Hörni.

Under min bloggfria period.

Var jag med om något jag verkligen tänkt en hel del på.

Jag vet inte om någon här inne kommer ihåg att jag sitter med i styrelsen för en av Sundsvalls scenkonstarrangörer.

Hur som helst gör jag det.

Och det här uppdraget innebär bland annat att jag har ett publikvärdsansvar och att jag roddar runt inför, under och efter många av våra föreställningar.

Till min stora lycka hade vi i höstas äran att gästas av en av Sveriges största komiker. Ja. H*n är inte enbart komiker utan också en stor författare.

Den här personen har jag beundrat under många, många år.

H*n har stått så högt i kurs i mitt liv att jag, när jag som artonåring flyttade till Stockholm, lovade och svor att om jag någon gång stötte på just den här personen.

Ja.

Då skulle jag som  a l d r i g  annars skulle klampa fram till en människa och be om autografen. Faktiskt göra det.

Eftersom h*n var just h*n.

[Nu stötte jag faktiskt på personen på NK en gång. Där i början av nittiotalet. Men modet svek mig där och då.]

Hur som helst arrangerade vi en utsåld föreställning med personen i höstas.

Jag hade publikvärdsansvaret för kvällen.

Och lite dåligt samvete, eftersom jag bjudit med min nyinflyttade granne och hon och jag skulle behöva åka rätt direkt efter föreställningens slut.

Vilket innebar att jag inte skulle vara kvar och rodda efteråt.

Föreningens spindel i nätet vankade omkring oroligt på arenan strax innan föreställningen, då det ena efter det andra strulade runt huvudpersonen. Det var ständigt ändrade förutsättningar och rätt mycket krångel.

Så kommer redan nämnda spindel farande med långa kliv och deklarerar att någon måste skjutsa huvudpersonen till hotellet direkt efter showen.

Jag ser min chans att göra rätt för mig och säger att h*n kan åka med mig och grannen, eftersom vi ändå har rätt bråttom iväg.

Ungefär här hade mitt forna jag svimmat. Tror jag.

Om artonåringen på NK vetat vad trettiosjuåringen denna afton skulle göra hade hon inte sovit på veckor.

Tror jag också.

[Nu har jag dock hållit på med detta så pass länge att jag förstått för länge sedan att även de mest kända rävarna i underhållningsbranschen faktiskt också är människor av kött och blod. Så svimningsfaktorn har minskat drastiskt.]

Nå väl.

Jag möter upp artisten precis innan föreställningen ska börja och pekar ut vilken bil som ska skjutsa till hotellet.

Och möts av en avmätt ton och en deklaration om att ögonaböj ta mig till bilen och starta den exakt i samma sekund som publiken börjar applådera.

Okej.

Det skulle vi väl kunna ordna.

Redan här började jag lacka till men tänkte att what the heck. Och så lommade jag iväg till grannen och berättade att vi skulle få celebert sällskap i bilen.

Hon drog lite på munnen. Men slutade med det i ungefär samma sekund som spindeln i nätet på nytt kom ångande och förklarade att det var nya direktiv.

Vi kunde  i n t e  vänta  till applåderna. Nej. När det var fem minuter kvar av föreställningen skulle artisten hinta från scen.

Och då gällde det för grannen och mig att i raskt takt ta oss till bilen utan att passera gå. Ungefär.

Vi fick tjorva och byta platser med folk för att inte behöva störa allt för mycket när det var dags för tokrusningen ut ur salongen.

Med himlande ögon satte vi oss slutligen till rätta för att avnjuta ett par timmars fantastisk föreställning.

Och det var den.

Människan på scen trollband mig genast. Och borta var min sura min på ett kick. Det var absolut en av de bästa föreställningarna jag sett med personen i fråga.

Slutet var säker fantastiskt med.

Men det såg ju inte jag.

För då satt jag med andan i halsen i bilen och väntade.

Jag ska inte gå in på i detalj hur den korta färden mellan arenan och hotellet fortlöpte.

Men jag kan väl säga att jag sällan blivit så besviken på en person.

Och jag undrar stilla så här i efterhand vad det varit för fel på att beställa en taxi.

Nej.

Fy sjutton vilket magplask.

När den bedrövliga människan till slut försvann in genom hotelldörren och grannen, som suttit instuvad bland diverse attiraljer i baksätet, klättrade fram kunde vi konstatera att den fantastiska föreställningen inte längre kändes så. Fantastisk.

Och jag önskar så.

Att jag i stället för att säga "Så där ja, och här var röda mattan utrullad och allt, det var ju passande..." när min forna idol öppnade bildörren.

Hade sagt, "Vet du vad, i hela mitt vuxna liv har jag beundrat dig och en gång i min ungdom svek mitt mod mig när jag tänkte be om en autograf. I dag vill jag inte längre ha någon. "

Men nu har jag sagt det här i alla fall.

Och, nej.

Det får vara hur utsålt det vill. Jag tror  i n t e  vi är intresserade av att arrangera personen i fråga igen.

Här har h*n sått sin sista potatis.

Natt, nattinatt.

Vad skönt. Förresten.

Nu har jag gnällt av mig här och kan gå vidare i lugn och ro.

That's what blogs are for.

Tjing, tjingeling.