Härom dagen var jag med om en kulturkrock på jobbet. En kollision mellan ett par elever och en lärare. En krock som gjorde ont i alla tror jag. Men som innan det var färdigt löste sig hyfsat okej. Trots allt. Men den fick mig att tänka till.

När jag började plugga till lärare tyckte jag att mycket var ganska svart eller vitt.

Att vara respekterad lärare var för mig då lika med att elever inte ifrågasatte vad man sa.

Man skulle gå in i ett klassrum som ett lejon första gången. Visa vart skåpet skulle stå. Se till att eleverna visste sin plats.

Sedan.

När man fått respekt.

Kunde man släppa lite på tyglarna allt eftersom.

Bli lite kompis.

Men bara lagom.

Total rättvisa var att behandla alla lika. Samma tider. Samma villkor. Lika mycket uppmärksamhet.

Dessutom gällde det att alltid vara ordentligt påläst och ha på fötterna. För jösses, vad pinsamt om jag skulle bli stående svarslös inför en skolklass.

Eh.

Vänta lite.

Det är inte mer än elva år sedan jag påbörjade min utbildning.

Men man skulle kunna tro att det var etthundraelva år sedan. Ungefär.

Tack och lov kom jag ganska snart på bättre tankar.

Insåg att respekt inte är lika med någon slags halvrädsla som gör att ungar automatiskt spottar ut tuggummit och rafsar av sig kepsen så fort en lärare sticker in huvudet genom klassrumsdörren.

Förstod att det mest rättvisa är att behandla alla olika i stället för lika.

Jösses. Det finns väl inte en unge som är funtad exakt likadant som alla andra? Inga vuxna heller för den delen.

Och sist men inte minst lärde jag mig snabbt att det var lika bra att blotta strupen på en gång. Kliva ner från piedestalen. [Ta vilken klyscha som helst.]

För ingen människa kan allt. Och i stället för att springa runt och mörka alla brister i klassrummet var det lika bra att sätta dem under luppen direkt.

Nej.

Man får inte göra vad man vill och hur man vill i mitt klassrum.

Alla ska kunna jobba med alla. Man skrattar inte åt varandra.

Och. Jodå.

Mössor och kepsar ska av eftersom vi år efter år bestämmer att vi ska ha den regeln på skolan.

Men.

Jag spänner inte ögonen i enskilda elever och ryter "Mössan!" det första jag gör på mina lektioner.

I stället säger jag ett allmänt "Okej hörni, mössor och kepsar av, nu kör vi!" och så går jag igenom vad som ska hända. Vad vi ska jobba med.

Därefter smyger jag förbi, eller hintar lite till, den som glömt huvudbonaden på.

Och. Dessutom.

Hör och häpna.

Så kan jag till och med låta en och annan unge ha den på hela lektionen. Trotsa regelverket fullständigt när det gäller enstaka elever.

För det finns faktiskt osäkra små kluringar vars hela identitet sitter i den där mössan. Och om jag måste välja väljer jag tveklöst en trygg unge i mössa som lär sig något framför en osäker och mästrad dito som inte kommer fokusera minsta lilla på vad som händer i klassrummet.

Och då skiter jag högaktningsfullt i hur det ser ut om en kollega sticker in huvudet och upptäcker detta.

Jag är inte slapp. Jag är pedagog och jag vill att mina elever ska må bra och lära sig saker i mitt klassrum.

Dessutom är det  v ä l d i g t  sällan andra elever som gör någon större deal av den där orättvisa rättvisan. De förstår den på något sätt.

Inte far jag heller runt i klassrummet med en papperskorg och ber ungarna spotta ut tuggummin. Märker jag ens att de har ett ber jag dem diskret göra sig av med det.

Hittills har ingen vägrat. För ingen hängs ut.

Jag utgår inte från att eleverna medvetet struntar i reglerna.

Det händer till och med att jag själv får spotta ut ett tuggummi efter ett par minuter i klassrummet. Det är ingen elev som orerar över det heller.

Eller så gör de det med glimten i ögat, "Men Carro, vad är det här för  o h y f s, har du tuggummi?"

Och så himlar de lite kärleksfullt med ögonen.

Självklart blir också jag skarp i tonen mellan varven. Och nog höjer jag rösten nu och då. Men aldrig bara för att. Och inte för struntsaker. Ja, jag står för att jag tycker att mössor och diskret tuggade tuggummin är småsaker.

Det finns så många större bekymmer att gripa sig an.

I våra skolor kommer det alltid finnas krakar som inte hör hemma och passar in. De som prövar våra tålamod och testar gränser. De som inte kan koderna och som gör fel om och om igen.

Det är just precis dessa, som vi av tradition tuktar mest och flitigast, som vi kanske skulle stångas med allra minst.

För bakom varje kaxig attityd finns det en osäker liten unge.

Jag lovar. Det är så.

När jag och Nyckelhålsmannen gick familjehemsutbildningen fick vi en halvdag med den klokaste människa jag någonsin stött på, eller åtminstone är hon en av dem. Hon arbetar som pedagog åt socialtjänsten och går in där det blir problem, och stöttar.

Under timmarna med henne fick jag så otroligt mycket bekräftat av vad jag gått och tänkt på under mina år som lärare. Även om jag inte kunnat sätta ord på det som hon.

Hon berättade bland annat att anknytning är a och o i barns förståelsevärld och uppfostran, och att det mellan varven går fruktansvärt fel i relationer mellan tryggt anknytna familjehemsföräldrar och småttingar som helt saknar anknytning.

Om man applicerar den kunskapen i skolans värld får man sig en rejäl tankeställare. För det finns bra många barn och ungdomar omkring oss som saknar dessa trygga anknytningar. Och långt ifrån alla hamnar i familjehem. Men alla ska fixa skolgången.

[Och vad behövs då för att man ska knyta an och bli trygg? Först och främst behöver man massor av kärlek. Och man behöver bli sedd och bekräftad och lyssnad på. Man behöver gränser. En bäbis som inte får mat när den skriker slutar skrika. Ett barn som inte blir lyssnat på blir tyst. Eller skriker högt, högre högst för att få en reaktion. Får man ingen respons på det som är bra tar man och blir jäkligt bra på att vara usel, för då får man i alla fall någon sorts bekräftelse. Hellre vara ungjävel än ingenting alls.]

Krocken blir brutal när man som tryggt anknyten konfronterar den som saknar anknytning som om den hade den. Och det gör man om man inte är väldigt medveten. Man utgår från att alla vet rätt och fel.

Så när en elev släntrar in i klassrummet nonchalant femton minuter efter alla andra fnyser man "Jaså, är det dags att komma nu?" Och visar med hela kroppen och tonfallet hur missnöjd man är med beteendet.

Eleven ifråga får bekräftat det hon eller han redan visste; att hon eller han är usel och att det inte är lönt att ens försöka förklara för vem bryr sig ändå? Ja, inte kärringen som står framme vid tavlan i alla fall.

Det är svårt till en början. Men jag lovar att saker och ting blir bättre om man välje en annan väg och låter eleven landa på sin stol längst bak i klassrummet ganska obemärkt, och sedan går man fram och säger att det var bra att hon eller han kom. Man kan till och med kosta på sig en klapp på axeln.

För handen på hjärtat. Har allt det där gnatandet och tjatande lett till någon förbättring på vägen? Nä. För det funkar inte så.

Om en tryggt anknyten elev tar sig ton ska det bemötas direkt. Absolut. För ett tryggt anknytet barn vet bättre.

Men de som gapar högst är många gånger de elever vi borde vårda mest i stället för att ständigt bemöta dem med kalla handen.

Det är sällan de där trygga ungarna.

Ofta besitter dessutom eleverna i klassrummet större kunskaper om varandra än den undervisande läraren, om man inte råkar vara mentor eller klassförståndare. Så förståelsen för att man som lärare inte går lika hårt åt på alla finns där. Även om den inte är uttalad.

Att vara snäll och medmänsklig är inte likställt med att vara mesig och konflikträdd. Det är att vara insiktsfull och se människan bakom beteendet.

Jag tror jag tagit upp det här tidigare, men då får ni läsa det igen eller låta bli, ni som är gamla i gården:

När jag gick i mellanstadiet kom en av klasskompisarna sent morgon efter morgon. H*n kunde inte påverka det för familjen bodde på annan ort och h*n var beroende av föräldrarnas skjuts. Det var de som var sent ute.

Ändå.

Fick min klasskamrat  v a r j e  m o r g o n  höra "Jaså, är det dags att komma nu?" eller "Jaha, sen igen?"

Det var för sjutton inget h*n kunde påverka. Det visste  a l l a  vi elvaåringar i klassrummet. Och jag är säker på att de flesta av oss led med vår klasskamrat varje dag.

Jag tror resten av skolgången skulle sett helt annorlunda ut för min gamla skolkamrat om h*n mött lite mer förståelse där i början.

Om vi ska komma åt de stora problemen i skolan och nå strulkusarna måste vi börja fundera på hur vi ska göra det. För straff och uppläxningar når ingenstans.

Visst. Ibland är det befogat. Kortsiktigt. För det är klart att man inte kan bedriva skola om några enstaka elever sprider skräck bland alla andra. Då kanske de måste lyftas ur systemet ett tag.

Men om vi verkligen ska komma framåt med bekymren måste vi få våra elever att vilja lyckas i stället för att få dem att sluta misslyckas.

Och det kan vi bara göra genom att visa att vi tycker om dem som de är och att vi vill dem väl.

Nu låter det som jag predikar och tror mig sitta inne med alla svar.

Kanske predikar jag litegrann. Men jag sitter dock långt ifrån inne med alla svar.

Men en sak vet jag, och det är att jag är hiskeligt trött på att omgärdas av efterfrågan på uppsträckningar och kvarsittningar och hårdare tag.

Och stolt över att jag sätter mina elevers värdighet i främsta rummet för det mesta, även om det brister för mig också någon gång nu och då.

Jag tycker så väldigt mycket om mina elever, allihop. Och önskar att varenda en av dem fick känna att de duger som de är.

Jag avslutar med Afzelius Ikaros:

När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut I livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms I en ny individ?
Och vem kan säg' till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg' vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor I ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt