Nu var det ett tag sedan jag bjöd på Sverker här inne.

Det betyder icke desto mindre att han fortfarande bjuder en  h e l  d e l  på sig själv i min närvaro ett par gånger i månaden.

För det gör han.

Om och om igen.

Senast var det över en lunch med mig och Nyckelhålsmannen tidigare i dag.

Och det var då jag fick ett blogg-uppslag.

Ni förstår.

En av egenheterna min ljuvliga polare Sverker har.

Är att han.

Att han gärna liksom. Överdriver en smula.

Allra helst när det har med fysiska skador att göra.

I dag satt han till exempel och orerade över ett brutet ben han råkat skaffa sig när han klev ur dagcenterbussen för en obestämd tid sedan.

"Då ska jag berätta för en nu hur det var förstår ni, då ska jag berätta för er att det var så här, att jag, att jag skulle kliva ur dagcenterbussen och det gick bra...och..och..sedan gick jag ett par steg och sen bara small det och så låg jag ju där jag...med brutet ben! Är det inte bedrövligt, va? Det var så fruktansvärt halt och isigt utanför bussen..."

"Men bröt du verkligen benet?" undrade jag och försökte bläddra tillbaka i tiden under de tolv år jag känt Sverker.

"Ja, jag undrar det..." svarade Sverker och rättade till glasögonen på näsan och fortsatte äta sin fläskpannkaka.

"Blev du gipsad?" frågade Nyckelhålsmannen.

"Näe, inget gips. Jag bara klev upp jag, och gick hem!"

Okej.

Så var det med det brutna benet.

En annan sådan sak Sverker tar upp varje gång vi träffas är hur det egentligen gick för den där stackarn som ramlade på isen när Selånger mötte Kalix för ett par år sedan. [I bandy. På Gärdet.]

Näe.

Det var ingen funktionär som hamnade på isen och slog huvudet i femton bitar.

Inget sådant.

Det var en spelare som halkade till framför målburen och var uppe igen snabbare än jag hann blinka.

Detta tog Sverker fasta på.

Big time.

Och han kan inte nog uttrycka sin förtvivlan över denna stackare som var tvungen att ramla så bedrövligt på isen.

Blev han verkligen inte medvetslös? Tog han sig upp på egen hand igen? Bröt han verkligen  i n g e n t i n g?

"Men Caroline, det var ju fruktansvärt!"

"Men Sverker... han snubblade ju bara, och vips var han på benen igen..."

"Ja, jo..."

Tredje dråpliga skadehistorian är den när Nyckelhålsmannen höll på att klippa häcken på Egnahem och tappade balansen och flög av stegpallen han stod på. Precis när jag och Sverker kom och blev vittnen.

Olyckligt på mer än ett sätt.

För nu slipper Nyckelhålsmannen aldrig undan en analys av tillbudet under våra samkväm med Sverker.

För vad var det egentligen som hände? Kunde inte Nyckelhålsmannen ha undvikit att ramla? Blev han förlamad eller? Fick han lov att åka till sjukhuset eller?

"Men Svä:ke, det vet du väl att jag inte behövde. Du va ju med, vi gick ju öve gä:smattan tillsammans, sedan åt vi ju su:stö:mming. Jag behövde ju inte åka till sjukhuset, det gick ju ba:..."

"Jaha..."

Inget gehör någonstans för all den dramatik den arme Sverker så gärna vill förmedla.

Men han kan verkligen beskriva den enklaste sak med större och mer dramatiska gester än självaste Carl-Jan.

Och det.

Är inte fy skam det heller.

Natti, natti hörni.

Nu ska jag strax nanna kudden. I morgon bitti är det frukostklubb med tjejerna.