Jag är petig när det kommer till frukt.

Bananer får  i n t e  vara för mogna. De ska precis ha blivit gula, gärna med lite, lite grönt kvar på skalet.

Annars blir de banankaka. Eller får gå direkt till soporna utan att passera ugnen.

När det gäller päron äter jag bara Conference. Och bara om de är riktigt hårda. Med mycket brunt på skalet.

Jag  a v s k y r  rinniga päron. Brrr.

Apelsiner ska vara stora med tjockt skal. Annars är de  i n t e  goda.

Satsumas är det enda övriga i citrusväg som håller måttet. Mandariner går bort. Det är  b a r a  kärnor i dem. Grapefrukt är för bittert. Huvva.

Jag älskar passionsfrukter. Men bara de som är tillräckligt skrynkliga utan att vara för torra.

Blir besviken varannan gång jag chansar ungefär.

Färsk ananans är  a l l t i d  gott. Men då får jag å andra sidan  v ä l d i g t  ömma och plutiga läppar [tänk misslyckad botoxinjektion] efter för stort intag.

Så där håller det på.

[Det enda som nästan alltid duger är kiwi och vindruvor. Och rätt ofta melon också.]

Allra värst är jag när det kommer till äpplen.

Det finns bara två av alla sorter som duger. Och de duger högst ibland. Oftast inte alls.

Royal Gala och Red Delicious är jummy in my tummy när de är hårda och blanka och fruktköttet vitt på gränsen till grönt.

De får  i n t e  vara mjöliga och köttet får  i n t e  gå mot gult.

Då blir jag bister och kinkig.

Med den här bakgrundsfaktan i bagaget förstår ni att min lycka inte visste några gränser när jag för någon vecka sedan insåg att jag stod framför ett hav av perfekta Red delicious.

Men eftersom skenet ibland bedrar vågade jag inte köpa fler än fyra.

Skulle de inte vara till belåtenhet kunde min arbetsrumsgranne B få dem. Han är inte lika kinkig.

Skulle de vara perfekta kunde jag alltid köpa fler.

De var ljuvliga.

Så goda att jag klämde i mig alla fyra på ett dygn.

När det sedan var dags att köpa nya hade jag glömt vilken butik i stan jag hittat dem på.

Jag handlar av logiska skäl för det mesta på ica här hemma. Men har tre butiker i stan jag också brukar slinka in på.

Den ena för att Nyckelhålsmannen ofta har cravings efter deras grillade kamben.

Den andra för att de har bra priser på mycket.

Den tredje för att den är  s t o r  och har massor man kan kika på om man har en stund över [ren terapi] och har varit i närheten av andra anledningar.

Nu hade jag rätt nyligt besökt alla tre affärerna.

Och var ganska säker på att det var stället med kambenen jag köpt äpplena på.

Men.

Tji fick jag när jag yrade runt där inne på fruktavdelningen bland Ingrid Marie, Golden Delicious och Royal Gala som inte var till belåtenhet.

Där hade jag  i n t e  köpt mina underbara äpplen.

Så hade jag vägarna förbi butik nummer två.

Ingel lycka där heller.

Butik tre dissade jag. Trodde  i n t e  det var hos dem, för där är jag minst ofta.

Men i dag. I dag var jag där.

Och minsann.

Hamnade jag inte i det där blankröda äppelhavet igen.

När jag minst anade det.

Bingo.

Nu ligger det ett gäng röda fina äpplen på bänken i köket och bara ligger.

För var jag rädd att bli besviken sist jag köpte, kan ni bara gissa hur illa det kommer kännas om de hunnit gå och mjöla till sig sedan förra inköpet.

Am I the Queen of I-landsproblem?

Yes.

I am.

Och inte smartare än att jag berättar om det också.

Nu när jag skrivit om dessa äpplen så här länge kan jag inte hålla mig längre.

Jag måste sticka ner till köket och grabba ett.

Tjing, tjingeling hörni!

[Är de inte goda lär jag komma gnällandes här inom kort.]