« Vildmark mitt i byn | Hem | Släktens nya kelgris »
Skådespelarhumor
Skrivet:   12 januari kl. 22:25

Varje gång jag är inne på Scen Sundsvalls kansli [f d Sundsvalls teaterförening, där jag sitter i styrelsen] i något ärende. Och kommer till matsalen/konferenslokalen vi delar med teater Västernorrlands personal. Gör jag det med hjärtat i halsgropen.

För.

Man vet liksom. Aldrig. Vad man stöter på där inne.

Rätt vad det är står det någon och sjunger upp för fulla muggar. Eller så rusar det förbi tre clowner bäst man sätter sig vid bordet.

Eller  så stöter man på någon kreativ installation.

Som i kväll efter au-mötet vi haft i "vår del" av lokalerna.

Innan det var dags för hemfärd skulle några grejer lämnas i köket.

Och.

Efter flera år har jag fortfarande inte lärt mig.

Jag studsade rakt upp när jag öppnade dörren till matsalen och möttes av följande syn:

Snacka om att bli skrajsen i mörkret. Och jag lovar att det inte blev bättre när jag smög mig närmre för att fota det stela paret. Det är ruggigt vad skickliga de är, de som skapar rekvisita på teatern. Med betoning på ruggigt verkligen. För när man närmar sig dessa två bara väntar man sig att de ska sprätta upp och kasta sig över en. Brrr. Hilfe.

Undrar ni förresten också vad den bistre mannen blänger på? Han tänker nog på vad han kunde ha blivit...

...Teater Västernorrlands egen Micke Persbrandt.

I stället sitter han grå och stel och bitter och skräms i en matsal. Ack. Ack.

Näe. Hörni.

Nu ska jag betapeta.

Tjing, tjingeling!







 

 
Kategori:   Min kulturella gärning |  Permalink |  Kommentarer [2]
Kommentarer:

Det är en härlig känsla när verklighet och dikt överlappar varandra.

Skrivet av Wandus den 12 januari, 2010 kl. 22:51 #

Wandus- Absolut, kittlande med hickvarning.

Skrivet av Moböjs den 13 januari, 2010 kl. 16:22 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg