..."

Nhm: "Va? Jaså det hö:de ja inte..."

Jag: "Nähä, rackarns... och så avslöjar jag mig själv. He...he..e..."

Nhm: "Jag kanske ba:a va diske:t..."

Jag: "Hmpf..."

Nhm, nu klarvaken och upprymd: "Och du suckade inte med umpan, det va me: som du gäspade!"

Jag, också klarvaken men inte fullt lika upprymd: "Hmpf...hmpf...jag gäspade inte alls, det var bara en liten, liten suck. Faktiskt!"

Så.

Nu slutar jag innan nivån här inne blir  l ä g r e  än den i personalrummet.

Natti, mina kamrater!