Efter att ha svettats och svurit vid ratten ett par varv runt Timrå med omnejd hittade jag äntligen fram till Hubbes jourhem strax före sex i går kväll.

Och med både spänning och en klump i halsen klev jag och svärföräldrarna ur bilen och mötte upp Hubbes underbart gulliga jourmatte.

För det är som det är det här med att hämta en kissemoj. Särskilt när man vet att jourhemmet fäst sig något alldeles förbenat, men av en eller annan anledning helt enkelt inte  k a n  behålla juvelen man pysslat om under en hyfsat lång tid.

Jag hade redan hunnit fälla några tårar hemma i hallen när jag förklarade för Nyckelhålsmannen att det var dags för ett nytt Vargas-fall [När vi hämtade ljuvligen lämnade han någon som brydde sig fruktansvärt mycket om honom och som inte tvekat en sekund att behålla honom om han haft möjlighet att få vara ute där hon bodde. Tack gode gud att det inte gick, för vår skull. Men jag förstår mer än väl vilket hål i hjärtat jourmatten där fick.] och att jag gruvade mig lite.

Den här jourhemsmatten var av det tapprare slaget och bet ihop och berättade så gott hon kunde om den lille magre svartvite mannen som ömsom strök sig runt benen på var och en av oss och ömsom satt på behörigt avstånd under vardagsrumsbordet och granskade oss och buren vi kom med.

Och så tog hon fram kontrakt och mat, och skickade med en påse fiskbullar hon köpt hem till sin lilla skyddsling, "jag tänkte att ni kan väl ta med dem också, han tycker om fiskbullar..."

Ni förstår ju ungefär hur nära tårarna lipsillen jag var vid det laget.

Och när allt annat var färdigt och jourmatte tog upp lilla Hubbasen i famnen och tog farväl innan hon stoppade honom i buren. Ja. Då var det klippt för både svärmor och mig. Och jourmatte själv, som sa att hon tänkt hålla sig tills vi åkt, kunde så klart inte heller bita ihop då.

Så vi både grät och småskrattade lite ihop när vi sa hej då. Och jag hoppas att hon kände att Hubbe skulle få det bra när vi stängde dörren efter oss.

Väl i bilen hade jag nästan lika svårt att ta mig ur Timrå som det varit att ta sig till jourhemmet. Men efter många om och men landade vi på Arken i Birsta. Svärmor och jag handlade kattlåda och kattsand, matskålar, mat och klösleksak medan svärfar satt med Hubbe i bilen.

Och Hubbe var väl inte helt nöjd med bilfärden. Det var ett fasligt jamande i buren mellan varven. Men svärfar som satt med honom i baksätet skrockade och sa att den lille kissen minsann strök sig efter fingrarna han stoppat in genom gallret.

Och väl hemma i den nya bostaden knatade han utan att tveka ur buren och gick på upptäcksfärd i hela lägenheten. [Hubbe alltså, inte svärfar.]

Nu har jag nyss prata med svärmor för att höra hur första natten gått, och den hade stundvis gått jättebra men mellan varven hade Hubbe varit gnällig och orolig:

"Och ätt vad de va: i natt hö:de jag en fu:ktansväd smäll ute i vadagsummet, och tänkte att vad va det nu som hände...då hade han haft ne: e:at böllopsfoto i golvet... det va de som lät!"

Ja. Han såg väl min nuna och tänkte att jag skulle minsann få för att komma och flytta på honom.

Nog måste han ändå ha förstått att saker och ting kommer bli prima, för han tillbringade långa stunder i sängen med svärföräldrarna redan i natt, även om han var orolig från och till.

Och i morse tog han och lapade i sig svärmors vaniljyoghurt innan hon han vara med.

Ha. Ha.

Det blir nog bra det här.

Nä. Nu ska jag göra någon nytta tror jag. Eller lägga mig bredvid Vargas i sängen och bara vara en stund.

Tjing, tjingeling.

[Fler rapporter följer. Och förhoppningsvis bilder med, så småningom. Det strular fortfarande med bildöverföringen för mig.]